Läsvärt om forna tiders magi

RITUALER. Elena Dahl har med stor behållning läst Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr av Bengt af Klintberg. Hon konstaterar att ritualen med kommentar är en öppen skildring – det är upp till varje läsare om hen önskar att pröva de magiska metoderna.

Vänster hand och motsols. Magiska riter från förr
av Bengt af Klintberg
Ellerströms

Magin och magiskt tänkande är en del av vardagen, idag som för hundra år sedan. Så kallat logiskt tänkande biter inte alltid på den. Magin i maskopi med människan har sin egen logik.

Otaliga är små vardagsriter som de flesta av oss håller sig med – ”älskar, älskar inte” – blomman, drömtydningar, talmagi i spel, sjukhus- och fängelseskrock och mycket mer… Ofta utgör våra ritualer små brottstycken av magiska system, som bara för drygt hundra år sedan fortfarande genomsyrade människornas tänkande – speciellt på landsbygden, där majoriteten av Europas befolkningar levde.

I sin bok ”Vänster hand och motsols” förklarar Bengt af Klintberg folkmagi och ger en stor receptsamling för livets alla tillfällen – hur man väcker eller dövar kärlek, botar ryggskott, blir osynlig eller varför inte? – hur man sätter diarré på sin fiende. Läsaren, som främst är ute efter underhållande läsning – eller kanske magiska recept att pröva? – hoppar kanske över inledningen. Gör inte det. Den är mycket informativ, om man vill förstå magins principer.

Trots sitt något torra språk bjuder inledningen på en spännande guidad tur i en annan värld som saknar elektricitet, där man åker häst och kärra, förutsatt att man äger en, där det kan vara långt till doktorn och, framför allt, där man är livsberoende av årets skörd. Människor som bebor denna värld, är, sett med moderna ögon, riktiga tusenkonstnärer. Magin är en integrerad del av denna värld.

”Lägg kucken på och stryk på pöppen tre gånger ikring mot sola…”

Magiska riter upplevs idag som bakvända och tokiga – och så upplevdes de faktiskt även tidigare. Kraften i magin kommer från förbindelsen med de dödas värld. Även om dessa för det mesta inte åkallades i samband med riten, var förbindelsen underförstådd. Liksom Underlandet, där Lewis Carrolls Alice hamnade, var en spegelvänd värld, så tänkte man också dödsriket på samma sätt. Det spegelvända perspektivet utgör, enligt af Klintberg, en del av magins formlära. För att släcka åskeld i ett hus skulle en ammande kvinna gå baklänges runt huset och slänga lite mjölk i elden – antagligen samtidigt som andra släckte elden på det vanliga sättet. En ny ko skulle ledas tre varv motsols runt en sten hemma vid gården. Och en bröstböld skulle botas med att kvinnans make skulle stryka på bröstet tre gånger med sin lem motsols. ”Lägg kucken på och stryk på pöppen tre gånger ikring mot sola…” En Morapräst bekände 1707 att han på detta vis försökte bota sin sjuka hustru. Det är oklart om han även ritat kors med lemmen tre gånger, eller läst Fader vår baklänges, som varianter av det magiska receptet föreskrev… Rituell tystnad, den mörka tiden på dygnet, när ritualen skulle genomföras, kyrkogårdar, eller föremål och örter, hämtade därifrån, leder alla tanken till en särskild roll som de dödas andar hade i magin. Dödas ben måste hämtas på en kyrkogård, ofta under en speciell veckodag och månfas. Döda betraktades som ett kollektiv – det spelade ingen roll vems ben det var, men det var noga att med att benen efter ritualen skulle lämnas tillbaka på samma ställe.

Gulsot botas t ex genom att den sjuke får titta i gäddans ögon, som är gula.

Förutom förbindelsen, den må vara medveten eller omedveten – med de dödas värld, finns andra viktiga saker att känna till. Man kan kalla dem för magins språk. Bland 100 ritualer, som af Klintberg plockat ur samlingarna och de bevarade svartkonstböckerna, finns de som bygger på likheterna mellan problemet och lösningen, som ritualen ger uttryck för – så kallad homeopatisk magi, en metafor för verkligheten. Gulsot botas till exempel genom att den sjuke får titta i gäddans ögon, som är gula. Brödet jäser bra och blir lyckat om husmodern flaxar med kjolarna och blåser upp kinderna.

I den kontagiösa magin (beröringsmagin) är principen metonymisk – det man vill åstadkomma genomförs med hjälp av ting som står i fysisk förbindelse med dem. ”Ta boten där man fått soten” betyder att man måste gå till sjukdomens ursprung, kanske offra till väsen som antogs ha sänt sjukdomen som straff för att ha blivit ofredade eller förolämpade. En flicka fick ett bensår. Sådant krävde en längre ”medicinsk” utredning. En klok gubbe ställde diagnosen, genom att värma stenar från olika delar av närlandskapet och doppa dem i kallt vatten. Det visade sig att det var vättefolket som inte gillade att flickan kissat på deras boning. Han föreskrev ett offer av en kopparslant till vättarna, och enligt anteckningar av en släkting blev barnet helt återställt.

