HISTORIA. På de få sidorna tecknar Hanna Krall inget mindre än det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets historia, komplett med pandemin på slutet, skriver Anna Remmets.
Maria H:s synapser av Hanna Krall
Översättning Julian Birbrajer
Ersatz förlag
Hanna Krall föddes i 1935 i Warszawa. Hennes föräldrar och släktingar mördades under Förintelsen medan hon själv klarade sig med hjälp av polacker som gömde henne. I ett alltmer högerextremt Polen som gör sitt bästa för att gömma undan sin smutsiga historiska byk är hon med sina 86 år en av de sista som var med på den tid och plats hon ständigt återkommer till i sin litterära gärning. Förlaget Ersatz fortsätter nu med Maria H:s synapser sin utgivning på hittills fem böcker av Krall. De beskriver den på omslaget som den ”sista” och inte senaste, men åtminstone enligt en snabb googling är hon inte avliden.
Synapser, som enligt vårdguiden 1177 är ”den plats där en nervcell kontaktar en annan cell”, står i den nya romanens titel för väven av kontaktytor mellan de två huvudpersonerna som båda heter Maria och mellan olika platser i tid och rum. Som ghettot i Warszawa och gatorna i New York strax efter att tvillingtornen har kollapsat. Huvudpersonerna heter båda Maria och är svärdotter och svärmor. Maken tillika sonen är dock i stort sett osynlig. Båda Mariorna lever i New York som polska migranter. Den yngre flydde politisk förföljelse på 80-talet och uppfostrar nu med möda sin svårt autistiske son. Maria den äldre undkom i sin tur Förintelsen och fick många år senare i sin nya hemstad New York fly ut ur ett av de brinnande tvillingtornen den elfte september 2001.
Med dessa traumatiska händelser som hållpunkter spinner Krall en i övrigt lågmäld berättelse om en ganska stillastående tillvaro så att säga efter katastroferna, i det relativa lugnet efter att ödeläggelsen har dragit fram. Den yngre Maria försöker (ofta förgäves) kommunicera med sin son. Den äldre stänger in sig med deckare som hon sedan nästan maniskt återger i detalj för sin svärdotter. Men jämsides med den synbara lunk som skildras framträder minnena av gamla liv och gamla platser. Trots det stora kronologiska och geografiska spannet är Maria H:s synapser inte något omfångsrikt epos, utan ett till sidantalet anspråkslöst fragment av två liv framlevda i skuggan av historiens största brott.
Den yngre Marias minnen består också de till stor del av tillsynes anspråkslösa detaljer, som vem i det gamla hemlandet som gjorde det godaste smöret eller vad olika blommor som växte där hette och hur de såg ut. Hanna Krall förmedlar på sitt stillsamma sätt att det ofta kanske är just sådant som minnena av ett liv (och förlorade liv) består av. Ett nästan monotont uppräknande av blomnamn kan i själva verket vara ett desperat och förtvivlat sätt att rädda det som gått förlorat genom att namnge det. Därför är det extra intressant att Marias autistiske son tycks sakna mycket av kopplingen mellan orden och världen medan svärmodern å sin sida babblar på hejdlöst om fiktiva världar som inte finns. I ett par passager om sonen kommer Krall för henne otypiskt nära ett klichéartat och sentimentalt drag, men det rätar hon snabbt upp.
Och nog finns det ändå något episkt, men lågmält som allt i romanen, över historien om dessa två kvinnor som inuti sig bär på minnen av en värld som hyste så många fler, varav många mördades. På de få sidorna tecknar ju Hanna Krall inget mindre än det sena 1900-talets och tidiga 2000-talets historia, komplett med pandemin på slutet (som faktiskt inte alls känns som ett påklistrat inslag). Och som en skugga genom allt detta glider Maria den äldre: genom ghettot i Warszawa, genom en brinnande skyskrapa som strax ska rasa samman.
anna.remmets@opulens.se
