Malte Persson ‒ en diktvärld fylld med trams och allvar

LYRIK. Bengt Eriksson försöker sig på ett helhetsgrepp om Malte Perssons senaste böcker, en diktbok för vuxna och en barnbok. Han ser också en barnopera baserad på en Malte Persson-bok. Det blir en djupdykning i en diktvärld fylld med trams och allvar.

Skapelser av Malte Persson
Albert Bonniers förlag

Knut och Klas på knytkalas av Malte Persson (text) och Moa Hoff (bilder)
Bonnier Carlsen

Nalle Havsöga, barnopera av Tania Naranjo (musik) och Sofia Westerlund (libretto) efter Malte Perssons barnbok med samma titel.
Spelas på Malmö opera / Operaverkstaden t o m 4 maj

Efter att Malte Persson härom veckan hade pratat om och läst ur diktsamlingen ”Skapelser” på Hornstulls bokhandel i Stockholm, så frågade jag: Är du en automatrimmare?

”Automatrimmare”, upprepade Malte Persson, lät en snabb tanke gå genom huvudet och svarade: ”Ja, det går nog rätt fort när jag rimmar. Men sen kan jag gå tillbaka och se om jag hittar bättre rim.”

Detta apropå rader som följande i hans nya diktsamling:

ärtan, pärtan
pirum, parum
snipp
*
snapp
*
stryk

Ja, det är ju inget rim förstås egentligen, mer en egen variation av en ramsa som ändå har känslan av rim. Men läs i stället följande exempel, hämtat ur en längre dikt med prettotiteln ”ÖVERSATT INTERMEZZO / IMITATION 2: Trollkarlens lärling / Goethevariationer”:

Faust (dansande med den unga häxan):
En gång drömde jag så skönt:
jag såg ett äppelträd så grönt
där två vackra äpplen lockade
och bägge bad om att bli plockade

Den sköna:
Av äpplen kan ni ej få nog,
den sort som man i Eden tog.
Det glädjer mig att man kan få
dem i min trädgård likaså.

Trams och allvar

Han verkade också, vid uppläsningen på Hornstulls bokhandel, dela in den nya samlingens dikter i tramsiga och allvarliga. Men så är det ju inte: Malte Perssons dikter är inte antingen eller, de är både och. Det finns allvar i det tramsiga och trams, för det är ju som om han inte kan låta bli att skämta och vitsa och tramsa, i det allvarliga.

Också om detta ställde jag en fråga, under själva uppläsningen, men av de närvarande, inklusive Malte själv, verkade det endast vara jag som begrep vad jag menade, så det jag skrev ovan är det kanske bara jag som tycker. Fast John Swedenmark, översättaren, som också fanns i publiken, fogade in en bra beskrivning av Malte Perssons diktande: ”Du råkade i trams.”

Barnoperan ”Nalle Havsöga”

Paus i recenserandet för bilfärd till Malmö – där, på Malmö opera, har den så kallade Operaverkstaden satt upp barnoperan ”Nalle Havsöga”, byggd på en rimmad barnbok av samme Malte Persson med bilder av Bill Bragg (Mirando bok).

Foajén är full med förskolebarn, som sitter på mattor och kuddar på golvet, och deras lärare (faktiskt enbart kvinnliga lärare) samt en enstaka mormor med dotter och dotterdotter. Blott två i publiken, min hustru och jag, är inte ledsagare till något barn. Att döma av barnens prat vet de vad som väntar: på deras föris har man förberett sig med att läsa boken om ”Nalle Havsöga”.

Också salongen är anpassad till barnpublik med kuddar att sitta på framme vid scen och några bänkar längst bak. Fyra musiker, som spelar vibrafon, cello, violin och fagott, och likaså fyra sångare, som dels spelar/sjunger piratkaptenen och hans besättning men också dubblerar roller som en resenär och en mamma med flera, framför Sofia Westerlunds libretto i Tanja Naranjos tonsättning.

Naranjo har inte komponerat specifikt för operascenen utan mer av allmän, genrelös musik, både melodiskt och rytmiskt lättillgänglig men ändå utan klistrande melodislingor. Westerlund har skrivit libretto utifrån stämningen i boken, lite av handlingen men inte berättelsen i sin helhet, det vill säga inte med Malte Perssons rimmade barndikter.

Operaversionen saknar Malte Perssons originaltext 

Det kändes konstigt. Barnen verkar alltså ha varit väl förberedda och att döma av att de satt nästan helt stilla under de 30 minuter som föreställningen varar och inte började springa runt – det tog jag som ett bra betyg. Men, undrar jag samtidigt, om man som barn eller vuxen för den delen inte fått boken högläst eller läst den, kommer man då att förstå operans handling?

Boken börjar ju så fint:

Det satt en gång en nalle
helt ensam på en vind,
och ner från nallens öga
föll tårar på hans kind…

Varför började inte operan också där, med just dessa ord, denna rimmade dikt? Ja, varför förekom inte Malte Perssons originaltext mer i operan? Den kunde väl till och med ha tonsatts rakt av, eventuellt med några strukna verser om operan blev för lång? Hans sammanhängande barndiktberättelse skulle fungera utmärkt som operalibretto.     

