VÄRLDSLITTERATUR. Carsten Palmer Schale tar sig an Moby Dick, en av världslitteraturens mest kända böcker, som det även refereras till i populärkulturen. Han gör här en grundlig analys och pejlar de verkliga djupen i Herman Melvilles roman.
Efter att än en gång ha slukat Herman Melvilles (1819–91) roman Moby Dick sitter jag ett tag förstummad. Denna roman är på ett plan naturligtvis en ”äventyrsberättelse”, men på flera andra plan är det en mycket speciell text, som kan läsas på många olika sätt. Den formligen flödar över av symboler, allegorier, metaforer, psykologiska analyser, existentiella anmärkningar och referenser till främst Bibeln, men även grekisk och romersk mytologi osv. Dessutom är den både genuint lärd och – mestadels – stilistiskt superb. Samtidigt är boken långrandig, detaljrik i negativ mening, fylld av utvikningar och sidospår samt, ibland, språkligt krystad. Att boken ofta givits ut i förkortade upplagor har goda skäl. Slutligen måste boken dels läsas på engelska, för att man riktigt skall kunna ta till sig språket, dels ses i sina kontexter (det amerikanska 1840–50-talet respektive vår egen samtid efter det senaste millennieskiftet).
Det bör kanske tilläggas att jag läst romanen på både engelska och svenska, och i både oavkortade och förkortade versioner. Dessutom läste jag romanen första gången vid pass 15 år.
I det följande utgår jag främst från den förkortade svenska upplaga (318 sidor) som av gavs ut i Niloe-bibliotekets Gula serie 1982 (med 43 kongeniala illustrationer av Rockwell Kent), och i andra hand av flera amerikanska upplagor som ligger nära ursprungsversionen från 1851 (med ett sidantal på mellan 500 och 635). I de olika upplagorna varierar emellertid sidantalet dels på grund av typsnitt och skiljetecken, dels på grund av antalet illustrationer.
Öppningsrepliken i romanen, en av världslitteraturens mest kända, är emellertid ”Call me Ishmael”
Ramberättelsen kan kort återges som här föreslås. Scenen är livet på ett valfångstfartyg och jakten på valar i allmänhet (för späcket och ambran) och jakten på spermacetivalen (kaskeloten) Moby Dick i synnerhet. Startpunkten – och slutpunkten? – är valsjömansön Nantucket. I persongalleriets centrum står först och främst kapten Ahab, en numera (men inte tidigare) starkt hämndlysten man, som gjort det till sin livsuppgift att ta död på den vita valen Moby Dick, som en gång tog kapten Ahabs ben. Berättaren är Ismael, som står i centrum som just berättare, och som den ende överlevande i slutet, men som faktiskt spelar en mycket perifer roll egentligen – och alltmer så efterhand som handlingen framskrider.
Öppningsrepliken i romanen, en av världslitteraturens mest kända, är emellertid ”Call me Ishmael”, och den ungefär 30 rader långa epilogen är också Ismaels. Viktigare ”personer” än Ismael är istället båten Pequod, Havet, de tre styrmännen (särskilt förstestyrman Starbuck), de tre harpunerarna (särskilt Queequeg), den under resans gång av kapten Ahab rekryterade, och mystiske, ”lotsen” Fedallah (han är med fyra andra män till en början gömd i båten) samt – och mest! – Moby Dick. Samt ett antal andra (de ombordanställda består av en alldeles enastående blandning av människor, med skiftande kulturbakgrunder, etniciteter, raser, religioner, personligheter etcetera.), som vi kanske kan kalla besättningen, och ett antal utöver även dessa, såsom sjökaptener på andra mötande fartyg, dessa fartyg som sådana, båtägarna, andra valar än Moby Dick och så vidare.
De första 100 sidorna utgör ytligt sett en ganska tröttsam beskrivning av Ismaels ankomst till New Bedford/Manhattan, mötet med Queequeg samt mönstringen på Pequod. Härefter följer 185 sidor, som, likaledes ytligt sett, handlar om livet ombord – med allt vad det innebär av problem. I originalupplagan har vi ytterligare flera hundra sidor som i huvudsak består av tekniska beskrivningar av valfångst, smide, snickeri, skepp, valkroppar med mera.
