Läsvärd återutgivning

SPRÅKKÄNSLA. Ibland är berättelserna lite väl saktmodiga och jag kommer på mig själv med att vilja ha något mer som driver dem. Men Pascual Söderbaums känsla för språk och stämningar gör att hon ändå har min fulla uppmärksamhet, skriver Anna Remmets.

Sonetten om andningen av Caterina Pascual Söderbaum
Albert Bonniers Förlag

När Caterina Pascual Söderbaum gick bort 2015 endast 53 år gammal var hon en författare med en sparsam utgivning bakom sig som tycktes på väg mot nya stilistiska höjder med sin postumt utgivna och hyllade Den skeva platsen. Där berättade hon genom olika nedslag i historien och olika människoöden om nazismen som levd verklighet och som familjearv och mörk hemlighet. Bland annat skriver hon om Kristina Söderbaum, den i Nazityskland omtyckta skådespelerskan som var hennes släkting.

Det speciella med Pascual Söderbaums sätt att skildra Hitlertyskland, Francos Spanien, och familjen som i nutid lever med spökena från gångna tiders övergrepp, är att hon liksom som i de mest obehagliga skräckfilmerna låter läsaren skymta fasorna i ögonvrån, ana dem i det outsagda snarare än att beskriva dem rakt upp och ner.

Också i Sonetten om andningen, som först gavs ut 2001, och nu återutges, arbetar hon med förtätade stämningar. Och även här är skildringen av platsen, eller platserna, centrala i skapandet av denna stämning. Och liksom i Den skeva platsen, låter författaren läsaren ana att någonting är skevt. Boken består av fyra tillsynes fristående berättelser utan tydlig början eller slut, och utan tydliga intriger. ”Porträtt i fjorton delar” är som framgår av titeln ett porträtt av en vän till berättarjaget, en kvinna som nog i själva verket är ganska vanlig men vars egenheter, som till exempel en särskild gångart blir till något säreget, nästan olycksbådande i Pascual Söderbaums språkbehandling. I hennes sätt att beskriva detaljer finns både en observerande distans och en riktad uppmärksamhet som antyder att dessa är viktiga delar av de smärtpunkter som hon ofta bara snuddar lätt vid.

Här kan också plötsligt dörrar till vad som ter sig som skimrande, mystisk undervegetation plötsligt öppnas. Som i scenen i Porträtt i fjorton delar där jaget berättar om hur hon träffade sin vän genom att följa ett namn i en gammal fransk bok hon köpt i andra hand. När författaren beskriver de gamla dammiga böckerna och de dörrar till det oväntade som öppnar upp påminner hon nästan om en nedtonad Borges. Den andra berättelsen i Sonetten om andningen heter till och med Magic place number one.

Denna ”magiska plats” kan förstås både som den sydeuropeiska värld som berättelsens kärlekspar färdas genom, som en beskrivning av förälskelsens tillstånd, och slutligen som de märkliga katakomber paret besöker under en av sina resor. Och jämte katakomberna finns under ytan också spänningen mellan de två älskande, det själsliga avståndet som antyds bakom den skenbara närheten.

Ibland är berättelserna lite väl saktmodiga, och jag kommer på mig själv med att vilja ha något mer som driver dem. Men Pascual Söderbaums känsla för språk och stämningar gör att hon ändå har min fulla uppmärksamhet.

Sonetten om andningen kan förvisso inte mäta sig med det mäktiga testamente som var sista den sista boken, Den skeva platsen. Men det är tydligt att Caterina Pascual Söderbaum redan här har hittat sin form. Det är svårt att inte dra paralleller mellan hennes egen sjukdom och alltför tidiga död och den sista berättelsen April, den som adresserar mänskligt lidande mest direkt och som handlar om en i cancer döende svensk-colombiansk man och hans tolk. Jag har visserligen ingen aning om huruvida Pascual Söderbaum hade någon personlig erfarenhet av cancer när hon skrev April, men hennes beskrivning av cancern som en hare (detta tillsynes oskyldiga djur) som sliter i den sjuka mannens kött, som ”/tar/ kött ifrån honom för att bilda sina päls- och skinnlösa lemmar”, skapar rysningar i hela kroppen.