MODERNISM. Pierre Reverdys diktsamling Skifferplattorna på taket har kommit i svensk översättning efter hundra år. Jesper Nordström har läst.
Skifferplattorna på taket av Pierre Reverdy
Översättning Torkel Rasmusson
Ellerströms 2017
Modernismen inom poesin har en av sina starkaste källor i Frankrike. Mycket av de språkliga landvinningarna skedde här och de mest livgivande -ismerna föddes här.
I ett sammanhang jag glömt läste jag att ”T. S. Eliot inte har den franska poesins élan” och först efter en del googlande hittade jag att élan är en vind, men rådbråkade mig för att ändå förstå. Inför mig själv blev översättningen ”yvighet, flykt …”
Det finns ett slags bombastisk flaxighet i mycket av den franska litteraturen som jag personligen ryggar för, och därför är det fantastiskt att upptäcka en av de klassiska ungmodernisterna som saknar allt detta, nämligen Pierre Reverdy.
Hundra år efter den franska utgåvan ger nu Ellerströms ut hans Skifferplattorna på taket, och det är en mycket lågmäld, undflyende diktsamling. Här finns inget tema eller grundinnehåll att förhålla sig till, snarare är det som den föreslagna läsarten i förordet en kubistisk diktsamling, där ett slags prismatiskt glittrande stilleben byggs upp.
Reverdy flyttade ut i självvald isolering på landet i en tid då Paris verkade vara enda stället att befinna sig på, i alla fall om man får tro det självgoda kotteriet. Det råder en stor kall tystnad och uppbruten grammatik i samlingen, som kan föra tankarna till Gunnar Björling. Reverdy skriver under pågående världskrig, och det är som om han väntar på den stora apokalypsen, en civilisationskritik som helt enkelt består i att vända sig bort från allting.
”Allt är släckt, sjungande far vinden förbi
Och träden ryser
Djuren är döda”
Visst ligger det mycket tidstypiskt i en sådan formulering – katastroferna i skyttegravarna anas – men vi slipper de alltför stora orden, jonglerandet med de stora begreppen som verkar gå som en röd tråd genom så mycket av det franska tänkandet.
Det ska erkännas att det i mina ögon ibland blir väl intetsägande och sparsmakat. Reverdy är som en frisk akvarellist som gärna använder en färg för lite än för mycket, och det gör det hela till en ganska lynnig poesi som stundtals berör, i andra passager mest leder till en axelryckning.
En sak är dock säker, och det är att Ellerströms har gjort en stor gärning genom att ge ut en av de stora modernisterna som reviderar synen på fransk modernism, ett slags motvikt till namn som Yves Bonnefoy och Alain Jouffroy. Detta är snarare registrerande litteratur med revisorsmentaliteten som ledstjärna.