Men just under dessa sidor vävs steg för steg ett myllrande nät samman, som kan ses både som förklaringsgrund till hela berättelsen, och som en sorts diagnos av det existentiella och/eller religiösa på det hela taget. Först på sidan 286 dyker Moby Dick upp! Men därmed har vi också att vänta oss den mångbottnade och säregna utveckling hän mot apokalypsen, som slutar med att alla människor dör, utom berättaren Ismael, och att båten (arken?) Pequod sjunker. Moby Dick, däremot, undkommer och simmar vidare. Äventyrligt och dramatiskt? Ja. Hela sanningen? Långt därifrån. Långt, långt därifrån.
Övermodet och brottningen med Gud var aktuella motiv på Melvilles tid.
Vad som först som sist slår an en stark ton i mitt inre är alla filosofiska, existentiella och religiösa anspelningar och implikationer (men även mer direkta referenser). Det vill säga dramat Moby Dick. Ett drama som för övrigt dramaturgiskt minner om inte minst Shakespeare, men också om exempelvis Homeros (liksom skeppskatalogerna och annat hos den senare också kan jämföras med Melvilles alla utläggningar om specifika teknikaliteter).
Vidare naturligtvis också – ja, kanske mest! – alla bibliska referenser, hänvisningarna till Seneca och andra filosofer och historieskrivare, de påtagliga likheterna med vissa huvudteman hos Mary Shelley i dennas roman om Frankensteins monster och annat romantiskt råmaterial. Här måste vi dock besinna kontexterna – den som var Melvilles och den som är vår. Likafullt kan ett slags horisontsammansmältning uppstå.
Övermodet och brottningen med Gud var aktuella motiv på Melvilles tid. Idag kan vi tillägga – men bara tillägga – tankar hos en Lévinas, en Derrida och en ekosof som exempelvis Carolyn Merchant eller Valerie Plumwood. Dessutom, även om det kanske får några äldre bildade att resa ragg, finns här trådar till nutida filmer som Alien och Avatar.
Bibeln är alltså allestädes närvarande – mer närvarande, skulle jag vilja hävda, en någon annan referens. Exempelvis vimlar det av bibliska namn – från Noah över Abraham till Ahab. Från Jona över Ismael till – Gud. Vem var den förste Ahab förresten? Prototypen för Moby Dicks mänskliga epicentrum?
Ahab var Israels 7:e regent av den 3:e dynastin och regerade mellan cirka 874 och 853 före vår tideräkning. Hans regering präglas av strider och koalitioner med grannstaterna i avsikt att stoppa den assyriska frammarschen mot väster. För stora religiösa motsättningar står framför allt hans feniciska maka Jesebel och hon introducerade Baalsdyrkan i riket, något som profeten Elia fördömde.
”Och Elia trädde fram för allt folket och sade: – Hur länge viljen I halta på båda sidor? Är det Herren som är Gud, så följen efter honom, men om Baal är det, så följen efter honom.” För att övertyga folket om den rätte Guden föreslog han, att man skulle tävla om vilken Gud som kunde tända på ett offerdjur. Baalsprästerna anropade sin gud hela dagen utan resultat, därefter befallde Elia folket att hälla vatten över hans tjur och se ”Då föll Herrens eld ned och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden…” (1 Kung. 16:28-22:52).
Nu var inte kapten Ahabs fru någon Jesebel, ty ”hon blev änka i samma ögonblick som jag gifte mig med henne”, som Ahab uttrycker det (Ahab är i boken 58 år, och har som vuxen bara varit iland i tre år). Men Jesebel och kung Ahab är ett – och kung Ahab som jesebelsk Ahab påminner mycket om kapten Ahab. Båda är vredgade, övermodiga och stridslystna. Elia påminner här, tycks det mig, om styrmannen Starbuck – en man med moral och samvete; en man, som kapten Ahab mot slutet paradoxalt nog börjar lyssna till (och fäller i ett annat näraliggande sammanhang också en dyrbar tår inför, som vittnar om hans mänskliga drag; vilket gör det hela än mer intressant).
Vem är Moby Dick? För mig är Moby Dick antingen en inkarnation av Gud (ett resonemang om treenighet antyder detta) eller Naturen (en skapelse av Gud) eller – möjligen – någonting däremellan. I vilket fall som helst är Moby Dock lierad med guds natur, och är omöjlig för en övermodig människa att övermanna. Det vill säga att här må Melville ha varit tidigt ute. Idag skulle ekosofer kanske ha jämställt Ahab med Francis Bacon, som ville tygla ”naturens hynda”.
En hel del av texten – med dåtida språkbruk dock – rymmer tolerans, tväretnicitet, icke-rasism, ekumenik och kanske till och med synkretism.
