ROMAN. Lis Lovén har med blandade känslor läst ”Krig” av den kontroversielle franske författaren Céline. Men hon konstaterar också att det är en bok som framstår som angelägen än i dag.
Krig av Louis-Ferdinand Céline
Översättning: Kristoffer Leandoer
Norstedts
Den kontroversielle författaren Louis-Ferdinand Céline skrev Krig omkring 1934, men manuskriptet försvann och fick stor uppmärksamhet när det återfanns i Frankrike 2020. Nu finns romanen i svensk översättning av Kristoffer Leandoer.
Det går till att börja med inte att vara helt på det klara med vad Louis-Ferdinand Célines bok ”Krig” är för slags text.
Varför är den här romanen då så svår att greppa initialt? Jag citerar:
Än så länge så föredrog jag helt enkelt det eländiga skick som jag tidigare var i, och som jag nästan dog av, frånsett struntsaker som smärta, (musik) och tankar. För närvarande var det ingen tvekan om att jag inte kunde svara på tilltal. Det blev det stora problemet, trots att jag fortfarande hade munnen full av blod och det vänstra örat igenkorkat av bomull dessutom.
Det ska i sammanhanget framhållas att ”Krig” är transkriberad utifrån ett handskrivet manusutkast. De franska redaktörerna fick tyda, iordningställa och tolka Célines handskrivna papper. I den svenska utgåvan har Norstedts valt att följa det franska originalets markeringar där ord och meningar varit svårtydda eller helt enkelt oläsliga.
”Krig” är verkligen inte någon dålig roman, men man måste nog ha varit med om en eller annan gränsöverskridande upplevelse för att känna igen tankens flykt och det osammanhängande. Texten må vara undflyende men bjuder också hårt motstånd under läsningen.
Kanske krävs det även ett visst mått av litterär medvetenhet för att förstå sig på luckorna i texten, just vid de hålrum där språket bär eller brister. På så vis anser jag att Célines text är angelägen även i vår tid. För något omvälvande sker ju med medvetandet i ett krig.
Jag tror inte att Céline hade något entydigt budskap. Texten tycks vara skriven under en bearbetningsfas. Språket i sig måste föra honom vidare i medvetandets flykt på så sätt att han får ihop sin erfarenhet. Han verkar vilja chockera genom förmedlandet av de upplevelser han haft som följd av de skador han ådragit sig på slagfältet under första världskriget.
Céline yrar sig genom texten och här blottläggs något problematiskt. Det är nämligen på ett machovis han försöker bearbeta sitt trauma. Han tycks således förlita sig på sin sexualitet under sina prövningar på ett militärsjukhus. Det innebär att han inte riktigt tar till sig det lidande han själv och de andra patienterna går igenom. Att objektifiera blir ett skydd och en försvarsmekanism. Ja, det blir hans kaxiga manlighet som hjälper honom att stå ut.
Jag tycker ändå inte att man ska moralisera över litteraturen och vad som får sägas eller inte. Célines poetik är att se liv och dikt på distans, som ett sätt att uthärda. Man kan förstås ogilla hans sexism men i textens interna logik blir den litterärt giltig. Så, ja, på många sätt måste man skilja på dikt och verklighet. Ord måste få tänjas till ytterligheter ibland, och visst är det uppenbart att till exempel Henry Miller lärde sig åtskilligt av Céline.
Den sköra tråden är svår att gripa i tankens flykt, eftersom tanken hos Céline intimt hänger samman med de händelser han beskriver. Det finns i texten ett påtagligt modernistiskt flyt. Kriget kommer till slut i skymundan. Och Célines trauma gör att han måste rikta in sig på trivialiteter. Det är när sexualiteten hos Céline frikopplas från samhälle, kultur och socialt regelverk som det rent biologiska framträder i sin råaste form. Det finns, som sagt, ingen anledning att i litterärt avseende fördöma denna yttring. Märk väl att det var under 1900-talet vi fick uppleva den sexuella frigörelsen. Det är i ett sådant sammanhang Céline bör ses. Och jo, språket hos Céline flyter på, man får som läsare försöka hänga med i flykten… i väg, i väg!
info@opulens.se