En annan intressant sak som författaren beskriver, är rituell nakenhet. Vissa ritualer fungerade bara när utövaren, oftast en kvinna, var naken. Detta, liksom användning av kroppsvätskor som svett, urin, mensblod, trots bondesamhällets skamkultur i fråga om ”den syndiga lekamen”, träffar magins kärna. Nakenheten i detta fall har ingen som helst koppling till rituellt sex, som lyser med sin frånvaro i den svenska bondmagin. Kroppen associeras till livet, fortplantningen, de levandes värld. Döda ben, jorden från en grav etcetera förbinder ritualen med de dödas värld. Magin utspelas i gränssnittet mellan dem.

Till bokens särskilda förtjänster hör att var och en av de hundra ritualerna ackompanjeras av en kommentar mitt i texten

Magiska handlingar fick ofta upprepas för att uppnå resultat – tretalet var standarden. Ofta spriddes de i tid – tre torsdagar i rad var inte ovanligt. Af Klintberg påpekar att tre och nio (tre gånger tre) var det som gällde, inte till exempel sjutalet, det heliga talet i den judisk-kristna traditionen. Här följer magin förkristna källor.

Af Klintberg återger sammanlagt hundra ritualer, som syftar till healing, magiskt skydd mot faror som hotar folk och fä, och möjliggör annat, som att skaffa sej förmågan att öppna låsta dörrar och finna förlorade saker. Han ger även exempel på rätt exotiska riter, som säger en del om hur det var att vara en kvinna på landsbygden – en brudkrona som burits med orätt av en brud som inte var mö måste ”botas” genom att sättas på en sugga…

Till bokens särskilda förtjänster hör att var och en av de hundra ritualerna ackompanjeras av en kommentar mitt i texten, som förklarar både ursprunget och löser själva rebusen – varför ritualen ser ut som den gör. Ovärderligt för den som vill förstå, och även för den som konstruerar egna ritualer! Dessa kommentarer gör boken levande och lättläst, jämfört med svårtillgänglig placering i slutet, som brukar utmärka traditionella akademiska utgåvor.

Bland spännande fakta om den folkliga magiska traditionen som af Klintberg förmedlar finns ett, som i mitt tycke slår resten. När samlandet av folktraditionens litterära skatter kom i gång i början av 1800-talet, hamnade trollformlerna i samma ström. Detta skedde vid en tidpunkt när magin inte längre fanns i fokus hos kyrkan och när trolldomskommissionerna var sedan länge avskaffade. Men tron på magins kraft levde inte desto mindre kvar. Samlarna visste att deras samlingar var eftertraktade och recepten skulle användas i sitt konkreta syfte – som svartkonstböcker modell större. Därför hamnade manuskripten inte så sällan i akademiernas och fornminnesföreningarnas giftskåp. Detta drabbade samlingar av Leonard Fredrik Rääf, Gustaf Ericsson och Ella Odstedt, vars manuskript utgavs med stor försening, ofta efter deras död. När utgåvorna väl var på plats, orden som ”skrock”, ”övertro” med mera smög sej in i titlarna.

Även af Klintberg tycks betrakta direkt användning av magiska recept som utesluten (i många fall stämmer det nog – eftersom vissa inslag är omöjliga i modernt tänkande!) och vetenskapliga utgåvor, präglade av närmast ateistisk skepsis mot innehållet, som de enda möjliga. Detta för tanken till ”konsulten i svart magi” i Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”, som låtsades komma till Moskva för att biträda ryska forskare i deras studier av ett medeltida manuskript. I själva verket var han djävulen, och hans magi var allt annat än teoretisk.

Jag måste dock understryka att narrativen i ”Vänster hand och motsols” är annorlunda, så länge vi läser själva de spännande ritualerna och författarens utmärkta kommentarer. Ritualen med kommentar är en öppen skildring – det är upp till varje läsare om hen önskar att pröva ett annorlunda sätt att bli av med, säg, råttor i sin källare – nämligen att hövligt säga upp dem tre dagar före julen…

I förordet skriver författaren att hans egen föreställning på 1980-talet att ”muntligt traderad magisk tradition skulle vara helt utdöd i vår tids massmediala samhälle” slog fel, då det fanns folk som lyssnade på hans radioprogram och kom med sina barndomsminnen av bondesamhällets magi. I dag vågar jag sia att en del av hans omsorgsfullt återgivna och omskrivna magiska recept kommer att användas i sitt primära syfte av Sveriges nyhedningar – till exempel skydds- och healingmagi, och offer till väsen… Men även icke-hedningar har glädje av detta oromantiska stycke magi från tider när maten, innan den kom på bordet, växte på åkrarna eller sprang i skogen, och när ens eget och familjemedlemmarnas liv berodde på den egna motståndskraften och styrkan i omgivningens kärlek. Varför skulle man annars anstränga sig med att gå till kyrkogården mitt i natten tre gånger i sträck för att hämta det rätta botemedlet för en älskad anhörig, om inte av kärlek?