FÅGLARNA. “Fyra av fem vipor är borta, fem av sex rapphönor, liksom hälften av alla lärkor. Femton av tjugotvå arter har decimerats. Det är lika illa på andra håll”, skriver Ivo Holmqvist.
Rachel Carsons Silent Spring kom 1962 och fick genast stor spridning, också här hemma där den snabbt översattes; redan året därpå kom Tyst vår. Den rapporterade om hur pesticider, bland annat det supergiftiga DDT, tagit död på fåglar intill gränsen av utrotning (1967 följde Hans Palmstiernas Plundring, svält, förgiftning, också den en väckarklocka). Riktigt så illa blev det inte, fåglarna fortsatte att sjunga. Men i senaste numret av den danska tidskriften Fugle & Natur finns en ny och nästan lika alarmerande artikel om hur uppemot tre miljoner fåglar (beräkningen är mera exakt: 2 945 158) försvunnit i det danska landskapet under de senaste fyrtio åren.
Fyra av fem vipor är borta, fem av sex rapphönor, liksom hälften av alla lärkor. Femton av tjugotvå arter har decimerats. Det är lika illa på andra håll. I England har 44 miljoner fåglar försvunnit sedan 1966, i hela EU 421 miljoner sedan 1980. Visserligen är det approximativa siffor, men det är säkert dags för en ny och drastiskt ändrad europeisk jordbrukspolitik, inte minst för fåglarnas skull. Och kanske särskilt väster om Öresund: ”Intet land i verden er så opdyrket som Danmark.” Dock har några få arter tvärtom förmerat sig under de senaste årtiondena, bland dem hvid vipstjert (danskan är bättre på att beskriva den fågel som på svenska heter sädesärla).
Och råkorna blir fler. Det märks på höstarna på Österlen när träden är fulla av svarta skränande flockar. Hammenhögs gästgiveri, som länge serverade stekt råka, har just fått nya ägare. Om de fortsätter traditionen kommer de inte att ha svårt att skaffa fram råvaran till den delikatessen. Om jag minns rätt gick Axel Munthe på Capri i arg strid mot lokala fågelfängare, de som snärjde kramsfågel i nät. Men det var nog fåfängt: bruket fortsätter visst både där och i andra sydliga länder. Men ännu hörs vipors klagan över den skånska slätten. Slutraden i Anders Österlings vidunderliga dikt “Ales stenar” om skeppssättningen ovan Kåseberga är tidlös: ”och lärkan slår och Skånes somrar ila.”
Strax norr därom, på Ravlunda skjutfält, siktades nyss en flock härfåglar, den vackra fågel som Falstaff, fakir skrev en vers om i det oumbärliga universallexikonet Envar sin egen professor: ”Upupa epos-kalops / kan man proppa i en mops.” På danska finns en klassisk historia om en rapphöna, den som inleder Martin A. Hansens novellsamling med just den titeln: ”Agerhønen”. Den går tillbaka på ett barndomsminne när familjen i en gård långt ute på landet var insnöad. Man höll sig kring spisen, gröten var uppäten och slut. Då hördes en duns, den lille Martin gick ut och fann i drivorna en rapphöna som slagit mot rutan och brutit nacken. Så fick familjen sovel på bordet – ett herrens under mitt i ovädret.
ivo.holmqvist@opulens.se
