SKÅNE. “I september är Skåne som allra vackrast, enligt Hansson,” skriver Lasse Ekstrand som här tecknar ett porträtt av den mångsidige skånske författaren Ola Hansson.
Ola Hansson är för mig främst poeten Ola Hansson. Jämte Vilhelm Ekelund och A U Bååth en av de stora Skåneskalderna, Anders Österling icke att förglömma. Alla oefterhärmliga hembygdsskildrare, strövande omkring på nostalgins och barndomens solupplysta stigar.
Jag har förvisso läst annat än poesi av den produktive och mångsidige Ola Hansson. I en mig skavande samtid med stigande kulturell vantrivsel, för att parafrasera Sigmund Freud, finner jag det nödvändigt att återvända till honom.
Flyr jag, som Hansson bokstavligt talat flydde, men i mitt fall för att mentalt slippa undan? En eskapistisk flykt till samhälls- och kulturella tillstånd som i flera avseenden tycks mig bättre än de förhandenvarande? Följande Ola Hanssons skönlitterära förmedling av de förra, nota bene.
Paradise lost? Borta och förbi? Allt som är fast måste förflyktigas. Den vemodiga insikten om alltings övergående natur smyger sig på den åldrade läsaren, förstärker läsupplevelsen.
Tre prosaböcker från 1895 har jag ur Hanssons hand ägnat mitt återuppvaknande intresse: Resan hem. En ungdoms- och vandringshistoria, del I och del II, samt Studentdagarne i Lund.
De är skrivna med gammalsvenskans stavning som ofta sätter den nutida läsaren på icke föraktliga prov.
Anekdotstinna berättelser – sådana som Fritiof Nilsson Piraten var en mästare på att exekvera – från det sena 1800-talets Skåneland med avstamp i den akademiska miljöns Lund och den brusande, kosmopolitiskt anstuckna metropolen Malmö.
Gratis har jag från Svenska Akademien kunnat ladda ner dessa dyrgripar och levandegörande tidsdokument, sedan försjunkit. Kastat loss från dyster samtidsvardag, rest i väg utan koffertar och proviant.
Jag drömmer mig hämningslöst tillbaka. Åh, vad jag hade velat vara en i det sorglösa studentgänget när det begav sig! “Drönarklubben” skulle kanske någon avundsjuk, välanpassad skattebetalare muttra. Sjungande, lycksaliga och bildade, lifskonst utövande klubbmedlemmar.
Alla gasquer, alla muntra upptåg! Termin efter termin hos Alma mater, utan att examen avlades. Överliggarnas eldorado. Inte överge universitetet för en själlös, nedbrytande småborgerlig tillvaro utanför!
Dåtidens universitet sannerligen något annat än det nutida ideologiskt genomsyrade värdegrundseländet! Inte ens anrika Lund har förblivit vad det stolt en gång var och ville vara.
Växlar som drogs, växande skulder man sköt framför sig. Grå räkenskaps morgondag glömd och begraven. Sittningar på Jernvägshotellet och Kramer till långt in på småtimmarna. Tålmodigt uppassande hovmästare, gäspande med allt tyngre ögonlock.
Ångbåtsturer över till det Köpenhamn som likt de lättfotade madamerna i stadens glädjehus frestade med öppen famn på andra sidan Sundet. Den danska huvudstadens otaliga bodegor att slinka in och hygge sig på.
Den från allmogen härstammande Hansson, ett arv han aldrig förskingrade, tecknar med skicklig hand det skånska landskapet. Det är inte främst det yttre landskapet han fångar, det som ligger utanför oss att observera och registrera, utan det inre.
Olika känslostämningar framkallas av hans Heimat. Han färgsätter, liknar ofta en ordens Edvard Munch, årstidernas växlingar. Bister vinter över slätten med iskall vind. Och så våren, ack de ljusa bokskogarnas vår!
Den varma sommaren med de gulaste rapsfält och blånande sjöar. Hösten med sin klara luft, nattens stjärnhimmel. I september är Skåne som allra vackrast, enligt Hansson.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Visst anfäktas hans alterego av melankoli och Weltschmertz. Hur kunde en konstnärssjäl känna annorledes vid förtrollande solnedgång över stad och slätt?
Visst finns där också fullblodsromantikern, de fagra damernas noble uppvaktare, med häftig längtan efter det fullvärdiga, kompromisslösa lifvet.
Som han skriver, Hansson! Han är som råttfångaren i Hameln. Vem är så andligen förfrusen och existentiellt uppgiven att densamma förmår att stå emot locktonerna från skimrande, förgångna dagar?
Jag går hjälplöst förlorad. Avslutningsvis med Hanssons stingande ord: ”Hvart styrde han han? Vart hörde han hemma? Hvar skulle han finna sitt eget jag? Och hur såg detta ut?”
info@opulens.se