Men vi kan gå vidare redan härifrån. Baal är en djävulsk gud. Jo. Men tjuren? Tjurtematiken återkommer åtminstone på ett par ställen i romanen. I ett fall som den tjur (hos Melville benämnd Jupiter), som förde Europa till Grekland. Europa var en fenicisk prinsessa. Tjuren var en inkarnation av Zeus. Både i detta stycke, och i andra, talas om vithet (ja, ett helt kapitel handlar om vithet) – tjuren Jupiter är vit, allt vitt är magiskt och mystiskt, eftersom det hänvisar till såväl goda som onda ting – ja, till allt mellan liv och död. Moby Dick är vit. Hur ska detta tolkas?
Noah/Noak nämns här och där, liksom syndafloden: det vatten vi har kvar är en rest av syndafloden. Noaks ark innehöll alla djur – Pequod innehåller en synnerligen brokig samling människor. Den mindre gammaltestamentlige profeten Jona råkade pga. synd ut för Guds straff, dvs. han blev fångad i valfiskens buk, men frisläpptes senare av Gud, eftersom han (Jona) tyckte att straffet var rättvist (Jona i GT och Matt. 12:39-42 samt Luk. 11:29-32). Havet och himlen rymmer allt från änglar (fåglar) till djävlar (hajar), men främst Gud, sonen och den den helige Ande.
En hel del av texten – med dåtida språkbruk dock – rymmer tolerans, tväretnicitet, icke-rasism, ekumenik och kanske till och med synkretism. Kärleken förekommer ymnigt som eftersträvansvärd – till och med den homosexuella (skulle man i modern form kunna tolka det som) relationen mellan Ismael och Queequeg. Starbuck framställs som beundransvärd.
Är Gud gammaltestamentligt vredgad eller kärleksfull som i Nya testamentet? Detta är svårt att säga, mycket svårt, och öppnar ännu bredare och djupare raviner för tolkning. I min huvudtolkning handlar dock Moby Dick främst om en kritik av mänsklig hybris och ett straff mot att försöka göra våld på Gud eller Guds skapelse. I modern ekosofisk terminologi: om det andro- och antropocentriska övergreppet mot naturen och eventuellt kvinnan. Det finns emellertid – i princip – inga kvinnor med i romanen. Samma huvudtolkning gör jag i stor utsträckning av Mary Shelleys roman: Dr Frankenstein är övermodig och gudsförnekare – och han brinner också upp i slutet. Prometheus, som var smed och stal elden från gudarna, nämns med viss emfas: människa bliv vid din läst.
Ändå speglar dessa anmärkningar inte på långa vägar Moby Dicks många fasetter. Och jag tror, att Melville själv dels inte riktigt visste hur han så att säga ”ville ha det”, dels att han just gjorde det: detta är nämligen en metaforiskt laddad stridsskrift. Och det är denna mångdimensionalitet och paradoxala uppenbarelse som, för mig, är romanens stora styrka: den kommer aldrig – som Derrida hade kunnat säga – att bli sluttolkad.
Ismael dristar sig rentav att jämföra Queequeg med statsgrundaren George Washington.
Möjligen kan eventuellt de mycket dramatiska slutscenerna – magiskt nog, som annat, tre till antalet – hänvisa till Johannes uppenbarelse eller apokalypsen – där – under dunder och brak – ju de onda skall skiljas från de goda.
Men låt mig här ta det hela ytterligare ett varv, eftersom jag tycker att detta krävs.
Berättaren Ismael anländer alltså till New Bedford och Manhattan för att vidare ta båten till valfångstens centrala ö Nantucket. Här möter han en rad mer eller mindre udda existenser, går på sjömanskrog och träffar – i synnerhet – den tatuerade harpuneraren Queequeg, som är född på en ”söderhavsö som inte finns utsatt på kartan, som varje plats av betydelse”. Först skräms Ismael av Queequeg, senare blir denne Ismaels bäste vän. På grund av platsbrist på ett billigt hotell sover de dessutom i samma säng, och morgonen därpå vaknar Ismael med Queequegs arm om sig – ”liksom i ett äktenskap”. Här finns många implikationer. En är – och det är kanske den främsta – att Ismael/Melville företräder en för tiden mycket liberal syn på religion, etnicitet och personegenskaper. En homosexuell antydan kan inläsas (men inte nödvändigtvis).
”Det är bättre”, säger för övrigt berättaren/kören Ismael, ”att sova med en nykter kannibal än en berusad kristen”. Ismael dristar sig rentav att jämföra Queequeg med statsgrundaren George Washington.
