MINNESORD. Margareta Strömstedt (1931-2023) är död. Ivo Holmqvist minns en stark kvinna som också var en skicklig författare.
“Hans konst att tiga är beundransvärd” står det i Hjalmar Gullbergs dikt “Sjön”, om den helige herr Bernhard av Clairvaux som inte låter sin väpnare få veta målet för deras färd. Den diktraden kunde den välorienterade Bo Strömstedt, tidigare kultur- och chefredaktör på Expressen, säkert utantill.
Han hade ett fenomenalt citatminne som han demonstrerade när han föreläste runtom i landet. Jag kan tänka mig att hans hustru Margareta som nu avlidit vid nittioett års ålder läste raden som gällde den honom, och då full av ironi.
Någonstans i hans självbiografi Löpsedeln och insidan, en bok om tidningen och livet finns några dunkla rader om hur han vid kritiska tillfällen i sitt äktenskap tigit sig genom kriser, i en psykologisk låsning.
I hennes Natten innan de hängde Ruth Ellis (2006) som är hennes öppenhjärtiga, mycket sympatiska och mycket läsvärda minnen fick vi den andra sidan av saken belyst.
Margareta Strömstedt skrev bland mycket annat barnboksserien om Majken, en stor biografi om Astrid Lindgren (som hon var god vän med), och de självbiografiska romanerna Julstädningen och döden, och Församlingen under jorden, om hur svårt det kunde vara att växa upp i Småland med en pappa som var predikant och en mamma som var nervklen. I sitt sjuttiofemte år återkom hon med det dryga dussinet berättelser om sig, Ruth Ellis och andra, som man önskar hade varit mångdubbelt fler.
Titelberättelsens Ruth Ellis var den sista kvinna som hängdes i Storbritannien, drygt sextio år efter det att Yngsjömörderskan halshöggs, den sista avrättningen i Sverige.
Den gången på sommaren 1955 fanns Margareta Strömstedt på plats i Bournemouth, uppfylld av den uppgivna stämningen när nådeansökan avslogs (man hittar alla fakta i brottmålet på internet). Det är som att läsa ett kapitel ur Jolos och Margareta Sjögrens Drottningens England, i subjektivt koncentrat.
Det handlade vidare om förträngda minnen, barndomens fula gubbar och hotet från en fåordig skogshuggare i en påver lägenhet där hon lånar telefon, “nu när jag varit snäll mot dig kan du väl vara snäll mot mig”, och om den traumatiska tid när sonen föddes med en livshotande cysta. Han överlevde operationen: Niklas Strömstedt blev efter hand väl så känd som föräldrarna.
Vidare drog hon upp i ljuset många möten med blamageguden, hemma och utomlands. Och hon väjde inte för att berätta om pinsamheter, som den vettlösa svartsjuka som förstörde en resa till Prag. En surrealistisk historia, halvt drömd, handlade om brodern som begick självmord, annat om den livslånga plågan att vara en väluppfostrad flicka (“efteråt tänker jag på hur många år jag förlorade på att vara så feg och le så mycket”). Mörka ränningar i livsväven alltså.
Och mannens ihållande tystnad? Den utlöste hennes primalskrik på motorvägen – men det är först när de skådat döden i vitögat vid Ishavet som tigandets tid var förbi: “Midnattssolen dånade, vi gick runt i Lakselv med våra nya liv.”
ivo.holmqvist@opulens.se
