Lotta Lotass nya trilogi är stor litteratur

TRILOGI. ”Likt all stor litteratur är Rubicon Issos Troja undanglidande, uppfordrande och fullkomligt oavvislig,” skriver Erik Bovin som läst trilogin ”Rubicon Issos Troja” av Lotta Lotass.

Rubicon Issos Troja av Lotta Lotass
Ekphrasis

Lotta Lotass befinner sig på många sätt utanför sin tid. När många författare skriver för att bli sedda och omtyckta väljer hon periferin. Väljer, ja, för visst borde en hyllad författare och före detta akademiledamot ha tillräckligt med understöd för att hennes böcker ska kunna tryckas i större upplagor än vad som – sedan en tid – är fallet?

Essäboken Nattvakten (2020) gav hon själv ut i ynka femtio exemplar. När många av hennes kvinnliga generationskamrater förläst sig på Hélène Cixous och främst skriver böcker om kvinnliga erfarenheter väljer hon en stereotypt maskulint kodad väg; en oändlig raksträcka där antiken, marmorn och krönta män med svärd i handen passerar revy bara för att återkomma i liknande skepnad, om och om igen. Brottet mot samtiden utmärker sig emellertid som mest i hennes språk – arkaiskt, späckat med ord så ålderdomliga att man får gå till ordboken.

I uppmärksamhetsekonomins tidevarv är det lätt att betrakta Lotass som en del av ett utdöende släkte. Jag är dock av uppfattningen att vi mer än någonsin tidigare behöver författare av hennes art och dignitet.

Rubicon Issos Troja är som titeln avslöjar en trilogi om krig. Alea iacta est (tärningen är kastad) sägs Julius Caesar ha utropat i det point of no return-ögonblick som uppstod när han beslöt sig för att korsa floden Rubicon med sina legioner. Med slaget vid Issos segrade Alexander den store över den persiske kungen Dareios III. Medan volymens avslutande långdikt ”Landskapen i Troja” (separat publicerad 2023) utgår från det mytologiska kriget i Homeros epos Illiaden.

Lotass estetik kan ses som problematisk på samma grunder som en annan bokaktuell före detta akademiledamot. Både Lotass och Sara Stridsberg skriver så vackert om det allra mest fasansfulla att det gränsar till romantisering. Julius Caesar och Alexander den store framstår inte alls som de makthungriga män med blod på händerna de onekligen var. Trots att kriget alltjämt närvarar i Lotass trilogi tycks lidandet passera obemärkt förbi.

Anti-antropocentrisk dikt

Värt att beakta dock: trilogins allvetande berättare ger inte heller människorna någon framskjuten plats i hierarkin. Fåglarna, stenarna och vattnet besjungs med lika stor omsorg. Detta är anti-antropocentrisk dikt. Även en kejsare är således en flugskit i universum. All litteratur som tar ned människan från hennes hemsnickrade piedestal är angelägen – inte minst i dag.

Lätt modfälld blir jag när Lotass i ”Landskapen i Troja” skriver om kejsaren ridande på sin vita häst med krigslust i bröstet. En känsla som förstärks av greppet att skifta tempus i samma mening: ”där slaget ägt rum, skall äga rum, äger rum”. Även en pacifist inser radernas giltighet. Även om en gyllene global fredstid någon gång blir verklighet kan inte skadan göras ogjord. Det är för sent. Alltför många människoliv har spillts i krig. Årtusenden av krig och konflikter går inte att skaka av sig.

Det är som romanförfattare och essäist Lotass gjort sig ett namn men likafullt diktar hon som om hon inte gjort annat. Den som kan sin Lotass lär känna igen sig. Siktet är även denna gång inställt på evigheten. En evighet som kanske inte existerar i någon objektiv mening men är helt central i den poetiska tradition i vilken hon ingår. Hölderin är en given anförvant, i synnerhet i denna trilogi.

Lotta Lotass diktar diaboliskt underskönt

När Victor Malm (Expressen) recenserar en annan gigant, Bruno K Öijer, liknar han dennes poetiska excellens vid häxkonst. Tanken är lockande: att en stor diktare behöver besöka eller åtminstone närma sig andra dimensioner än den värdsliga. Jag tror banne mig även Lotass hämtat kraft ur förbjudna källor; hennes poesi är diaboliskt underskön och utsökt.

Poesin går på i ett musikaliskt suggestivt flöde med upprepningar och små variationer. Aningen påminner det om de återkommande slingorna i Philip Glass kompositioner där lyssnarens koncentration bibehålls trots en repetitiv struktur, exempelvis genom att enstaka toner byts ut.

Sällan har språkets förföriska och performativa sida framträtt så här tydligt. Hur språket kan skapa något som inte finns (evighet) eller likt svart magi aktivera det som legat latent men dolt och passivt. Förgängligt är det mesta i vår värld, dessvärre. Lotass får dock oss läsare, som den magiker hon är, att tro på motsatsen, för en stund. Likt all stor litteratur är Rubicon Issos Troja undanglidande, uppfordrande och fullkomligt oavvislig.