ESSÄER. ”Lars Lönnroths bok får till sist, trots diverse invändningar, godkänt,” skriver Lis Lovén, som läst essäsamlingen ”Världen efter Ragnarök”.
Världen efter Ragnarök
Essäer om litteratur och kulturhistoria
av Lars Lönnroth
Ellerströms
Lars Lönnroths bok ”Världen efter Ragnarök” består av en uppsättning essäer om diverse ämnen som berör litteratur och kulturhistoria. Lönnroth är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, kritiker och kulturskribent. Den aktuella boken ska ses som ett slags bokslut över en mångårig verksamhet som i hög grad ägnats åt att studera framstående författarskap och den isländska medeltida sagalitteraturen.
Texterna glimmar till här och där. Jag tänker att dessa lärdomstyngda essäer ibland hade behövt lättas upp något. Dessutom tycks det mesta i boken redan ha sagts tidigare mer än ett antal gånger.
Lönnroth är givetvis mycket kunnig och skriver om Taube, nordisk diktning, Ingegerd som blev prinsessa i Kiev, Pusjkin, Brandes, Lars Gustafsson och Göran Palm, med flera.
Vi får läsa om Rökstenen, Samarkand, Geijer, vad ett gränsland innebär, ja allsköns kulturhistoria kort och gott.
Läsaren får till exempel veta att vår idé om vikingatidens natursyn är missvisande. Vår idé om denna epok dök upp under romantiken. Skogen har för vanligt folk alltid inneburit fara med vargar och underliga väsen.
Till det mest intressanta hör reflektionerna över farorna med det vilda. Långt tillbaka, ja än idag, var naturen något som måste bekämpas. Där verkar Lönnroth mena att aristokratin med sin bildning hade friare inställning till naturen. Dessa aristokrater kunde ju, till skillnad från allmogen romantisera naturen. Men det hade varit intressant om läsaren fått reda på att det finns ett motgift mot denna vår vilja, att bekämpa naturen.
Lönnroth konstaterar vidare att naturen har blivit avförtrollad. Han slår också fast att förr i tiden så handlade manlighet och krig om sant hjältemod och inte om folkmord. Men kan man, undrar jag, inte dra större slutsatser om viljan till ära och mod? Är det måhända inte just detta som det handlar om även idag? Att segra till varje pris.
Sedan kommer jag förstås med Lönnroths framställning mycket närmare Bellman. Det är nog det bästa kapitlet. Och ja, jag medger att här kan läsaren verkligen leva sig in i tiden som skildras. Och här knyter Lönnroth trådar mellan då och nu. Bellman skulle alltså kunna ses som ett slags performance-artist. Ja, här finns många tips om hur man kunde uppfatta Bellman. Kul!
Geijer-avsnittet framstår däremot närmast som skåpmat. Pusjkin-texten likaså.
Kanske lever vi i ett slags Ragnarök efter folkhemmets glansfulla dagar. Här återges hur både Göran Palm och Lars Gustafsson skrivit om en idyll som brustit. Jag blir sugen på att läsa Göran Palms ”Sverige en vintersaga.” Kanske för att se vad som gått fel i Sverige.
Men texterna lyfter tyvärr sällan på det vis som vore önskvärt. De guldkorn som jag hittat är som sagt fragmentariska, liksom utspridda här och där.
I slutet av boken kommer så det bästa av alla råd: ”Man väljer sin läsning efter egen risk.” Och Lars Lönnroths bok får till sist, trots diverse invändningar, godkänt.
info@opulens.se
