MOTSATSER. “På typiskt Norénskt manér är Prosa 2020 en saga i paradoxernas och negationernas värld. En utsaga följs i regel av sin motsats. Ja. Inte blir jag kanske klokare av detta men det innebär att författarens hopplösa hopp behåller sitt grepp över mina andetag,” skriver Torsten Green-Petersen.
Prosa 2020 av Lars Norén
Albert Bonniers Förlag
Varje kulturredaktion med självaktning har vid det här laget publicerat sina respektive anmälningar av Lars Noréns samtidigt sista och senaste del av ”En dramatikers dagbok”. Allra sist ut på planen var Dagens Nyheter som, liksom de andra jag läst, inte nämner de tre texter som ingår i ”Prosa 2020” mer än i förbifarten. Trots att den gavs ut samtidigt. Och, vill jag påstå, skimrar redan på avstånd. Men dagboken är så mycket mer lättillgänglig. Den har varit föremål för diskussioner och allehanda bråk sedan den började utges.
Denna sista del är, av naturliga skäl, betydligt kortare än de tidigare och avslutas, så att säga, mitt i språnget. Författaren avled ju i sviterna av covid-19 i slutet av januari månad 2021.
Denna del av dagboken är en smula annorlunda jämfört med de tidigare. Redaktören har uppenbarligen, delvis mot författarens önskan, fått honom tukta sin ilska liksom nu undvika alltför långa citat från sina älsklingsfilosofer. Därmed framträder vardagens vedermödor desto tydligare. Nästan som på en relief.
Jag har inte räknat hur många gånger Norén går ut med soporna. Men det är åtskilliga. Liksom att han till synes oupphörligen beställer dyrbara klädesplagg han aldrig kommer använda. Mer eller mindre dagligen anländer nämligen paket från Berlin eller Milano. Ett par helt oemotståndliga byxor. En skjorta sydd av fallskärmsväv. Eller möter han någon över en kopp kaffe på en plats han inte tycker om eller bara till nöds kan fördra.
I denna mening är det vad som så ofta kallas en konstnärssjäl vi följer. Nog har han väl uppövade förmågor till att läsa av såväl tidens som samhällets och andra människors tand. Men är samtidigt naturligtvis fånge i ett slags elfenbenstorn. Hänvisad dit. Och ditrest efter egen uttalad önskan. Viktigast i dagboken, och allra vackrast, är hans gestaltning av möten med och saknad efter den yngsta dottern. Hon är i dagboken inte äldre än elva år. Få äldre fäder, om ens någon, har i ord lyckats tonsätta faderskärlek lika lyhört som Lars Norén. Och det är faktiskt inte alls en tröst för ett tigerhjärta utan ett alldeles rent och lyckligt ackord.
”Prosa 2020” skriver han parallellt med dagboken. Och denna prosa beskriver han själv som mer eller mindre som om den utgör en terrorhandling. Som är det ett slags undervegetation till dagbokens alldaglighet. Vilket är en nog så både precis som samtidigt kaotisk benämning. Häri ingår tre textsjok som kunde vara ett och samma men har delats upp från början. De härrör nämligen alla ur samma flödande källa. De utgör alla delar av författarens malström av språk på gränsen till att inte längre söka efter ett kommunikativt innehåll.
Här saknas skiljetecken och punkter helt och hållet. Det skrivna matas fram sida upp och ned med rak vänster men med bruten högermarginal. Utan hänsyn tagen till själva texten.
Det här är ett grepp som Norén tidigare anammat i sin ”Efterlämnat” från 2017. I någon mening påminner styckena i ” Prosa” också om ”Stupor” och ”Schizz”. Hans ordkaskader från 60-talet. Åtminstone i den överväldigande massan av ord. Pratsamheten och i det behovet av att göra sig förstådd. Å andra sidan är ”Prosa” väsentligen en ren introspektion. I motsats till det utåtagerande i de tidigare nämnda verken från hans debutperiod.
Nog utgör ”Prosa” för mig det närmaste en sensuellt och intellektuellt formulerad dödsdans som en människa kan författa. Vilket känns på en gång följdriktigt som märkligt. Som om Norén i sin dialektiska tidsmaskin kunde förutse sin egen snara död.
”Prosa” är en självlysande text. Vid ett nyligt strömavbrott kunde jag, med bokens hjälp, ändå hålla min lägenhet hyggligt ljus. Jag misslyckades dock att koka kaffe med dess immateriella stöd. Då vände sidorna sin mörka mantel emot mig. Döden kamrat. Ja. Döden. Med allt vad den möjligen kan innebära. Och med allt som den inte kan härbärgera i sitt sköte.
På typiskt Norénskt manér är ”Prosa 2020” en saga i paradoxernas och negationernas värld. En utsaga följs i regel av sin motsats. Ja. Inte blir jag kanske klokare av detta men det innebär att författarens hopplösa hopp behåller sitt grepp över mina andetag. Eller att jag kommer välkomna min hotande syrebrist. För att baklänges med honom lämna scenen en vacker dag. Alltsammans som utgjorde det en följdriktig förlängning av författarens tidigare arton år långa psykoanalys. Skillnaden är han själv nu såväl ligger utsträckt på divanen som sitter därbakom och behärskar alltsammans genom sin tystnad. Som bara en demonregissör kan göra.
info@opulens.se
