NORSK KLASSIKER. Romanen Fåglarna tillhör inte bara en av den norske författaren Tarjei Vesaas stora höjdpunkter som författare, den är också en omistlig modern klassiker inom den nordiska litteraturen, skriver Tommy Gunnarsson.
Fåglarna av Tarjei Vesaas
Norstedts förlag
Ramhandlingen i Tarjei Vesaas Fåglarna är lika enkel som gripande. Vi får följa Mattis som tillsammans med sin älskade syster Helge bor i ett litet avsides torp vid en sjö på den norska landsbygden.
Deras försörjning står systerns stickande av tröjor och koftor för. Mattis själv är genom sin opraktiska läggning en riktig särling i bygemenskapen, och hans stora trygghet i systern utmanas när Jörgen stiger in i deras liv.
Att som i många beskrivningar av romanen beskriva Mattis som lätt efterbliven är missvisande. Fullständigt uppslukad av sin fantasi och sitt dagdrömmeri och därigenom i det samtida bondesamhället ytterst existentiellt malplacerad, visst, men lätt efterbliven beskriver knappast hans karaktär. Särlingsskildringen slår dessutom an en allmänmänsklig sträng som är omöjlig att värja sig emot. Skildringen av Mattis utanförskap tvingar i vart fall en inte helt okänslig läsare att se in i sig själv och betrakta sin egen hudlöshet inför omvärlden.
Romanen Fåglarna tillhör inte bara en av den norske författaren Tarjei Vesaas stora höjdpunkter som författare, den är också en omistlig modern klassiker inom den nordiska litteraturen. Epitet som mästerverk känns inte alls krystat att ta till för att beskriva Vesaas Fåglarna.
Redan med romanens inledande mening ”Mattis såg efter om himlen var ren och molnfri i kväll, och det var himlen” och hela boken igenom firar Vesaas korthuggna språk lyriska triumfer, vilka ibland är så okonstlade att de känns tillkomna genom en schamans naturliga ingivelse. Staffan Söderbloms nyöversättning har föredömligt fräschat upp för den svenskspråkige läsaren.
info@opulens.se
