MASKULINITET. Jesper Nordström belyser hur August Strindberg faktiskt var en tidig och därtill briljant skildrare av toxisk maskulinitet.
Var Strindberg kvinnohatare? Jo, i viss mån men inte mer än den genomsnittlige kulturmannen kring förra sekelskiftet. Han skildrade tvåsamhetens mödor i en tid när trycket på en man att vara rationell, framåtblickande, modern, kylig och ambitiös var som mest angeläget i detta naturvetenskapens århundrade.
Meritokratins nya tidevarv var ett tveeggat svärd som både skapade möjligheter och satte press.
Män svettades i sina allt trängre och skavande kostymer samt stärkta kragar, “fadermördare”, och Strindberg skildrar om och om igen i sitt författarskap hur ångventilen slutligen brister.
Det som med modernt språkbruk kallas toxisk maskulinitet är han en tidig briljant skildrare av. Det handlar om män som i närmast överkompensatorisk anda klamrar sig fast vid förment sakliga principer och krampaktigt positionerar sig mot allt som anses svagt och feminint. Fiktiva Jordan Peterson-gestalter i en svunnen tid.
I Strindbergs mest populära och lättläst varma roman från 1887 “Hemsöborna” skildras Carlsson som en frejdig, gåpåig opportunist och bärare av kunskap. Och visst har han sina försonande drag då han faktiskt får saker uträttade och igångsatta. Till viss del visar han upp traditionellt positivt manliga drag, även om han är en lismande, slipad egocentriker och det hela slutar i moll.
Strindbergs roman “I havsbandet” (1890) kanske inte direkt är en bortglömd roman men hamnar definitivt i periferin bland hans mera kända. Den är som en kyligare skuggtext till “Hemsöborna”.
Strindberg hade flyttat ner på kontinenten och fördjupat sig i Nietzsches filosofi och en hävdvunnen traditionell tolkning är att “I havsbandet” är en roman om övermänniskan.
Tillåt mig fnysa åt denna tolkning eftersom det här är en studie i skör manlighet och hur huvudpersonen drivs mot kollaps, till psykisk undergång.
I korta ordalag handlar det om fiskeriinspektör Axel Borg som ska modernisera näringen och i viss mån är det samma problematik som i “Hemsöborna”. Det är de moderna robusta rönen från fastlandet som krockar med skärgårdens konservativa gnetighet. Men här upphör också likheten med ”Hemsöborna”.
”I havsbandet” är en mörkare och kärvare roman med mer kyligt teoretiskt tuggande. Det står att läsa i Strindbergs dagboksanteckningar att det var en roman som var mycket svårare att skriva. Strindberg hade helt enkelt inte samma inspiration och flyt som han haft innan.
Som skildring av en representant för skev maskulinitet som till slut går in i mentalsjukdom står den inte Selma Lagerlöfs “Kejsarn av Portugallien” efter.
Men i Strindbergs författarskap kunde det röra sig på andra hållet också; från fyrkantig tillknäppt formalism till livgivande förlösning.
Mitt i hans mest toxiska, äktenskapskritiska novellsamling ”Giftas” (1884) gömmer sig den varmt hoppingivande novellen “Måste” som inleds med vad jag anser är något av den bästa prosa som skrivits inom svensk litteratur, inte bara i sig utan även för hur välvalda de inledande styckena är i relation till texten som helhet. Efter den inledningen kan det bara gå åt ett håll. Huvudpersonen kan knappast under textresans gång bli mer krampaktigt petig och blodlös.
Så går han då ensam genom Stockholm och mjukas upp, och plötsligt är han försvunnen från sin krets och hans få ungkarlskompisar på värdshuset skvallrar om hans giftermål, närmast i en slags “surt-sa-räven” anda, vilket mest förstärker deras egen sorgliga livssituation.
August Strindberg var en författare som alltid hyste starka känslor. Han var också enormt ombytlig i sina åsikter och var definitivt inte en skriftställare som had eett stort konsekvent litterärt program eller någon utstakad agenda.
Rabiat kvinnohatare ena dagen, särartsfeminist och förespråkare för kvinnors möjlighet att verka i samhället nästa dag.
Däremot var han en konsekvent och skarpsynt skildrare av mansrollen under det tillknäppt unket borgerliga 1800-talet.
jesper.nordstrom@opulens.se
