VITTNESBÖRD. ”Bröllopspogromen” är ett vittnesbörd om själva livet som motståndshandling. Om hur man behåller sin (med)mänsklighet och värdighet under svåra tider i ett brutalt, cyniskt och förljuget samhälle,” skriver Gregor Flakierski, som läst Anna Grinzweig Jacobssons aktuella bok.
”Bröllopspogromen” av Anna Grinzweig Jacobsson
Korpen
Det börjar med en bröllopsfest i en ukrainsk shtetl i Tsarryssland. Det är författarens morföräldrar som gifter sig. Bröllopet slutar med en regelrätt pogrom. Den dagen är en början på en resa genom krig, revolutioner, politiska omvälvningar och förtryck, och tar slut hundra år senare i Sverige och Florida.
Bröllopet äger rum år 1920 och det pågår ett sällsynt blodigt inbördeskrig i det ryska tsardömet. Flera olika arméer, de röda, de vita, ukrainska nationalister, samt anarkister, slåss mot varandra i hänsynslösa strider som kommer att kräva sju miljoner offer.
Den judiska folkgruppen, som bor huvudsakligen i det som numera är Ukraina, hamnar hela tiden mellan de stridande, och utsätts för systematiska pogromer med grovt våld, plundringar, våldtäkter och brutala mord.
Så många som 200 000 får sätta livet till, och det anses berättigat att tala om folkmord.
Även om det är alla stridande parter som begår övergrepp, så är det de vita och nationalisterna som står för 90 procent av våldsamheterna. Det är därför föga förvånande att judarna söker sig till områden som kontrolleras av de röda, och de tilltalas dessutom av bolsjevikernas revolutionära budskap om internationalism och jämlikhet.
Och när kommunisterna väl befäster sin makt ser löftena ut att infrias. Det förekommer ingen officiell diskriminering, judar kan inneha statliga tjänster och söka till högre utbildningar utan restriktioner. Det satsas på olika folkgruppers kultur med egna skolor, tidskrifter och teatrar.
De som i likhet med författarens familj har besvarat den eviga judiska frågan ”att resa eller inte resa” med att stanna tycks ha dragit en vinstlott.
Åtminstone fram till slutet av 20-talet då NEP-politiken tar tvärt slut, femårsplanen lanseras, avkulakiseringskampanjen börjar, och Stalins terror mot bönder och affärsmän tar fart. För Grinzweig Jacobssons familj blir de goda råden dyra. De har haft en liten affär och en gård med några djur, och blir följaktligen föremål för kampen mot storbönderna, kulakerna.
De lyckas klara sig genom en panikartad flykt och förfalskning av identitetsdokument, något som tydligen var relativt enkelt i Sovjet på den tiden.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Det är besvärliga tider för alla, men det är frapperande hur många bortförklarar den blinda terrorn och den extrema varubristen som tillfälliga problem under en övergångsperiod, och man skyller på byråkratin som något som fört den store Stalin bakom ljuset.
Ibland kan förtrycket ta sig helt bisarra former. Det råder ständig brist på toalettpapper och därför använder man tidningar på toaletten. Men det gäller att se upp så man inte torkar sig med ett porträtt av Stalin eller någon annan ledare, det kan leda till många år i ett sibiriskt arbetsläger.
Angivare finns överallt och uppmuntras av propagandan. Barnen växte upp i en anda av kadaverdisciplin, hyckleri och förljugenhet och med bristande tillit till allt och alla.
Avtalet 1939 med den tidigare nazistiska huvudfienden, den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten, kommer som en chock. Och än större blir överraskningen när Tyskland angriper Sovjet sommaren 1941.
Då är det dags att fly igen. Efter en strapatsrik resa lyckas familjen ta sig till Tasjkent i Uzbekistan. Här lever de under knappa förhållanden men i säkerhet. De arbetar och studerar vidare, med en orubblig tro på segern. Och när den väl kommer hoppas många på en förändring till ett friare samhälle.
De förhoppningarna kommer på skam, istället ökar den antisemitism som började redan under krigsåren. När familjen återvänder till Ukraina inser de hela vidden av Förintelsen. Och inte nog med det, på besök i den lilla hemstaden upptäcker mormodern att alla deras kvarlämnade ägodelar finns nu i främmande hem.
”Alla mina vänner blev mördade”, konstaterar hon, med den sorgliga insikten att ingen ens försökte hjälpa dem.
När morbror David, som stred i Röda armén och slutade sin krigsbana i Berlin med överstes grad, ska begravas på 80-talet, sätter hans fru ett kors på graven – med en Davidsstjärna riskerar den vandalisering.
Mamman träffar en polsk jude med polskt medborgarskap och följaktligen med rätt att lämna Sovjet. De gifter sig och flyttar till Polen, men även här tvingas de till exodus, när partiet av slutet av 60-talet sätter i gång en gammaldags antisemitisk kampanj för att avleda folkligt missnöje och den egna oförmågan att lösa samhällsproblemen.
Det var verkligen inte den reellt existerande socialismens finaste stund.
De hamnar i Sverige och på den vägen är det.
Boken bygger på författarens egna minnen och de samtal som hon förde med den 95-åriga mostern som emigrerade till Florida efter Sovjets kollaps. Historien är berättad med lika delar lågmäld anspråkslöshet som kärlek till generationer av familjemedlemmar.
Det är förstås en helt unik historia, och ändå delas den av så många. Jag blir gång på gång förvånad när författarfamiljens öden tangerar min egen familjs på många sätt så annorlunda levnadsbana.
”Bröllopspogromen” är ett vittnesbörd om själva livet som motståndshandling. Om hur man behåller sin (med)mänsklighet och värdighet under svåra tider i ett brutalt, cyniskt och förljuget samhälle.
Och även en stilla varning för oroande tendenser i vår samtid.
info@opulens.se
