I går av Ágota Kristóf rymmer livets alla aspekter på ett fåtal sidor, skriver Robert Myhreld.
I går av Ágota Kristóf
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand
Tecken på att du har en vettig sysselsättning om dagarna: att du i morgonsängen inte vråltänker ”Revolution!” följt av ett tyst väsande om att du har en rätt till lättja. Det är naturligtvis inte alla förunnat och när arbetstillfällena är färre än presumtiva löneslavar är det bara att förlika sig med situationen. Det finns inga utvägar i en alternativbefriad tillvaro.
Jag behöver inte stämma in i hyllningsstroferna tillägnade Ágota Kristóf. De ljuder redan högt nog. Böckerna talar för sig själva; de har varken en stavelse för mycket eller lite. Vartenda ord är där det ska vara. I går av Ágota Kristóf rymmer livets alla aspekter på ett fåtal sidor. Temat har av andra utbroderats i kilometerlånga texter utan att förtälja särskilt mycket mer.
Sandor Lester är ingen särskild, en bland många andra. Han lämnade som ung sin födelseort och har under ett annat namn och med en annan levnadshistoria bosatt sig på andra sidan gränsen. Han upprepar för de som undrar att kriget berövat honom föräldrarna, men den faktiska sanningen ruvar han på. Barndomen var obarmhärtigt bister, men med brist på referenspunkter kanske inte upplevd som sådan. Trasiga skor, trasor till kläder och förnöjd med att leka med lera. Motsträvig mot allt vad allmosor heter, men tillräckligt hungrig för att ändå motta dem.
Nu går han upp innan staden vaknat, skyndar sig till bussen, stämplar in efter att ha dragit på sig den gråa arbetsrocken, borrar samma hål i samma klockkomponent minst tiotusen gånger per arbetspass. Dag in och dag ut i tio år. För vad?
Arbetet är ingen färgläggare av livet, tvärtom. Sandor finner sig alienerad inför arbetet och konstaterar att han för allt i världen skulle vara förmögen att sätta ihop slutprodukten. Han känner ett främlingskap inför både sig själv och livet i det främmande landet. Folk på fabriken bryter ihop på samma vis som postutdelaren jag hört om. Cyklande på sin runda förlorade denne fattningen och kastade in tidningarna på gårdarna skrikande att denne inte orkade mer. Det tarvas som vi vet mer i livet än bröd och arbeten med dåliga arbetsförhållanden och skral löneutbetalning.
Sandor har drömmar. Framtiden kommer att föra med sig det som dagarna inte kan erbjuda. Den sanna kärleken väntar någonstans i det som inte går att förutse och han skriver både i tankarna och på maskin för att förbereda sig inför författarskapet som ska spränga meningslöshetens bojor. Han använder som vilken Kafka som helst ett språk han inte behärskar till fullo. Vardagen innehåller tarvliga substitut för det som komma skall. Det som måste komma. När en vändning tycks vara bakom knuten närmar han sig den på ett obehagligt men samtidigt ofrånkomligt vis. Vi är nu de vi är.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Allt framstår vid första anblick som meningslöst, men är inte en genuin godhet gentemot andra åtminstone något som kan liknas vid innehåll? Att leva för andra räcker antagligen inte till för att själv må bra, men i brist på alternativ kan man åtminstone förbättra tillvaron för andra med mat och öl och sovplats.
Det går inte att förbise bokens kärva humor som är av västerbottniskt snitt. Det konstateras att de inflyttade hela tiden köper kransar för begravningar. ”Man får roa sig bäst man kan”, konstaterar Sandor. Ja, så är det nog – roa dig bäst du kan, innan det visar sig att framtiden du väntat på kommer att utebli.
info@opulens.se