Jag förstår inte varför det behövde skrivas om och göras nytt. En sådan rak, engagerande berättelse – ja, som det står på bokens baksida, ”ett tårdrypande bilderboksäventyr” – med ett lika fint slut:

Nu har jag nya vänner
och blir en vild krabat
som far till fjärran länder
och är en nallpirat!

En bok med ”försök fragment fall”

Så tillbaks till Malte Perssons nya, vuxenbok är bäst att tillägga, diktsamlingen ”Skapelser” som är en samling i ordets ordagranna betydelse: en samling med de mest olika dikter eller till och med diktförsök. Slå upp försättsbladet och se den undertitel som med tre extra ord förklarar bokens huvudtitel: ”försök fragment fall”.

Borde inte denna förklarande undertitel ha varit med redan på bokomslaget? Exakt så, som undertiteln, tänkte jag i alla fall när jag första gången läste mig rätt igenom den nya, tjocka diktsamlingen. (Fast det ska man nog inte göra, läsa diktsamlingen rätt igenom sida för sida, utan hellre bläddra och hoppa, läsa en dikt här och en där.)

Jag tänkte att Malte Persson nog har klickat fram så många olika dikter som han kunde hitta i sin dator (för visst diktar han på en dator eller bevarar åtminstone dikterna i datorns stora mage); ibland allvarliga dikter (som ändå blir tramsiga) och ibland tramsiga dikter (som också blir allvarliga), rimmat (snabbare eller mer långsamt) och orimmat.

Många dikter har det blivit

Just ”försök” till dikter, ”fragment” av dikter och ”fall” som i miss- eller halvlyckade dikter. Och många, många dikter! Så många som kunde få plats i den här diktsamlingen. Som om han också tänkte när han mejlade i väg diktmanuset, att få se nu hur tjock bok som Albert Bonniers förlag accepterar att ge ut av den numera rimligt omtalade och kände poeten Malte Persson och om förlaget har några åsikter om dikturvalet eller sväljer och publicerar vilka dikter som helst rakt av?

Med resultatet att ”Skapelser” blev 367 sidor plus några extra sidor före och efter och både en diktsamling och ett slags fackbok i ämnet dikt och diktande: Hur ska, får och bör en poet dikta? Rimma eller inte är frågan. Tramsa eller inte är en annan fråga. Och när blir/är en dikt en bra dikt? Vem bestämmer, läsaren eller poeten (eller för all del förlaget)? Och om de inte är sams, vem har rätt?

Tycker Malte Persson själv att ”Skapelser” innehåller de dikter som i mejl- och publiceringsögonblicken var hans allra bästa dikter? Tycker han fortfarande att de är hans bästa dikter, nu efter att boken är ute? Spelar roll eller spelar ingen roll, för nu är dikterna frisläppta och flygfärdiga, de får leva sina egna liv nu.

Nyckeldikter i samlingen

Kan det ha varit så att några var/är låtgådikter: Ah och äh, de får väl följa med de här dikterna också – som försök, fragment och kanske fall? Skulle följande dikt kunna vara samlingens nyckeldikt? Jag citerar hela, ”Diktens herrar” är titeln:

I lögnarblått, i sanningssvart
har diktens herrar klätt sig –

och hur de gått sin väg, och vart,
vet vi när de begett sig.

I sanningssvart, i lögnarblått
går diktens herrar klädda –

de har av egen vilja gått
just dit de blivit ledda

Samlingen innehåller också en avslutande dikt som kan vara en alternativ nyckeldikt eller just en avslutningsdikt och sammanfattning. ”Till verket” heter den och det är en längre dikt så inte helt lätt att välja några rader att citera… Gör så här: om du får syn på Malte Perssons nya diktsamling i en fysisk bokhandel – slå upp boken, bläddra fram till den avslutande dikten och läs.

Blir du intresserad av det du läser – det tror jag att du blir – är diktsamlingen för dig. Nu väljer jag att citera följande rader som kommer en bit in i den här dikten om poetens vedermödor med sitt verk och sin värk:  

Att forma och morfa och mora och fara
Att skopa och skipa och svepande skepna
Att föda och göda och väcka och gäcka de döda
Att framtvinga framlocka fruktplocka

”Skapelser” är svårgreppad

Och så mera, före och efter. Att greppa om och över diktsamlingen ”Skapelser” är inte så lätt och nog knappast meningen. Dikterna håller inte ihop som i en diktsamling utan spretar som i en människa som råkar vara poet men som diktar som människan snarare än poeten, tror jag och tycker.

Hipp som happ. Ja, nästan. Snudd på. Vad han fick lust med och till. Återigen: försök fragment fall. Han kan leka med orden och språket, bara (om det är så bara), dikta ”shazam big bang / leptoner lolcats DNA / galaxer järnvägsbroar / hjärtan stjärnfall foxtrot / svarta hål cylinderhattar… ”så det kan verka som om varje ord skrivits på varsitt papper och kastats upp i luften, fångats igen av poeten och placerats efter varandra i den ordning som poeten fick tag på pappren.  

