PROSA. “Återvändarna av Dulce Maria Cardoso är en roman som fördjupar förståelsen av exilens villkor,” skriver Gregor Flakierski.
Återvändarna
av Dulce Maria Cardoso
Övers: Irene Anderberg
Bokförlaget Tranan
Med tidsavståndet växer möjligheterna att nyansera skildringen av historien. Fler aspekter kan lyftas fram, breddas och fördjupas. Även om så är säkert fallet med diktaturens fall i Portugal och avkoloniseringen, som ju ligger 50 år tillbaka i tiden, så väckte Dulce Maria Cardosos roman ”Återvändarna” många kontroverser när den publicerades i Portugal.
Vi var säkert åtskilliga som gladde oss åt Salazar-diktaturens fall och Portugals tillbakadragande från de afrikanska kolonierna. Att utvecklingen där, framför allt Angola, inte gick som vi hade hoppats på, ändrade inte grundinställningen att det som hade skett var rätt och riktigt.
Inte heller den länge turbulenta samhällsutvecklingen i Portugal ändrade den uppfattningen.
En förbisedd aspekt av skeendet och som fick mycket litet uppmärksamhet var de många vita portugiserna, bara i Angola uppgick deras antal till omkring en halv miljon, som under tämligen panikartade förhållanden lämnade de forna kolonierna för att återvända till Portugal.
För många av dem var ”återvända” i allra högsta grad missvisande, då de var födda i Afrika och aldrig hade satt sin fot i det så kallade hemlandet, om vilket de hade högst dimmiga begrepp.
Det är deras historia som Cardoso, själv en ”återvändare” från Angola, berättar i sin roman.
Historien skildras genom den 15-årige Rui, och hans pubertala perspektiv ger berättelsen fördjupad skärpa och en unik röst, med ett suggestivt, lätt expressionistiskt, flöde.
De vita tvingas fly undan de svartas vrede. Det hat och hämndbegär som har byggts upp under 500 år av förtryck och exploatering är något som de flyende har svårt att ta till sig.
Bilden kompliceras av att det vita kolonialsamfundet inte är på långa vägar homogent, tvärtom är det ett utpräglat klassamhälle med en stark social och ekonomisk skiktning. Ruis föräldrar tillhör den stora majoriteten vita portugiser som har sökt sig till kolonierna undan extrem fattigdom och utsiktslös misär i hemlandet.
På ett sätt anser de sig ha haft lika lite fritt val som någonsin de portugisiska soldaterna. Det är naturligtvis ingen ursäkt i urbefolkningens ögon, men för deras egen del ökar det bara den starka känslan av orättvisa inför den påtvingade exilen.
Så kommer de då till Portugal, i boken konsekvent omnämnt som ”metropolen”. Det är ett tämligen fattigt land, en chock för ”återvändarna”, och där det just då råder stark politisk och social oro. Flyktingarna kommer mer eller mindre utblottade, det var inte många ägodelar som de kunde ta med sig, ”metropolen” förväntas vara deras hemland, men ingen där vill veta av dem.
De möts av avoghet, det stöd de får är snålt tilltaget och ges på nåder, de mästras och behandlas allmänt utifrån en von oben-attityd. Placerade på ett lyxhotell, som givetvis förfaller alltmer, trängs de tillsammans med andra olyckliga i samma situation, plågas av ovisshet, saknar arbete och inkomst, längtar efter en egen vrå, och som alla flyktingar i alla tider drömmer de om att återvända snart.
De är återvändarna som vill återvända.
”Den oskyldige fick betala för synden”, säger Ruis mamma. Hur oskyldiga de vita återvändarna var kan naturligtvis diskuteras. Men det är råder inget tvivel om att de fick betala ett mycket högt pris för inte bara egna utan även andras synder.
“Återvändarna” av Dulce Maria Cardoso är en roman som fördjupar förståelsen av exilens villkor.
info@opulens.se
