LYRIK. Lasse Ekstrand har läst ett aktuellt urval av Pasolinis dikter i översättning till svenska. Han är entusiastisk.
Olycksaliga generation av Pier Paolo Pasolini
I översättning av Nina M. Olsson och Håkan Sandell
Smockadoll förlag
Inte trodde jag att det var möjligt! Att med ett begränsat urval dikter fånga de centrala dragen i Pier Paolo Pasolinis (1922 – 1975) komplext sammansatta tankevärld. Sannerligen ingen lätt uppgift. Men Olsson och Sandell förtjänar en stor bukett revoltröda rosor för den magnifika insatsen.
Pasolini, denne mångsidige, motsägelsefulle och passionerade konstnär. Själv mycket medveten om sin inneboende motsägelsefullhet, befruktad som han var med motstridiga känslor, svåra att härbärgera. Smuts och renhet i samma bägare. Vardagsnärhet, Pasolini kunde skriva på slang, men samtidigt med klassisk bildning. Med referenser i det senare fallet till parnassens odödliga som han var förtrogen med. I den meningen en kulturkonservativ.
Hyllad av kultureliten, samtidigt kompromisslöst levande utsatt och farligt som homosexuell och antifascist. Solidarisk livet igenom med underklassen, hatande borgarklassen med dess bekvämlighet och privilegier. Upprorsmakaren Pasolini lät sig aldrig dämpas.
Pasolini härstammade från Friulien i Italiens nordöstra hörn. Dit han alltid längtade, en trakt han i själ och hjärta aldrig lämnade. Han skrev först på landsändans dialekt, skeptisk mot det som betraktas som riksitalienska. Men sedan väntade Rom och byte av språkkostym.
Nu är vi så långt ifrån varandra
Friulien, att vi blivit som främlingar
Den mycket starkt modersbundne Pier Paolo, frestande i detta att likt en psykoanalytiker söka nyckeln till hans homosexualitet, återkom efter sin bestialiska död till barndomens landskap, där han vilar nära modern. De har återförenats i den underjordiska symbios som är evig och obrytbar.
För du är den enda i denna värld som känner mig,
vad som fanns inom mig före någon annans kärlek /…/
Du är outbytbar, och just därigenom är det som om livet
du har välsignat mig med har fördömt mig till ensamhet
En gång skall jag ta mig dit till Friulien och graven. Det har jag bestämt mig för. Jag har hittills aldrig färdats längre norrut än till Turin i samband med gästföreläsningar.
Det är motiverat att som Olsson och Sandell fokusera på Pasolini som poet, även om han är mer omtalad för sina filmer. Bland dem de på olika sätt starkt berörande Matteusevangeliet och Salò.
Alberto Moravia höjde Pasolini till skyarna just som poet. En av seklets absolut största, ansåg Moravia. Samlingen förmedlar Pasolinis egenartade stil. Dikterna leder osökt tanken till Lars Gustafsson, förenandet av gatunamn och orter med filosofiska djupsinnigheter, utan att de senare känns påklistrade, eller att det framstår som långsökt. Såtillvida är stilen, som Pasolini likt den österrikiske publicisten Karl Kraus gör till en moralisk fråga, organisk.
Vi hjälper författare och kreatörer att formulera sin idé, att hitta rätt tilltal och att nå ut.
Jag tänker också, lika osökt, på Allen Ginsberg, Vers att mässa, deklamera högt. Med schvung. Inte tyst läsa i första hand.
I dikterna tas vi både till det soldränkta, historiska och tidlösa Italien samt det proletära Trastevere, den numera gentrifierade stadsdelen i Rom. Vi hör om lystnaden efter pojkkroppar. Vi deltar i hyllandet av Italiens störste intellektuelle, Gramsci: ”… det ideal som kan lysa upp vägen en stund”.
Solidariteten med de förtryckta och samtidigt insikten, som föder dåligt samvete, om klassresan och den stängda dörren till dem Pasolini ville tillhöra.
Dikten som givit namn åt samlingen sammanfattar Pasolinis misstro mot den historiskt okunniga 68-generationen som snart skulle komma att krypa till korset och återvända till det borgerliga fadershuset.
Jag minns plötsligt en man jag träffade i Rom för flera år sedan och som väl kände Pasolini i den italienska huvudstaden efter andra världskriget. När värsta misär rådde. Han kunde vittna om Pasolinis starka sociala engagemang, vilka praktiska uttryck det tog sig. Pasolini var ingen skönande som bara satt inne på kammaren och skrev. Han deltog aktivt i världen.
Man skall förstås akta sig för att läsa samlingen alltför självbiografiskt. Dikterna måste stå och tala för sig själva. Men jag vågar ändå påstå att de ger oss en bild av Pasolini och hans liv som han inte skulle haft något att invända mot. Liv och text var ju också sammanflätade hos Pasolini. Poesin tillhör livet, inte någon akademi.
Dikten som givit namn åt samlingen sammanfattar Pasolinis misstro mot den historiskt okunniga 68-generationen som snart skulle komma att krypa till korset och återvända till det borgerliga fadershuset. Själv en ”68”, men med arbetarbakgrund, delar jag den misstron.
Å, olycksaliga generation!
vad kommer att hända i morgon, när som styrande klass
ni redan från starten vid era första försök
slätt intet visste om traditionens all poesi
Det är så mycket hos Pasolini jag känner igen mig själv i. Därför har han varit en följeslagare i decennier. För att inte säga projektionsskärm.
info@opulens.se
