Litterära klassiker: Gide och Proust

MINIESSÄ. I tre korta avdelningar gör Gunnar Lundin en djupgående jämförelse av två litterära mästare, André Gide och Marcel Proust.

1.

André Gide är jämfört med Marcel Proust mer närvarande, i livet, i nuet, som i en grekisk dikt: ”alltid öppna, alltid vakna mins själs ögon”. Det gäller livet, finna levnadssätt. Konsten står i samspel med, är sidoordnad, livet. Praktiken. Hos Proust är det livets illusioner å ena sidan, konstens sanning och skönhet å den andra. Sanning och autenticitet är möjligt endast i konsten. På den mänskliga scenen finns bara sociala spel och roller som deformerar oss.

Gide söker på ett närvarande, prövande, oavslutat sätt praktisk kunskap om vardagen, kärleken, konsten. Reflektion och praktik hör tätt samman. Om Édouard i Falskmyntarna håller ögonen öppna och hjärtat vaket så är han också (till skillnad från ungdomarna Olivier och Bernard) vän med Montaignes ”mol et doux oreiller” (mjuka och ljuva kudde). Men om drömmen enligt Freud säger mer om den drömmande än om sanningen är drömmen för Gide spår till något som kan bli sant.

2.

André Gides Falskmyntarna är ofullbordad. Prousts verk är fullbordat, enhetligt, färdigt. Det gestaltar ett nej till ett liv omöjligt att leva etiskt och autentiskt. Gide: förstå för att leva bättre. Proust: förstå för att förkasta. Gide: leva, skriva, se – fort­sätta i ett, oavslutat. Proust: leva, skriva, se – gå in i konsten.

Konstnärligt är Prousts sjubandsroman rikare orkestrerad än Gides. Gunnel Vallquists översättning är mästerlig. Den rör sig skarpt och exakt i livets våningar och är ändå mjuk och doftande som en blomma. Den är skriven på det sorts språk, ett ”gammalt” språk, där orden fortfarande motsvarar tingen och är samtidigt den modernaste svenska. Jag minns när jag trodde att jag skulle få dålig syn. Vad som då mest oroade mig: att inte kunna läsa de små bokstäverna i Bonniersutgåvan. Att Gide som lektör på Gallimard en gång refuserade romanens första delar går inte att förbise.

3.

Världen i På spaning efter den tid som flytt är färdig och avslutad. Proust liknar arkeologen som sedan många år samlat fakta och uppgifter om inka­folket och nu ordnar dem och ser mönster. Ett föremål kan ses från flera vinklar och uppta hundra tättskrivna sidor. Världen i Falskmyntar­na är oavslutad. Édouard, vars dagbok interfolierar texten, är både känslig människa och betraktande konstnär. Ibland är han ett ideal; ”en av de varelser vars sinnen, som i rutinernas slentrian förslöas, omedelbart spritter till och spänns inför det oförutsedda.” (”un de ces êtres dont les facultés, que dans le tran-tran coutumier s’engourdissent, sursautent et se bandent aussitôt devant l’imprévu.”) Och sedan: ”Varje varelse handlar enligt sin lag, och Édouards leder till att han ständigt experimenterar.”

Senare, mycket senare, skriver Gide i sin dagbok att Proust och han själv har försökt ge något mer bestående än de hastigt förbivirvlande modena i fransk kultur. De söker i det partikulära något universellt, både idéer och människans storhet och tillkortakommanden.