SPANIEN. Jesper Nordström uppmärksammar här en idag lite bortglömd Nobelpristagare i litteratur, Juan Ramón Jiménez, från Spanien. Mest känd för den poetiska prosaboken ”Platero y yo”.
Spansk 1900-talskultur har en unik karaktär på det viset att den var partiellt isolerad från, eller opåverkad av de övriga västeuropeiska kulturströmningarna fram till Francoregimens fall 1974. Undersöker man den moderna spanska filosofin så saknar den i hög grad exempel på ett flertal ismer och strömningar i dåtidens Europa såsom existentialism, fenomenologi eller logisk positivism. Även den spanska litterära modernismen istannade till stor del kvar i mer traditionella uttryck och mönster.
Juan Ramón Jiménez poesi var i denna anda mer traditionsbunden och saknade bland annat avancerad metaforik. Ej sagt i vanvördig anda, men hans diktning drog mer åt den sorts aforistik som gör sig på en kylskåpsmagnet.
Han blev Nobelpristagare 1956 och som sådan framstår hans författarskap som ovanligt lättsamt med idylliska inslag. Lättlästa Nobelpristagare är inget som det går tretton på dussinet av.
Juan Ramón Jiménez är berömd för den poetiska prosaboken ”Platero y yo”, utgiven 1917, i Sverige uppdelad på två volymer; “Silver och jag”(översättning Arne Häggqvist, Wahlström & Widstrand, 1956) och “Samtal med Silver”(med teckningar av Rafael Alvarez Ortega, översättning Arne Häggqvist, Wahlström & Widstrand, 1958). Det rör sig kort och gott om en fattig lantbrukares monolog med sin åsna.
Själva ramen kring det hela kan ju sägas vara lite sorglustig. Flyttad in i samtiden hade det kanske varit en fattigpensionär i en hyresetta som i långa haranger berättade om ditt och datt för sin katt. Men det är ju också ett berättatekniskt knep för att tillåtas prata rakt ut som en morfar Simpson på stan…”och då det och det och har du tänkt på att…”
Stöd Opulens - Prenumerera!
Men Juan Ramón Jiménez har förstås också skapat en skildring av ett agrart samhälle med en större här-och-nu tillvaro och ett mer personligt förhållande till djuren. En åsna kan därmed framstå som en individ. Så rullar denna klassiker på i ett tätt språk och ett mättat ljus med dag, natt, vatten och vila som basala hörnstenar.
Jiménez låter ofta substantiven tala för sig själva och det varma förtätade i hans språk är mycket karaktäristiskt iberiskt. Så ändras plötsligt språket närmast sömlöst och glider över i det essäistiskt vindlande. Var för sig hade dessa språkstilar varit enerverande monotona men tillsammans frambringar de ett slags alkemisk dynamik. Det är få gånger jag läst något så dubbelbottnat där det enkelt impressionistiska är en siktlinje mot det filosofiska.
Det är kanske så att det traditionstyngda konservativt katolska Spanien skapade ett slags tryck som födde fram dessa närmaste smygande livsbejakare. Med moralens vakande öga i åtanke fick man stjäla sig en härlig stund här och där. Jiménez var sannerligen inte främmande för de jordiska frestelserna. Bland hans övriga verk märks bland annat en rad erotiska dikter. Han är en av de mer bortglömda främmande fåglarna i Nobelpristrädgården och går inte heller att få in i de stora fållorna.
jesper.nordstrom@opulens.se
