Lågmäld, men kuslig, roman om bedragare

ROMAN. ”När det kommer till kritan är det nog inte Hanna Nordenhöks förmåga att skapa kusliga stämningar i en osäker och osäkrad tillvaro som verkligen sticker ut, utan hennes skicklighet att skildra klassmarkörer,” skriver Anna Remmets som läst den aktuella romanen ”Underlandet”.

Underlandet av Hanna Nordenhök
Norstedts

En möjlig beskrivning av Hanna Nordenhöks nya roman är att den handlar om människor som utför uppseendeväckande bedrägerier och inte är vad de utger sig för att vara. En vuxen, hemlös, kvinna låtsas att hon är ett barn för att kunna ta sig in i välbeställda människors hus och bygga relationer med deras barn. En journalist röner stora framgångar genom hjärtslitande reportage om flyktingbarn och våldtagna kvinnor. Texter som visar sig vara uppdiktade. En rik affärsman och familjefar konsumerar barnporr.

Allt detta låter som den typ av snaskiga och medialt gångbara historier som skulle göra sig perfekta som Netflixdokumentärer. Författaren lägger själv en metakommentar om detta i en av sina romanpersoners mun:

”/…/de där saftiga historierna i nyhetsflödet som varenda människa älskade att förfasa sig över och som alltid blev de största snackisarna: berättelser om bedrägerier och fusk, om falska identiteter och uppenbart skyldiga brottsförnekare.”

En sådan beskrivning skrapar dock bara på ytan. Förvisso blir det någon gång nästan så simpelt och sensationellt som det först kan låta. Som i en av de kortare ”fallbeskrivningar” som finns insprängda mellan romanens huvudhistorier som handlar om hur liket efter en kvinna som är skönhetsopererad till oigenkännlighet tas omhand. Poängen här tycks vara den sedvanliga och lättplockade: att den som genomgår omfattande kosmetiska operationer på sätt och vis ”luras” och döljer sitt ”sanna” ansikte under.

Men till och med i denna lilla kortnovell finns det element av skräck som utmärkte den förra romanen Caesaria från 2020. Nordenhök lånar friskt från olika skräcktroper utan att försöka dölja det. Den vuxna kvinnan i ett barns förklädnad känns igen både från en skräcknovell av Daphne du Maurier (som även filmatiserats) och den betydligt nyare skräckfilmen The Orphan. Hon får sin skrämmande framtoning av den skevhet som uppstår när någonting befinner sig på gränsen och inte går att placera. Och romanens kanske starkaste berättelse, den om hemmafrun som upptäcker sin mans pedofili har starka drag av det som av litteraturteoretiker har benämnts female gothic, vilket innebär att det gotiska används för att gestalta kvinnlig instängdhet och utsatthet. Den har till och med den gotiskt klingande titeln ”Huset på slätten”.

Nordenhök underkastar samtidigt dessa grepp en språklig behandling med en ganska lågmäld prosa som gör att de ofta framstår som ännu kusligare än datoranimationerna i renodlade skräckfilmer.

Mycket av det som skapar romanens laddning är känslan av att något är mycket mer grundläggande fel än bara att människor luras. Vad är det till exempel med flickan i en av kortnovellerna som fejkar diverse skadade kroppsdelar, men som beskrivs med ord hämtade från djurriket, med ödlelika drag och dessutom med ogenomträngliga bevekelsegrunder? Såsom ofta är fallet med lyckad skräck uppstår det skrämmande i osäkerheten:

”Framifrån var hon egentligen ganska söt, det ödlelika försvann nästan helt när man såg henne på det sättet och hon liknade med ens en helt vanlig flicka/…/” (Mina kursiveringar.)

Fast när det kommer till kritan är det nog inte Hanna Nordenhöks förmåga att skapa kusliga stämningar i en osäker och osäkrad tillvaro som verkligen sticker ut, utan hennes skicklighet att skildra klassmarkörer. Eller kanske snarare den skam som dessa markörer är laddade med.

Huvudpersonerna i både titelberättelsen ”Underlandet” och i ”Huset på slätten” kommer från fattiga, i det ena fallet också ett trasigt, hem. Båda deras mödrar beskrivs med olika små attribut och gester vilka symboliserar en värld som de två romanpersonerna till varje pris vill ta sig bort från. Kosta vad det kosta vill, om det så innebär att leva tillsammans med en sexualförbrytare eller att nästan bokstavligt gå över en kollegas lik. Det är i sin precisa gestaltning av detta som Nordenhök är som bäst och kanske också då hennes roman blir som allra mest skrämmande.