BOKSLÄPP. “Det hade varit intressantare läsning om Lambertz inte varit så upptagen av att rentvå sig själv utan också resonerat kring sin del i det som hände.” Göran Lambertz har utkommit med boken När sanningen inte räcker.
Eftersom boken är utgiven på Ekström & Garay förlag som driver Opulens bad vi Annica Hulth, redaktör på Uppsala universitet att läsa boken.
När Göran Lambertz just ätit frukost, ringer polisen på dörren till villan i Uppsala. De har kommit för att hämta honom och en stund senare inser han att han är anmäld för våldtäkt. Så börjar boken När sanningen inte räcker, skriven av Göran Lambertz i häktet medan han väntar på sin dom.
Det är en blandning av dagboksanteckningar, utdrag ur förhör och försvarstal. För Göran Lambertz, med en lång juristkarriär bakom sig som bland annat justitiekansler, hävdar att han är oskyldigt anklagad.
Som läsare känner jag mig skeptisk, det är trots bara ena sidan av historien som berättas. Efter att ha följt mediernas rapportering framstår han som ännu en känd ”Metoo-man” som utnyttjat sin maktposition för att komma undan med våldtäkt. Men bit för bit dras man in i Göran Lambertz värld. Det är vardagen i häktet som skildras, med korta promenader i rastgården, duschtillfälle varannan dag och pannbiff till lunch. Han läser böcker och skriver så pennan glöder.
Samtidigt kretsar tankarna kring den där natten, då 70-åriga Lambertz och 29-åriga Emma hamnar i säng. Enligt henne en våldtäkt där han utnyttjar hennes redlösa tillstånd. Enligt honom ett frivilligt samlag där hon hela tiden är den drivande.
Ord står mot ord. Som den erfarne jurist Lambertz är försöker han hitta luckor och inkonsekvenser i Emmas berättelse. Han pekar på brister i förhörsprotokollen och bevismaterialet. Men det visar sig att även hans historia svajar. Var det hon som självmant tog av sig klänningen eller var det Lambertz? Ljudfiler och sms från Emmas mobil komplicerar bilden.
Emma framställs som ”trasig” och ”omogen” och längre fram i historien som en ”bedragerska”. Göran Lambertz själv som en fridsam man med potensproblem, enligt honom själv oförmögen att ha sex med någon som inte tydligt vill. Däremot erkänner han att han blir ”kladdig” när han är full och att han har handlat moraliskt fel, framför allt mot sin partner.
Boken kretsar kring sanning och lögn. Vad är det som gör att rättsväsendet tror mer på kvinnans version än på hans? Hur kommer det sig att han häktas, trots att han bedyrar sin oskuld och har en mer sammanhängande historia än henne? Han frågar sig om det är på grund av samtyckeslagen som offrets historia betraktas som sann tills motsatsen har bevisats. ”Det tycks gälla någon slags presumtion för att den kvinna som anmäler en man för våldtäkt har rätt”, skriver Lambertz. Och på ett annat ställe: ”Polis och åklagare var enligt min mening alldeles för flata. Man lade sig platt för Emmas berättelse, registrerade det hon sa och antog att det stämde.”
Nog finns det mycket att diskutera när det gäller våldtäktsutredningar i Sverige. Till exempel att bara åtta procent av alla anmälda våldtäkter resulterar i en fällande dom (enligt BRÅ). Att många våldtäktsmän går fria borde väl ses som ett ännu större problem?
Hursomhelst, fokus för denna bok är att oskyldiga riskerar att hamna i häktet. Och även om de, som Lambertz, frias från misstanken kommer de att fortsätta bära denna stämpel.
Boken är ett försök att nå upprättelse, precis som andra böcker i kölvattnet efter Metoo-rörelsen, som Fredrik Virtanens Utan nåd och Katarina Frostenssons böcker K och F där hon försvarar sin make Jean-Claude Arnault. Det är en märklig genre, en sorts självutlämnande debattinlägg i form av en dagbok. Man kommer nära författaren, men får inte hela bilden.
Vi får hålla till godo med Göran Lambertz historia, hans sanning. Och visst känns den trovärdig, det saknas knappast argument för hans sak. Men det hade varit intressantare läsning om Lambertz inte varit så upptagen av att rentvå sig själv utan också resonerat kring sin del i det som hände.
Jag saknar maktperspektivet – att han som känd jurist och kvinnans mentor hade ett oerhört överläge – men också en diskussion om vad samtycke egentligen är. När en fyrtio år yngre berusad kvinna, med en historia av övergrepp, säger att hon vill ha sex är det kanske samtycke i lagens mening. Men hur man ser på det rent moraliskt är en helt annan sak.
info@opulens.se
