PROSAKONST. I sina tidiga verk behärskar Birgitta Trotzig redan till fullo ett språk som hemsöker, äcklar, stör och förtrollar, skriver Anna Remmets.
Samlade skrifter 1 av Birgitta Trotzig
Bokförlaget Faethon
Birgitta Trotzigs (1929-2011) författarskap måste räknas till en av våra största, märkligaste, och mörkaste. Förlaget Faethon har nu påbörjat en utgivning av samtliga av hennes texter, inklusive de postuma. Inte mindre än tretton volymer planeras. Denna första innehåller debuten Ur de älskandes liv från 1951, Bilder från 1954 och De utsatta från 1957. De tre böckerna visar på Trotzigs bredd, men också på konsekvens vad gäller språk och ton. Detta är en författare som redan har hittat sin form, och hennes mörka universum känns omedelbart igen. Ur de älskandes liv skildrar fragmentariskt tre unga kvinnor från barndomen genom ungdomen. Här finns smärtan i sårig vänskap och syskonrelationer, försök att frigöra sig, och det sexuella uppvaknandet. Även om det sistnämnda ibland hamnar farligt nära det klichéartade (hur många skildringar finns det egentligen i litteraturen av tonårsflickor som med enorm fascination betraktar sina växande bröst?) är det samtidigt helt i linje med den upptagenhet med det kroppsliga som genomsyrar Trotzigs texter. Här finns också det karaktäristiska mörkret, kombinerat med en slags fasa och ett äckel inför tillvaron som senare ska dyka upp hos författare som Mare Kandre.
Det skitiga, det fuktiga, det dyiga, som genomsyrar såväl naturen som den mänskliga kroppen hos Trotzig renodlas sedan i Bilder och De utsatta. Samtidigt är naturen storslagen och andlöst vacker, men den erbjuder sällan tröst och vila, utan är grym och skrämmande i sin storhet, vilken understryker människans litenhet, ensamhet, och uselhet.
Birgitta Trotzigs katolicism understryks ofta, och visst har det religiösa en stor plats redan i de tidiga verken. I Bilder, som är en samling kortare, fristående texter, är det framförallt den lidande, blödande guden på korset och gudsmodern som framträder. Också, eller kanske till och med i synnerhet, i skildringen av det religiösa är det kroppsliga helt centralt för Trotzig. I texten Den Pryglade skriver hon om den pryglade Kristus att ”Han är naken, och hans kön hänger skälvande mellan låren.” Lite längre fram står det att det ”rycker i hans lemmar som i ett djurs” och att ”de slutna ögonen uttrycker en så ömklig, fruktansvärd blygsel”. I denna version är inte lidandet upphöjt och värdigt, utan kroppsligt och förnedrande. Det är det mänskliga hos guden som understryks. Denna Jesus blir också med traditionellt kvinnligt kodade ord som ”skälvande” och ”blygsel” påtagligt avmaskuliniserad. I gengäld för Trotzig genom sin skildring av en havande kvinna i texten Den Havande tankarna till det gudomliga genom formuleringen ”en dröm om vatten och blod”, något som är en realitet vid varje förlossning, men som mycket väl kan läsas som en anspelning på såret i Kristus sida som sades avge såväl vatten som blod. Oavsett om dylika stycken tolkas av läsaren som biologistiska hyllningar av moderskapet eller tvärtom som ett slags queergestaltning av det gudomliga, är det mycket elegant och effektivt.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Den sista romanen i denna första volym, De utsatta, kröner samlingen. Här är det, om inte förr, verkligen tydligt vad Agneta Pleijel menade i sitt förord när hon skrev att hon upplevde Trotzigs texter som ”utan nåd”. I denna berättelse om en familjs uppgång och fall (i girighet) under 1600-talet tvingas läsaren famla desperat efter ljuspunkter som inte finns. Författaren är totalt obarmhärtig i sin blick på människor i ett fattigt, förmodernt samhälle, som lider, går under och gör varandra ofattbart illa. Hon balanserar ibland på gränsen till pekoralet, men landar alltid på rätt sida. Beskrivningen av livet som tiggare, vilket familjens patriark, som tillika är präst, kastas ut i efter att ha angivits av sin egen son, som en golgatavandring utan slut skulle jag gärna sätta i händerna på diverse politiker. Birgitta Trotzigs blick är aldrig så hård och krass som när den faller på de förbipasserandes likgiltighet och grymhet. Men precis som den pryglade Kristus, hos Trotzig, blir mänsklig i sin förnedring, så kommer den lidande människan nära det gudomliga på ett sätt som han aldrig var i närheten av iklädd sin prästkappa. Men det är inte frågan om någon romantisering av lidandet, det är framställningen alldeles för skoningslös för. Fast samtidigt som jag nästan vill lägga ifrån mig boken för att kunna andas igen, kan jag inte få nog av den eftersom språket är så fruktansvärt vackert. I dessa tidiga verk behärskar Birgitta Trotzig redan till fullo ett språk som hemsöker, äcklar, stör, och förtrollar.
anna.remmets@opulens.se
