MINIESSÄ. Gunnar Lundin reflekterar över Tolstojs kritik mot Shakespeare. Och framför också ett försvar av “Barden från Avon”. “Om man saknar sinne för poetisk filosofi har man inte tillgång till Shakespeare,” skriver Lundin.
Visst, Muntra fruarna i Windsor är en rad billiga revytablåer. Det är tröttande och pinsamt. Vilken lättnad då att gå till allvaret hos Tolstoj och Sofia Andrejevna. Där kan man andas (det ska jag skriva upp!).
I ”Tolstoy on Shakespeare” (Alpha-Edition) riktar Leo Tolstoj kritiken mot psykologin (Kung Lear och döttrarna), oförmågan att gestalta trovärdiga och logiska karaktärer, brutalitet och operamässighet och konstruerade skämt. Men är Tolstoj blind för Shakespeares förtjänster: poesin, bildflödet, kameravinklarna? En visdom i rörelsen, då och då, en för alla, som när Röda Korset utan hänsyn till börd eller klass delar ut bröd i en krigszon (och tillvaron i dramerna är krigisk).
Tolstoj hävdar därtill att de antika dramer och medeltida sagor Shakespeare lånar från står moraliskt och psykologiskt högre. Har han missat texterna med sagans och legendens enkelhet, till exempel “Pericles”, även om bordellscenerna är obscena?
Och misantropin. Är misantropin i Shakespeares 66:e sonett en grundton? Nej, det är en ton, som visserligen återkommer, men den står inte ensam. Bakom de grovt realistiska scenerna och de cyniska typerna står en vaktpost av godhet, adel, mod, storsinthet. Och han – eller hon – övertygar genom sin tystnad medan djävulskap och godhet grälar på tiljorna.
”Kung Lear” är ett drama med morbida och brutala effekter. Den gick hem, både ståplatsbiljetterna och de välbeställdas sittplatser såldes slut i flera uppsättningar, i dåtidens London. På samma vis som skräckfilmer drar publik idag. Men kungen, Goneril, Regan, Cordelia, Edmund, Edward, Gloucester, ja, man behöver bara räkna upp namnen för att förstå att detta är något mer än en skräckfilm, det är en skräck som finns, på arbetsplatser, i hemmen, i kotterierna.
De första scenerna i ”Köpmannen i Venedig” väcker hos mig den stimulans som är det bästa argumentet mot Tolstojs kritik mot Shakespeare. I pjäsens femte akt sitter ett par på en bänk nedanför ett slott. Nattmörkret har sänkt sig. Musik hörs från slottet. Hon säger att hon inte kan bli glad av musik (är det John, semper dolens, Dowlands?) Han: vet hon inte att vilda och ystra föl som sparkar bakut stannar upp då de hör musik, ”ögats eld förbyts i sedligt lugn av toners milda makt”? En omusikalisk människa är opålitlig. Det vill säga en som inte har musik inom sig. Det är den ”musiken” det gäller. En moralisk musikalitet? Kanske. Men om det primära är, vilket det är hos Shakespeare, att individen ska vara som hen skapats, kan hen vara nog så omoralisk.
Allt detta har sagts i månsken. Nu går den i moln, månen. Då ser hon ljus strömma ut från palatset. Ett större ljus hade fördunklat det mindre ljuset, och så är det, vi rör oss i det mindre ljuset.
Om man saknar sinne för poetisk filosofi har man inte tillgång till Shakespeare, eller mycket begränsad; en dömande, en som kritiserar Guds vägar? För Emerson i ”Representative Men” blir han representant för skalden. Här ser Emerson, som ofta, rätt.
info@opulens.se