Nästan alla sjömännen kommer från öar: Nantucket, givetvis, men också och exempelvis, Madeira, Island, Isle of Man, Sicilien för att ge några exempel. Möjligtvis betyder detta något. En brokig besättning äntrar sedermera därför skeppet Pequod. Ägarna, eller delägarna, till skeppet är mest gamla sjöbjörnar – främst handlar det om Peleg och Bildad. Båda dessa talar i gåtor beträffande kapten Ahab. Ahab var tidigare – och är naturligtvis fortfarande – en väldigt skicklig sjöman, men efter hans första dust med Moby Dick är han förändrad. Med sin bländvita vänsterbenprotes är han känd som udda och som – fast inte uttryckligen så från början – en hämnare.
Före avresan bevistar Ismael en för tolkningen av boken intressant predikan av prästen och före detta valfångaren fader Mapple – som tycks varna för inte bara faran i största allmänhet, utan även för övermod. Han berättar vidare om Jona i valfiskens buk, som alltså handlar om en människa som straffas av Gud, men som senare också blir förlåten i och med att han erkänner sin skuld och betraktar sitt straff som rättvist (på sin resa från Joppe/numera Jaffa till Tarsis/numera Cadiz). I detta sammanhang bör kanske även nämnas att Ismael noterar att man i /på Nantucket ”/…/ bär omkring träbitar som man bär bitar av Golgatas kors i Rom /…/”. Samt detta – som han återkommer till – att havet/vattnet av Zeus gavs åt sin broder Poseidon, och att denna historia ”är nyckeln till allt”. Är den, och hurså?
Innan jag här kommer att vidga vyerna något vill jag bara kort nämna några ord om författaren Herman Melville, och hans ett halvsekel yngre kollega Jack London. Här må då främst anföras, att både Melville och London själva och personligen var mycket förtrogna med sjölivet och dess egenheter: hierarkin, förtrycket och hårdheten i arbetet. Låt nu vara, att Londons Varg-Larsen (1904) handlar om en säljägarkapten – och dennes förtryck av – främst – ett nyförälskat par, som stängs in i lastrummet, medan Ahab alltså är en valfångare, som egentligen inte är så demonisk visavi sin besättning som Varg-Larsen, annat än när det kommer till hans monomaniska besatthet av Moby Dick.
Både Melville och London är emellertid, och naturligtvis, barn av sina respektive tidsepoker. Exempelvis var inte ”demokratin” särskilt utvecklad i någotdera fallet, liksom att inte synen på naturen var särskilt problematiserad.
Efter många turer anträds resan ut på oceanerna, en resa som, tydligen, ofta varade i 3-4 år. Vanligtvis gick resan ut på att fånga kaskelotter för att dels ta hand om deras späck – som omvandlades till lampolja – dels deras ambra – som gick till parfymeriindustrin. Detta är också vad de flesta ombord på Pequod tror är avsikten.
På väg mot den slutliga konfrontationen händer mycket, och då sådant som kan tolkas på ett flertal sätt.
Senare visar det sig ju att det inte är så: det är jakten och den personliga hämnden på Moby Dick det handlar om. Något som för övrigt Ahab verkar få med sig de flesta av besättningen på. En mobb aktualiseras med andra ord. Dubier finns dock hos främst Starbuck, men också hos berättaren och matrosen Ismael liksom hos Queequeg och några få andra.
Resan går över Atlanten, runt Godahoppsudden, in i Indiska Oceanen, vidare till öster om Japan och – slutligen – till ekvatorn i Stilla havet. På vägen möter man ett antal fartyg med kaptener, som var och en spelar viss roll. Särskilt skepparen på ”Rakel” (som bland annat förlorat sin son, men också skepparen utan arm; även den avbiten av Moby Dick).
På väg mot den slutliga konfrontationen händer mycket, och då sådant som kan tolkas på ett flertal sätt. Exempelvis slås kompassen ut av en blixt – och det är måhända ett omen (ett ord som används flitigt) – samtidigt som kapten Ahab själv stampar sönder sin kvadrant (sextant eller oktant kunde det också ha varit frågan om). Detta, i sin tur, leder till att Ahab måste bestämma skeppets position genom så kallad död räkning, när han nu inte har tillgång till solhöjd eller (ens) magnetisk vägvisare.
