ROMAN. Jesper Nordström lyfter fram en dansk klassiker som många nog inte känner till. Det rör sig om romanen “Dag så lång” av Albert Dam (1880-1972). “Så fungerar den här boken idag som en kärv moteld i form av ett mer komplext friktionsrikt lyckoideal,” skriver Nordström.
Sängliggandet i sjukdom är något vi alla kan relatera till i olika allvarsgrad. Som scen och företeelse är det tack och lov mer allmänmänskligt relaterbart än kriminalromanens mord. Vi minns väl alla det lite dubbla i att vara hemma från skolan; sjuka nog att få slippa gå, friska nog att känna lyxen i att bli ompysslade och bara vara nerbäddade. Barnet och den gamle möts på sätt och vis i det världsfrånvända upp-i-det-blå-grubblandet och frånvaron av praktiska bekymmer med jobb, pengar och vardagsbestyr. Sedan är det ju den anhörigas sorg och vak vid dödsbädden som också gör det till en så tacksam scen att bygga upp ett drama kring. Ovanstående aspekter strålar alla samman i den danske författaren Albert Dams modernistiska roman ”Dag så lång” (översättning Pelle Fritz-Crone, Bonniers, 1968).
Vi möter en namnlös herre som är inlagd på sal och hans sinne böljar från tristess till att titta ut genom fönstret på molnens flykt. Så kommer en läkare och klämmer och sticker och vi är tillbaka i det konkreta och sedan flyr den namnlöse patienten in i än den ena än den andra tanken.
Det är just den böljande känslan som uppstår när det ena sekunden är drygt, svettigt, varmt, monotont och tankarna nästa sekund driver in i det närmast psykedeliska.
Sjukdomen blir ett berättartekniskt knep för att få skriva osammanhängande associativt. Men också för att kunna skriva i den andra änden; den torrt registrerande.
En lång tid i samma säng föder en skarpare blick, ja närmast ett slags djupseende ut genom fönstret och uppammandet av en glädje för det lilla. Patienten vi möter gillar att han är i ett sängläge så att han kan spana på sjuksköterskorna i korridoren. Ja, faktiskt. Här har vi en roman där en gubbe glor lite sexualiserat på sjuksköterskorna. Världen går nog inte under för det.
Men Dam skildrar också en annan aspekt av sjukhusvistelsen som jag tyvärr tror saknas i vår svenska vårdsituation; nämligen det högtidligt vilsamma.
Romanens komposition är närmast en blanding av triptyk och cirkulär handling.
Nog för att vi inte vill ha tillbaka de snipiga barska översköterskorna som skäller på att lakanet är skynkligt – ”matronan ” så att säga – men när nu situationen i dagens vård är närmast ett slags ovärdig slafsighet där dödssjuka ligger på svaj i korridoren, mitt bland spring och pipande maskiner och slammer med vagnar, så framstår Dams skildring närmast som sakralt värdig. Med andra ord känner vi doften av bonvax och ett slags präktig redighet; rummet är lika uppfodrande som en kyrka eller ett bibliotek var förr i tiden.
Romanens komposition är närmast en blanding av triptyk och cirkulär handling. I del två möter vi en helt annan litterär stil. Här rullas patientens historia upp. Hade detta varit en film använde man sig kanske av det slitna greppet att zooma in mot ögat för att visa att vi nu går in i hjärnan och minnena som lagrats där. Samtidigt bibehålls det löst sammansatt associativa. Det är därför svårt eller närmast omöjligt att förstå hur de olika scenerna hänger ihop. Än är han i lumpen. Än har han startat en butik. Än går han hand i hand med sin blivande första hustru. Scener ur vem som helsts liv. Detta kombinerat med det febrigt drömska och associativa får mig tänka att detta är en roman som jobbar med arketyper.
Vi möter här en ”Medel-Jensen” vars liv är parallellt med de danska samhällets historia decennierna runt andra världskriget. Han lämnar det rena råslitet i lantbruket på Jylland och blir butiksägare. Och han bor under en period av sitt liv i Köpenhamn. Vägen mellan scenerna sägs inte ut. Vi får förstå att ”nu är det så här bara”.
Här möter vi också ett språk som skiljer sig från det i första delen. Det kommer en handfull närmast förtätade nyckelformuleringar som i positiv mening hade passat som aforismer på kylskåpsmagneter. Skulle jag destillera fram en grundton i dessa blev det en slags bitterljuv förnöjdsamhet à la ”nå, livet är inte det sämsta i alla fall”.
Så fungerar den här boken idag som en kärv moteld i form av ett mer komplext friktionsrikt lyckoideal riktat mot det nutida psykos-rosa lättköpta om värme och energier och transcendens. Snarare är det dess motsatsbegrepp immanens som skrivs fram. Livets knappt hörbara bordunton. Det slår mig att detta skulle vara en utmärkt förlaga för en ny tv-serie i samma mästerliga episka stil som ”Matador”.
Dock utan den där lättköpta – från svenskt håll sett – mysiga ”danskheten” som mest slår över i pölse och pilsner. Nej, detta är något djupare verkande, som den svidande hjärtevärmen inför trädgårdsrabattens första krokus.
jesper.nordstrom@opulens.se
