LYRIK. “Med Ukrainakriget på näthinnan öppnar sig en del av hans dikter med särskild laddning,” skriver Marie Tonkin som läst “Kan man verkligen säga till blomman att den är ful? & femtionio andra dikter” av poeten Vladimir Buritj, som växte upp i Ukraina.
Kan man verkligen säga till blomman att den är ful? & femtionio andra dikter
Av Vladimir Buritj
Översättning och efterord: Alan Asaid
Faethon förlag
I ryskspråkig poesi fanns under det sovjetiska imperiets sista decennier en poetisk motståndsrörelse som länge var något av underground. Dessa utbrytarpoeter strävade efter större frihet från den traditionella metriska formen (läs, bland annat, rim) och efter ett närmande till vardagen i både motivkrets och röstläge, bort från en mer ideologiskt orienterad poesi. Ofta gjorde dessa poeter även banbrytande insatser med sina översättningar av fri vers. En av dem var Vladimir Buritj (1932-1994), som vid sidan av diktande och översättande försörjde sig som redaktör.
Den poetiska rörelse han tillhörde stod länge i skuggan, med sitt sikte på miniatyren och det till synes triviala intill en kosmisk utblick. Det skulle handla om det mest angelägna; om livet. Buritj skriver: ”Poesi är inte det som går att förstå, det är vad man måste förstå.”
Med översättningen av den ryskspråkige poeten Vladimir Buritj fullbordas en fyrklöver av dessa postsovjetiska poeter i tolkning av Alan Asaid, alla utgivna av förlaget Faethon. De tre övriga poeterna är Arvo Mets, Vjatjeslav Kuprijanov och Gennadij Aleksejev. På en av fliktexterna kallas de för ”undanskymda pionjärer” i modern rysk poesi.
I föreliggande urval diktar Vladimir Buritj ur en värld som bokstavligt talat fallit samman, med minnesbilder ur uppväxtens Charkiv i Ukraina; en värld som blivit en avgrund omöjlig att fylla varken med älskade människor eller med poesi, som det heter i en dikt. Freden smakar sträv ångest. Vem kan ställas till svars för de ”syner på livstid” som blir kvar, frågar sig poeten retoriskt.
Jag ser dig
i denna aska
i månens skära
i Dneprs vatten
ser dig gå
i skogens gröna skjorta
över strandens mjuka sand
Hur mycket blod
i björkarna och lönnarna
som åter
lyser oss från ovan
Vladimir Buritj växte upp i (dåvarande) Ukraina och med Ukrainakriget på näthinnan öppnar sig en del av hans dikter med särskild laddning, som en dikt med överskriften Charkiv, våren 1941, där vinden blandar lukterna av krut och nybakat bröd. I detta efterkrigsliv finns ändå ömhet kvar och uppmärksamheten på små saker; kamomillens ”huvuden” mot hinkbottnen. Men visst är hemlandets bildsekvenser från 1990-talet dystra (Buritj bodde större delen av sitt liv i Moskva). Fimpar som fladdermöss i taket på tågstationens toalett. Och så vidare. Kanske är undertonen av humor svart. Men den är inte kall.
Lika osentimentalt tematiserar Buritj det egna åldrandet. Han noterar den omorientering som ligger i tidens gång. Mindre viktiga namn prioriteras ner – stjärnor, till exempel. Hellre minnas ”ditt ansikte/ priset på bröd/ lägenhetens nummer”.
Man skulle kunna stanna till inför vad Buritjs poesi åstadkommer med denna inzoomningsteknik. Gärna fokuseras kroppsdelar. Åsynen av en detonerad bomb passerar, men det är händerna som stannar kvar, i diktens skissbild. Lagda över ögonen, ”två skälvande fåglar”, fångar de natten. Förstoringsglaseffekten är stramt ekonomisk och förtätande. I en minnessekvens av sjukdom i barndomen finns halvklot och oceanyra i det allra närmaste: öronlapparna och termometern.
Dikterna i urvalet blandar glädje och sorg och också, plötsligt, kärlek. Ändå kan många av de här dikterna kallas kärleksdikter. De fäster sig vid världen med en blick som är både dröjande och snabb. Buritj talar utan stora gester, med ofta oväntade bilder som sätter dikterna i sångläge. Det kan till exempel handla om sömntillståndet sett som förbundet med naturens urkrafter. Vid uppvaknandet inser diktjaget: kroppen befann sig ”i stjärnornas,/ gräsens,/ tallarnas/ och vindens/ vård”.
Buritjs erkännande kom sent, först på 80- och 90-talen. I sitt efterord tangerar Asaid poetens obehag inför den egna textens möte med offentligheten. Var det en konsekvens av att han nått det avklädda språk han sökte? undrar jag. Några sidor med Buritjs aforistik, ur bevarade anteckningsböcker, finns med mot slutet av diktsamlingen. Här hörs en desillusionerad röst, bland lakoniska och ibland prövande satser. Men formuleringsglädjen och är det inte livsglädje? – tar udden av cynismen: ”Det var på den tiden när människor ännu låtsades vara människor.” Eller: ”Ärlighet? Det var så länge sedan …”
info@opulens.se
