Läsvärt om Weimarrepubliken

WEIMARREPUBLIKEN. Jesper Nordström har läst Harald Jähners “Hisnande tider” om livet i Weimarrepubliken. Det rör sig om närmast obligatorisk läsning för den som vill veta mer om den ödesdigra epoken, anser vår recensent.

Hisnande tider. Livet i Tyskland 1918–1933
av Harald Jähner
Översättning: Svenja Hums
Daidalos

När den verkligt mästerliga mellankrigstidsskildraren Joseph Roth skrev om Berlin lyfte han bland annat upp två iakttagelser, företeelser som han fann signifikativa.

Roth tecknar porträttet av en begravningsentreprenör som cyklar förbi. Bara det faktum att det är fråga en representant för detta yrke säger mycket. Här cyklar alltså en yrkesman förbi som vi förknippar med stram värdighet och viss elegans. Hans porträtt visar snarare på det trådslitna och skrangliga, som om det lika gärna kunde vara en rörmokare eller en sotare.

Det andra Joseph Roth lyfter är ”Röde Richard” som var tidningskypare på ett av alla författares och tidningsmäns favoritkafé.

Ja, tidningskypare. Du bad honom om vad du ville läsa och han hämtade tidningen på sådan där tidningskäpp till ditt bord. Det är lätt att se detta som ett tecken på gamla goda tider men sanningen är väl snarast att det var ett resultat av den tidens arbetsliv och ekonomiska situation. Många fick ta första bästa jobb som erbjöds och sedan klamra dig fast.

A-kassan varade i 13 veckor, därefter väntade för mången olycklig härbärge med vägglöss och kålsoppa. Både scenen med begravningsentreprenören och Röde Richard är också tecken på en ny människotyp; gränsgångaren som uppbär flera roller.

En orolig och nervig tid

Weimarrepubliken var inget kaffehus i fransk 1700-tals stil. Här diskuterades inte över gränserna och Röde Richard kunde ibland ta en lapp mellan de konkurrerande borden och smuggla ner i fickan på någon paletå. Ett manus från en poet till en förläggare här, en artikel till en tidningsredaktör där…

Det är just denna nerviga och oroliga tid med också många möjligheter som Harald Jähner tecknar i sin ”Hisnande Tider. Livet i Tyskland 1918-1933”.

Jämte franska revolutionen är antagligen Weimarrepubliken den epok som genomlysts och beforskats mest och det leder ju till att det finns en del böcker att jämföra med, exempelvis Eric D Weitz ”Weimartyskland: Löfte och tragedi”.

Jag dömer till Harald Jähners fördel vid jämförelse då han till skillnad från Weitz inte jonglerar med så stora kulturteoretiska begrepp utan börjar i något exakt litet och sedan låter det vindla i väg till en större syntes och ett större sammanhang.

Ja, grundhållningen påminner lite om Peter Englunds, en annan historiker som inte svävar bort direkt i de diffusa molnen av ”tidsanda” utan börjar i arkivet, med den konkreta detaljen.

De ekonomiska kraschernas tid

Något som är centralt för denna tid är de stora ekonomiska krascherna. Först drabbades folket av hyperinflationen 1923 och sedan när väl den vingliga färden mot framtiden verkade ha tagit fart så kom Wall Street-kraschen 1929 och som en dominoeffekt Kreugers självmord och börssvacka. Det var ett folk helt sönderkört till dödens gräns, längtande till slut efter sockerchock, snuttefilt och förlösning. Torrt fnöske som Hitlers agitationsgnistor kunde antända.

Jähner visar på splittring och konflikt i närmast hela samhället. Han tecknar den kvinnliga frigörelsen och hur den väckte mäns bitterhet. Så menar han att hyperinflationen 1923 gjorde att hemgift och det traditionella upplägget att gifta sig rikt var puts väck. Unga kvinnor gick ut i arbetslivet och valde yrken som sekreterare eller växeltelefonister. Plötsligt hade de pengar, även om det var en rätt osäker ur-hand-i-mun-tillvaro. De gick ut och dansade, men inte för att låta sig bjudas upp av en kavaljer.

Nej här föddes den moderna klubbkulturen där man kunde dansa ensam med sig själv, bara skaka loss lite och glömma vardagen. En mildare form av gigolofenomenet uppstod: den professionelle manlige dansaren som de stora och grälla danspalatsen gav hemliga direktiv åt. Uppgiften bestod i att bjuda upp de korpulenta och oattraktiva kvinnorna först. En krass cynism som spelade på att ge de förfördelade en kick.

Få städer hade lika undermåliga bostäder som Berlin. Ofta var det fråga om labyrintiska kyffen med rum på rum, hus på hus i stora innergårdssystem där verkligen berättelser om kriminalitet och misär kunde frodas.

Så man levde i offentligheten så mycket man kunde. Jähner noterar planlösningen på de nya stora nöjespalatsen där närmast atriumliknande lokaler var till för att alla verkligen skulle se alla.

Men kommunicerade man med varandra där i någon djupare mening? Det kan man ifrågasätta. De 144 dagstidningar som staden hade, ofta med två publiceringar om dagen, var ingen grogrund för kompromissökande överbryggande mjuka samtal. Snarare ser vi likheten med sociala mediers filterbubblor.

Paralleller till vår egen tid

Att vår samtid liknar mellankrigstiden är en väldigt sliten klyscha. Icke desto mindre framstår den som sann. Jähners bok fungerar som ett litet tittskåp där vi kan se motsvarigheter till alla de konflikter och tendenser som finns i vår samtid.

Jähner hittar som sagt verkligen de signifikativa detaljerna. Så lyfter han till exempel fram att snabbt efter börskrashen 1929 så ändrades klädidealet i damtidningarna. Budskapet var att ”nu är vi trötta på androgyna flicksnärtor som inte har något vettigare för sig än att dansa Charleston”. I stället kom ett stramt och prudentligt ideal att framhållas. Nazisterna nickade bifall i de högerinriktade tidningarna. Läkemedelsindustrin gjorde det skrattretande unika: lanserade ett inverterat bantningspiller så att kvinnorna skulle gå upp i vikt och bli mer ”moderliga”.

Efter att läst denna närmast obligatoriska bok om denna ödesdigra epok slår mig en tanke som kanske är lite väl spekulativt djärv. Var Tredje Riket verkligen något som fullständigt bröt med Weimarrepubliken? Hur kunde ett folk bli så förfört av en demagog om det inte redan fanns en utbredd mentalitet att knyta an till?

Weimarrepublikens kollektivism

Jähner slår hål på myten att det var en glad, uppsluppen tid. Snarare var det som Henry Parland skrev: ”Ungdom: hunger eller en trötthet som dansar?”

Ja man dansade, dansade och åter dansade

Det är nästan så allt detta dansande skulle kunna vara ämne för en slags socialpsykologisk studie. Ja, det är nästan så att man vill spekulera kring huruvida det extatiskt kollektivistiska var en sträng som Hitler lyckades slå an.

Vi hade här en nation van att leva i offentligheten, ibland på tillfällig flykt från hälsovådliga hyreskyffen. Sedan kom marscherna, talen, spektaklen och tribunerna. På toppen av detta var radion ett medium på frammarsch.

Men vad står det då om jazzen, spriten, kokainet, erotiken, dekadensens och utlevandets Berlin i boken? Jodå, var lugn, Jähner tar upp detta också med tillbörlig kritisk blick för att inte ytterligare bidra till myten om att detta var en varm och glad tid. Låt det vara nog sagt att kapiteltiteln i det här fallet är ”Ryttmästare med bröst. Kulturell appropriering av monokeln”.