I otur och oordning. MEN VARFÖR VRÅLAR HAN SÅ PLÖTSLIGT I EN DIKT, ALLTSÅ DIKTAR HELA DIKTEN MED VERSALER? Och lika plötsligt kommer ett par prosadikter. Den långa diktade hommagen både till och à la H.H. som i Henrich Heine är väl ändå på allvar? Just väl… Typ 100 rimmade fyrradingar i verser efter varandra med följande som sista vers:

Jag ska skriva tyst och snällt ,
medan natten sakta skrider…
Jag ska skriva dikt igen för
andra fåglar, andra tider!

Som läsare gäller det att ha ett stort huvud där Malte Perssons inte bara många utan många olika dikter får rum. För strax följer ”Någonting annat”, vilket också är titel/titlar på inte bara en utan flera dikter. En annan dikt börjar: ”I vattenverk tillverkas vatten / av vätskor som tappats om natten”. Och ännu en: ”Får man ta hunden med till Hades?”

Hur tramsigt som helst. Helfånigt, ju. Och samtidigt på största allvar. Jag fortsätter bläddra… Här finns en lång dikt, som kan vara eller inte vara en prosadikt (observera skiljetecknet / i stället för radbyten) som helt enkelt och kort heter ”JAG” med VERSALER och där ordet ”JAG” med VERSALER återkommer gång på gång på gång i rad efter rad efter rad och som inleds med, får man väl säga, de då självklara raderna ”… ingen utgångspunkt / utan en utsiktspunkt / från vilken allt eller nästan ingenting kan ses //”.

”Jag gillar den här diktsamlingen”

Jo, det krävs ett stort huvud också på den poet som kan och vill dikta så mycket, annat och olikt. Som jag skrev i inledningen, om Malte Perssons läsning på Hornstulls bokhandel, att det är allvar i tramset och när han är allvarlig så råkar han ofta och lätt i trams.

Låt säga så här, jag gillar den här diktsamlingen, för att den är diktad och sammanställd så att jag får hänga med bäst jag vill om jag vill och kan om jag kan. Och det vill jag, om jag alltid kan är en annan sak. Som jag ungefär formulerade det i en fråga på Facebook: Får faktiskt en svensk poet dikta så här allvarligt och roligt, roligt och allvarligt på samma gång?

Vuxendikt med barnkammarrim

På baksidan finns ännu en dikt av Malte Persson, en vuxendikt som skrivits som när han diktar poesi för barn. Så här går andra versen av tre i den:

oliver är gröna
men skapelsen störst
av ägg eller höna
kom ingenting först

Malte Perssons nya barnbok

Just barndikter är Malte Persson extra bra på att få ihop, då måste han skala av sig själv till det kortaste korta och vara extra fyndig (automatfyndig?) med rimmen, så jag avslutar med några ord också om hans nya barnbok, den diktade och rimmade ”Knut & Klas på knytkalas” med Moa Hoffs bilder. (På Hornstulls bokhandel sa Malte att han först kom på bokens titel och med en sådan titel måste han ju göra en bok…)

Boken handlar om precis vad titeln säger: Knut och hans granne Klas blir bjudna på knytkalas. Klas ”spelar bas” i ett band som ”spelar jazz, för det gör de bäst. / De uppträder ofta när någon har fest.”

Malte Persson måste ha roligt när han diktar barnböcker, då och här kommer automatrimmaren fram. För nog heter Klas så på grund av rimmet ”knytkalas”? Eller om det blev ett knytkalas på grund av namnet Klas? Och vad skulle ”bra” rimma på om inte ”Jaha” och ”stress” på ”Yes!” (uttalas således med dubbel-s).  

Enkelt men finurligt

De är möss, förresten, Knut och Klas, det nämnde jag inte. Moa Hoff har tecknat dem och alla och allt övrigt – som Klas bas och all mat som Knut lagar till knytkalaset – mycket fint i vad som kan liknas vid nygammal 60- och 70-talsbarnboksstil. Dessutom i rätta proportioner: en morot, en tändsticksask och en lovikavante är stora i förhållande till mössen och övriga djur.

”Vad ska jag laga”, frågar sig Knut,
”om jag gör för lite kan maten ta slut!”

Klas tänker: ”Jag gör något sen.
Först måste jag spela på basen igen.

Två möss som inte bara är två möss utan möss med varsin personlighet. Fyndigt och roligt utan att bli onödigt skojfriskt. Enkelt och rakt på men finurligt. Jag gillar Malte Persson också som barnbokspoet. Hans tidigare nämnda barnbok, den om Nalle Havsöga, lånade jag på biblioteket inför att jag skulle se barnoperan i Malmö och skriva den här texten. Mitt eget exemplar gav jag nämligen bort till vårt yngsta barnbarn. (Också han gillar boken!) Men som jag saknar den boken, måste köpa ett nytt ex till mig själv…