KANON. Lis Lovén jämför sina erfarenheter från Storbritannien med upplevelsen av att leva i Sverige, ett land där det verkar saknas en litterär kanon. Varför har vi ingen motsvarighet till Shakespeare?
Jag tänker mig att man kan ta stöd hos olika tänkare. Men min avsikt är mer kulturell än politisk. Jag har sent i livet insett att jag saknar begåvning för det politiska. Och kanske är det en privat affär mellan mig och allt och alla jag försökte göra uppror mot. Jag misslyckades dåligt, fast nu är jag lite ironisk.
Så kom trots allt en dag då jag – fick jag för mig – skulle plugga till lärare i svenska och Engelska. Och jo, det är sant. I Storbritannien stavar man Engelska med stor bokstav. Det hänger kvar i mig sedan mina år på den brittiska ön. Som var helt annorlunda än vad jag förväntat.
Det är här jag lånar tanken från Marx om kulturens överbyggnad. För jag tror att kulturen i alla länder är en maktfaktor med avstamp i en hierarki. Inte för att jag som svensk hade insett att jag hade behov av en högre makt. Jag var ju anarkist, mest för revoltens egen skull. Ibland var jag syndikalist, mest för att det där ordet lät häftigt. Nej, jag vill inte förringa mitt uppsåt. Jag VILLE vara radikal. Och sedan?
När jag kom till hedarna i North Yorkshire tog en förnyad symbolism tag i mig. Naturen var annorlunda, kargt skön, som om jag inte lärt mig det karga i Småland. Sen var det kulturen.
Som en skugga stod han där. Han som jag i vanvördnad kallat “Ville Skakarbarn”. William Shake-speare. Skakade han inte på spettet, tänkte jag?
Naturligtvis möttes jag av reaktioner. Och idag är det en ny kulturell överbyggnad som öppnats för min inre syn. Och tanken på att vi svenskar – och nysvenskar? – förhåller oss annorlunda till den litterära traditionen.
Stöd Opulens - Prenumerera!
Jag är nu inte ute efter att tolka detta utifrån något feministiskt synsätt. Snarare är jag av den uppfattningen att det finns viktiga författare av båda könen. Och jag tänker inte gnälla om millimeterrättvisa, det vill säga vem som är mest, bäst, vackrast, störst. Snarare tänker jag mig att den kulturella överbyggnaden utgörs av namn som man måste förhålla sig till. Men för Sveriges del tror jag det ligger annorlunda till.
Vi har ingen Shakespeare. Ingen Goethe. Ingen Cervantes. Ingen Pablo Neruda. Ingen Lao Zi. Ingen Konfucius. Ingen Molière. Ingen Walt Whitman. Ingen Sokrates. Ingen Platon. Ingen Catullus. Ingen Cicero. Ingen Dante. Ingen Dostojevskij. Ingen Tolstoj.
Det är som om vi inte riktigt förhåller oss till det som finns där som överbyggnad. Och jag kan tänka mig att detta kan diskuteras på två vitt skilda sätt. Vi befinner oss inte i skuggan av de ”stora” männen. På ett sätt kan det te sig som en frihet, men är det just det som det är?Samtidigt som vi är i färd med att kasta ut Martin Luther och det kristna arvet. Över oss finns nu bara skyar av moln, cumuluscirklande. Över oss finns nu himlar och valv bortom valv, som Tranströmer så träffande skrev. Är det dessa måttstockar av tid och rum i ett opersonligt kosmos som skapar en svensk hemlöshet? Och hur botar man det faktum att man inte egentligen befinner sig någonstans på kartan? Samtidigt som det nationella misstänkliggörs. Men grejen med Shakespeare är ju att han kan användas av alla.
Eller kan man tänka så här? Att den sannaste författaren alltid befinner sig i en slags exil, i flykt bort från de förhållanden och strukturer som hämmar? Och den som befinner sig i exil måste hitta platsen på kartan på egen hand. Är det denna frihet vi har i Sverige? Vi längtar efter det internationella och här tycks hela världen ha slagit bo. Är vi på väg att skapa en förnyad kulturell överbyggnad som ger oss skuggor och dagrar som skimrar i nya, annorlunda färger. Kan vi låna av allt och alla? Eller för att tala med TS Eliot: är det dags att stjäla ur Tom Sawyers Syltburkar? Alltså. De svenska författare som vi inte förhåller oss till, vad har deras osynliggörande för betydelse för oss som land? Vad betyder Stiernhielm? Skogekär Bergbo? Wivallius? Samuel Columbus? Anna Maria Lenngren? Brenner? Bellman? Tegnér? Olof Dalin? Kellgren? Tegnér? Fredrika Bremer? Runeberg? Edith Södergran? Harriet Löwenhjelm?
Tillhör dessa namn en överbyggnad där ovan molnen? Där vid en synrand där vi letar efter ett fäste som låter skogarna röra vid himlarna? För var är de nu? Kastar de en historisk och kulturell skugga över oss som gör att vi i intertextens namn anspelar på det arv vi lever med?
Jag menar, att befinna sig i skuggan av överbyggnaden är att känna den poetiska eller prosamässiga ångest som gör att vi har svårt att släppa taget om vad som förväntas av oss som poeter eller prosaister. Det är som om litteraturen inte riktigt slagit rot – ännu! Det är som om vi trevar oss fram i blindo, ovissa om var skuggan finns. Oviss om det arketypiska bara är ett påfund som inte angår oss. För vi räknas ju som individualister – och har rätt att släppa taget om det som nog ytterst kallas för kanon.
Och ibland när jag ser bort mot tallen utanför mitt fönster så känner jag in glöden från solen som bestänker och målar min tall i glödande toner. Och då känns det som om mitt Sverige har ett land där poesin väntar på att upptäckas. Av nyanlända? Av ”gamla” svenskar? Något sådant tänker jag stilla…
info@opulens.se