Likafullt: kapten Ahab är en synnerligen erfaren och skicklig sjöman, och han kan, på mångahanda sätt, förutse positionen inte bara för Pequod, utan också för Moby Dick. Och till slut möts de ju ändå. Under tre dagar, varav den sista naturligtvis är den allra mest dramatiska (och djuplodande även existentiellt).
Innan själva crescendot, och under detta, förtätas de olika personligheternas psykologiska status. Vi har alltså här att göra med, förutom Ahab, styrmännen Starbuck, Stubb och Flask – varav den förstnämnde moralisten är mycket central, som antytts, medan de två senare pendlar mellan balans (Stubb) och idioti (Flask). Vi har också med de tre harpunerarna att göra, det vill säga fullblodsindianen Tashtego, den store och svarte Dagoo och – i synnerhet – söderhavssonen Queequeg. Men också en dresserad eller hypnotiserad besättning i övrigt.
Gång på gång på gång anfaller Ahab – med sin hypnotiserade grupp – den sårade men ingalunda försvarslösa jätten
Här möts sålunda kapten Ahabs uppenbara vansinne (som han för övrigt själv erkänner), Starbucks samvete och pliktmedvetenhet, Queequegs och Ismaels passiva begrundan, den mystiske parsern/lotsen Fedhallahs tomma ögon och havets outgrundliga och närmast gudomliga djup.
Här finns också, och även tidigare, tankar interfolierade av Ismael beträffande exempelvis Perseus samt Coleridges dikt om albatrossen (The Ancient Mariner). Här träder även, åtminstone enligt mitt sätt att se det, det på stormasten som belöning för upptäckandet av Moby Dick fastspikade guldmyntet (Arons guldkalv?) fram i förnyad relief. Här, och överallt annars, larmar också den i högsta grad frånvarande kvinnan (naturen?).
Hursomhelst möts naturligtvis slutligen – slutligen! – kapten Ahab och den vita valen Moby Dick. Och som de möts! Och här blir äntligen dramat inte bara laddat – det har det varit länge – utan även fysiskt och psykiskt konkret. Under tre dagar bekämpar Ahab heroiskt och dumdristigt den jättelika och mångfalt harpunerade kaskeloten. Det hela slutar med en apokalyptisk scen, som inte har många motsvarigheter beträffande koncentration och våldsamhet.
Gång på gång på gång anfaller Ahab – med sin hypnotiserade grupp – den sårade men ingalunda försvarslösa jätten. Men utgången är för läsaren vid det här laget given (och efterlängtad?): Valen inte bara dödar alla valbåtsmän (med undantaget Ismael), inklusive kapten Ahab som stryps av ett hamparep, utan rammar och krossar även huvudskeppet, Pequod, som alltså sjunker med alla sina män. Ridå – kunde man tycka. Men icke så.
I den korta epilogen, för det första, beskriver Ismael, på första gången på länge i första person singularis, hur han efter nästan ett dygn i en kista som blivit en livboj (bara en sådan sak!) räddas av skeppet ”Rakel”, det vill säga just detsamma, vars skeppare förlorat inte bara en valbåtsbesättning utan ävenså sin son. Och Ismael pekar på, att han inte är en räddad son, utan en räddad föräldralös. I detta epilogiska koncentrat växer så tusen frågor fram. Varför var Fedallah – som han var – fastsurrad av harpunlinor vid Moby Dicks kropp – efter det att han sagt till Ahab att han skulle gå före, men att Ahab skulle se honom en andra gång före sin egen död. ”Gå före” leder åtminstone mina tankar till Johannes Döparen och Jesus, och Johannes Döparen som tänkt reinkarnation av profeten Elia. Samtidigt är det mycket svårt att tänka sig kapten Ahab som Jesus – vilket det på sätt och vis, mer direkt, skulle innebära.
Starbuck träder snarare allt mer i förgrunden när man/jag tänker efter. Vem är/var han? Och Queequeg? Och Ahab och Moby Dick? Och havet och himlarna och fåglarna? Som om inte detta vore nog, leds åtminstone mina tankar till inte bara Mary Shelleys Frankenstein och Emily Brontës Wuthering Heights (1847), utan även till Goethes Faust och Mefistofeles. Liksom till Raskolnikovs grubblerier i Dostojevskijs Brott och straff (men också dennes Arma människor, Spelaren och Idioten). Men vad som här framstår som utomordentligt ovedersägligt är romanen Moby Dicks storhet. Och dess tolkningsomfång. I sanning är den, enligt min mening, en av världens kanske 50 bästa romaner, och en av Nordamerikas tio främsta.
info@opulens.se
