Lite väl tidig rapport från pandemin

KARANTÄN. Problemet med den här boken är inte boken. Problemet är – för mig – att jag inte kan uppskatta den eftersom allt den handlar om fortfarande pågår, skriver Camilla Carnmo som läst Elin Lucassis Karantändagboken.

Karantändagboken
av Elin Lucassi
Galago

Elin Lucassi är ett välbekant och uppskattat namn för många. Hon har ritat sina samtidskommenterande serier med genomskådande blick, vass humor och varmt feministiskt hjärta i flera år nu. För mig fungerar hon som en vän att hålla i handen när jag inte står ut med världen runtomkring. Hon pekar ut galenskaper på ett befriande kejsaren är naken-sätt, drar sig inte för de riktigt tunga ämnena, vågar vara allvarlig och samtidigt bjuda på skönt förlösande skratt. Hon tar tydligt ställning i politiska frågor och i den återkommande serien Rit-Lucassi gör hon det med utgångspunkt i sig själv. Där hon lika ofta bara är kärleksfullt rolig när hon skriver in och om sig själv och sin man i samtidssverige eller kanske mer specifikt samtidsstockholm. Hon verkar smart, snäll och rolig och hon finns där, precis som en bra vän.

För ett par år sedan gav Elin Lucassi ut en grafisk roman med den genialiska titeln Ert blod på mina broddar. En feministisk hämndfantasi om vintern. Mörk och bra. Nu kommer något helt annat. En dagbok från 16 mars – 31 december 2020. Karantändagboken. Varje dag/vecka tecknade och skrev Elin Lucassi om vad som hände i hennes liv och i omvärlden och nu är denna dokumentation över ett riktigt pissigt år samlad i bokform. Som vanligt är hon på pricken i sina iakttagelser och igenkänningsfaktorn är så hög den kan bli. Under nio månader hinner mycket ske och Elin Lucassi gör ett tajt bra urval. Jag blir påmind om sånt jag hunnit glömma och nickar igenkännande åt annat. Humorn finns här men är inte en bärande ingrediens. Det är sorgen. Inte den stora sorgen över att någon dör. Men den mer lågmälda, därtill skambelagda (“det kunde ju varit så mycket värre, jag är ju inte ens särskilt drabbad”) sorgen. Sorgen vi känner av att livet som vi brukade leva det har tagits ifrån oss. Vänner och fest. Tråkiga möten. Släkt, kramar, konferenser. Alltså ni vet, jag behöver inte räkna upp.

Problemet med den här boken är inte boken. Problemet är – för mig – att jag inte kan uppskatta den eftersom allt den handlar om fortfarande pågår. Tredje vågen. Nyöppnade IVA-avdelningar. Vi står fortfarande mitt i skiten och skiten muterar. Jag är säker på att jag kommer att uppskatta Karantändagboken sedan, med distans till 2020 och 2021. (Och 2022?! Infoga skräckslagen emoji). När vi har lämnat det normaliserade, deprimerande karantänlivet bakom oss. När vi  – som det bör vara – har hunnit börja tröttna på de nu så bisarrt nog efterlängtade långdragna mötena i dåligt ventilerade lokaler med räligt kaffe och lång restid.

Jag hoppas att boken får ett längre liv än vad böcker oftast har nuförtiden. För hur välfångad och klok den än är, är i alla fall inte jag mogen att ta till mig den nu. Såret är för färskt. Idén är god och utmärkt genomförd men jag hade önskat att Elin Lucassi hade fortsatt reflektera och dokumentera ända tills detta pandemiska undantagstillstånd är över och gjort boken då i stället. Vi kommer att fortsätta behöva tröst från våra välformulerade vänner i litteraturen.