LYRIK. Jesper Nordström har läst en aktuell diktsamling av Sören Bondeson. Den är “bra på samma vis som ett franskt klassiskt vin eller en perfekt knasterfri Mozartvinyl,” konstaterar Nordström.
Avdelning 11 D: Universum av Sören Bondeson
Ordfront förlag
Efter att ha läst Sören Bondesons diktsamling “Avdelning 11 D: Universum” tänkte jag återupprätta en numera närmast utdöd konst, nämligen att hålla två tankar i huvudet samtidigt. “Det som inte är bra är dåligt, det som inte är svart är vitt…”.
Nej, så enkelt är det inte, så låt mig skriva fram lite ickebinär litteraraturkritik.
Bondeson är skribent i snart sagt alla genrer och även verksam inom pedagogik kring litterär gestaltning och det märks för hans dikter är mycket hantverksmässiga och clever. Knappt sedan Tranströmer skrev att man hör stjärnbilderna stampa i sina spiltor har någon lyckats så bra med att dra ihop det lilla med det stora.
Det vill säga hjärnan hos en senil patient på hospice sammankopplat med Andromedagalaxen via kvantfysikterminologi. Se där, ett “rimligt” stort upplägg för en diktsamling.
Det blir lite andlig-filosofisk hushållsmodernism i svensk “björksustradition”, den där ljusblågrå tonen som går som ett stråk i exempelvis Werner Aspenströms poesi. Men så slår det mig, det är kanske denna ton som författaren lägger i munnen på patienten, den ljumma vacklande religiositet som ofta präglar livet slutskede.
Är det kanske “när fan blir gammal blir han religiös”-idiomet den här poeten vill gestalta? I så fall träffar han ju helt rätt. Dessutom lyckas Sören Bondeson på pricken gestalta den lite ruggiga bristen på allvar och djup existentiell humanism som råder inom vården. “Jaja, Torsten ligger för döden men nu måste vi ha iväg de här skitiga lakanen till centraltvätteriet”.
Det här är kort sagt en diktsamling jag först inte för mitt liv kan bestämma mig kring. Men så kommer jag till skott med att säga att den är bra, jodå, visst är den det. Bra på samma vis som ett franskt klassiskt vin eller en perfekt knasterfri mozartvinyl.