MERSMAK. “Bilder som jag vid första och andra läsning inte lade någon större vikt vid framträder snart med ett sugande djup”, skriver Michael Larsson om Iman Mohammeds aktuella diktsamling. Han ser fram emot fler dikter av samma poet.
Bakom trädet ryggar av Iman Mohammed
Norstedts förlag
Att Bakom trädet ryggar, som baksidestexten påstår, skulle vara Iman Mohammeds ”första diktsamling” är en sanning med modifikation. Inte bara är Mohammed utgiven på Chateux förlag med diktverket Fermata, hon har även publicerats i Brombergs Blå Blixt-antologi och har dessutom fått sina dikter tolkade till engelska av den amerikanske översättaren Johannes Göransson. Men det är inte endast i utgivningshistorik som Mohammed skiljer sig från den traditionella debutantfloran: på sätt och vis är den här boken redan utgiven. Från Fermata har hela sjok ryckts upp och omplanterats i Norstedts bördiga jord. Faktum är att jag inför den här recensionen grävde upp ett gammalt nummer av tidskriften Ordkonst från 2014 eftersom jag tyckte mig minnas att jag redan då, som dåvarande redaktör, drabbades av hennes laddade bildspråk. Mycket riktigt återkommer en rad formuleringar därifrån i Bakom trädet ryggar. Gordana Spasic menar i en kritisk läsning att det här pekar på hur svensk utgivning blivit försiktigare och mindre engagerad i lyrik. I det här fallet är ju manegen redan krattad, dikterna har passerat ett antal instanser och fått grönt ljus och det är först i efterhand som förlaget kliver in.
Uppenbart är i varje fall att det hänt något längs vägen; dikterna har fördjupats och utvidgats, stycken och formuleringar har funnit sig tillrätta i ett större sammanhang och kompletterats med nya bitar. Annat har fallit bort. Även om Bakom trädet ryggar långsamt graviterat mot en mer central nod i förlagsvärlden så är det i första hand ett konstverk, ett uppenbart föränderligt sådant. Mycket kan hända på kort tid, fokus kan skifta och tyngd omlokaliseras. Det som är intressant att skriva fram vid ett tillfälle kan ha förlorat sin laddning ett år senare. Det kan handla om att mogna som konstnär men det kan också vara uttryck för en organisk diktsyn, att tillblivelseprocessen tillåts vara öppen och i samklang med den tid och det liv som skrivandet tar i anspråk. Frågan är om man överhuvudtaget kan tala om samma verk?
Bakom trädet ryggar kretsar kring ett antal teman — barndom, kroppslighet, geografi, familj, flyktingskap — mellan vilka berättaren bygger en väv av minnen. Som ett oupphörligt bakgrundsbrus surrar den hypermoderna krigföringen med sin feghet och kyliga brutalitet. Ibland dyker den upp som ett akut här-och-nu men oftare som våldsam efterklang, som ”när man minns sin kropp i elden mitt under den lekfulla akten / Eld och gul himmel”. Ett berättarjag tycks ha tagit sig från krigshärden till säker hemvist men minnet är instabilt, jaget tvekar på om det har sitt fotfäste i denna eller den andra verkligheten. I vardagliga situationer, på cykeln, i busshållplatser och under sex slungas krigets ångestfyllda bilder åter in i blickfånget. Det är endast i insomnandet som en sorts balans tycks infinna sig. Det är i detta gränsöverskridande tillstånd som jaget tillåter sig att översköljas av de kaotiska intrycken och sortera dem enligt en logik som mer överensstämmer med känslorna de frammanar:
pupillerna under de tunna ögonlocken rör sig som besatta, mesopotamiska skulpturer flyter i vattnet, de reser sig plötsligt och börjar gå mot land, läpparna ler stundtals i den djupa sömnen, kroppen är slapp men ansiktet besitter tusentals nerver som vill tala till alltet
Samtidigt är det inte nödvändigtvis krig eller flykt allt handlar om, bilderna är öppna och låter sig inte inlemmas i någon på förhand given begreppsvärld. Vissa enskildheter är så specifika att de inte tillåter någon annan läsning — en stridsvagn av typ M1 Abrams, missiler, luftoffensiver, platsangivelser i Irak — men i det stora hela rymmer texten långt mer än summan av sina delar eftersom konflikten om ursprung, identitet och osäker navigering i minnets vindlande korridorer är allmänmänsklig.
En sak som slår mig när jag läser den här senaste konstellationen av Mohammeds dikter är att det tidigare, vagt jäderlundska tilltalet till viss del lagts åt sidan och ersatts av en mer formell berättarstruktur. Därtill har berättarpositionen avgränsats från att vara allomslutande och något konturlös till att utgå ifrån en mer stabil, kanske mer personlig punkt. Just i det här fallet föredrar jag det då det ger tyngd och emfas åt de närmast aforistiska bilderna som pendlar mellan skönhet och och djupt obehag, ett grepp som tydligt illustreras i bokens allra första rad: ”Hjärnsubstanserna som ofrivilligt besmyckade det gröna: / hortensian, ambraträdet, hibiskusen, dahlian”. Även titeln tycks bära på denna spänning. Är det att rygga undan, alltså gömma sig bakom träden, från diktens återkommande drönarattacker? Eller är det ryggar som i höghusen ”vars ryggrad stolt bär människorna inuti”, bärande balkar som skänker tillvaron stabilitet? Det är i den här pendlingen som Mohammed är som allra skickligast. Bilder som jag vid första och andra läsning inte lade någon större vikt vid framträder snart med ett sugande djup. Debutant eller ej ser jag fram emot att mer.
michael.larsson@opulens.se
