Längtan och optimism i Lennart Sjögrens nya diktbok

LYRIK. ”Jag ser ändå i detta mörker, en optimism, en tillit till ett slut på livet i harmoni och frihet,” skriver Bo Bjelvehammar som läst Lennart Sjögrens nya diktbok ”Regnbågen”.

Regnbågen av Lennart Sjögren
Albert Bonniers Förlag

Lennart Sjögren innehar idag en särställning i svensk litteratur. I mer än sextio år har han skrivit poesi. Det har han gjort det från en alldeles särskild geografisk utgångspunkt, Ölands norra spets. Ett trettiotal böcker har det blivit.

Det är den öländska jorden och den blå himlen vid havet som har utgjort grunden för hans bildrika språk. I mitten finns människor och djur. De går intill varandra, på lika villkor.

”En tystnad gick bort och lämnade efter sig
den hålighet som uppstod i tystnadens frånvaro”

I den nya diktsamlingen, på runt sextio sidor, är det regnbågens land som görs levande, i såväl sol som regn, den spänner över himmel, jord och hav.

Den är närvarande från jordens golv till jordens tak. Och den tjänar alla, den ensamma människan, den kacklande hönan och den oberäkneliga höken. Den finns i alla världar, även i de brända fjärilarnas värld.

Allt är inte fastlagt för människorna, en annan tid närmar sig:

”När de döda åter börjar röra på sig
och vänder sig mot det levande”

Det kan ske när ”en ännu ej bokförd årstid närmar sig”.

Vi människor måste söka oss andra landskap, bortom mörker och krigens ansikten, vi får söka oss till djupa hålor och tala med varandra om livets minnen. Det landet kan finnas vid regnbågens fot eller vid regnbågens valv. Och det finns ting, som alltid väcker minnen, som den gula skålen med den smala, gröna randen. Kantstött, sargad men med liv, att tala om.

Det är till dåtiden Lennart Sjögren söker sig och han förstår och inser att hans tid, även i ett land där regnbågen är basen, inte varar i evighet.

Sjögren är inte vemodig eller bitter, men känner att livsvinden mojnar. Det är särskilt kännbart i mörkret. Då kommer ljud och röster som är främmande, som vi inte känner, men som ändå bjuder till en samvaro, en närvaro.

Parallellt med detta finns en rörelse, en strävan, en längtan bortom trötthet och död. En rörelse mot något annat, som ingen kan benämna eller fastlägga.

Jag ser ändå i detta mörker, en optimism, en tillit till ett slut på livet i harmoni och frihet.