Labyrintmakaren Borges saknar motstycke

PERFEKTION. I Borges II får vi möta en författare i sitt livs form; här har han hittat sin stil och slipat den till perfektion, skriver Mattias Hult. Jorge Luis Borges har förmågan att hitta sanningar vi inte kommer åt på andra sätt.

BORGES 2 (1945–1970) av Jorge Luis Borges
Tranans förlag
Översättning: Anders Cullhed, Hans Ruin, Ingegerd Wiking, Irmgard Pingel, Jöran Mjöberg, Lars Bjurman, Lasse Söderberg, Oscar Hemer och Sun Axelsson/Marina Torres

Jorge Luis Borges är litteraturens allra främsta labyrintmakare. Genom paradoxer och speglar förvränger han verkligheten för att hitta de utrymmen som vi vanligtvis inte får syn på. Det han skriver liknar inget annat, och att försöka reducera hans texter till en viss genre, så som magisk realism, är att förenkla dem allt för mycket. Han släpper in oss i en värld som historiskt och konkret liknar vår egen, men där undantaget är regeln. Det som inte kan hända är här det som måste ske.

Att vi nu på allvar får ta del av en helhetsbild av detta unika författarskap på svenska är tack vare förlaget Tranans satsning, som nu kommit till andra bandet av de tre planerade. Tidigare har Borges stora produktion varit ganska eftersatt på svenska, och den som velat få en helhetsbild har tvingats söka upp gamla tidskrifter, antologier och enstaka verk. Det är med andra ord hög tid att någon sammanställer, presenterar och nyöversätter detta unika författarskap. Och jag menar verkligen unikt, för Borges är utan motstycke.

I Borges II får vi möta en författare i sitt livs form; här har han hittat sin stil och slipat den till perfektion. Precis som i första volymen presenteras här diktsamlingar, essäböcker och noveller i kronologisk ordning, vilket helt ofrånkomligt gör det här projektet till en historia om hur författarskapet utvecklas över tid. Redaktörerna, Lasse Söderberg och Oscar Hemer, har gjort ett utmärkt val genom att avsluta den första volymen med novellsamlingen Fiktioner (1944) och att börja nu föreliggande del två med Alefen (1949). I den förstnämnda hittar Borges den stil som han senare ska bli berömd för, dessa korta fantastiska noveller som på ett förtätat sätt odlar en idé och drar den till sin spets. I Alefen vidareutvecklar och bemästrar han samma koncept.

Den innehåller texter som Teologerna, där Borges inledningsvis visar sin historiska och teologiska lärdom, för att sedan vända hela berättelsen till en utforskning av identitet och originalitet. Eller som i Asterions Hus, där läsaren tillsammans med berättaren, likt detektiver, försöker utröna vad som pågår i den mystiska monologen. Inte förrän i sista raden ger Borges oss svaret, och först då får vi överblick över labyrinten vi varit fångade i. Påfallande ofta påminner Borges modus operandi om en trollkarls, som efter att ha utfört ett enastående trick visar publiken hur han gjorde. Fingerfärdigheten och det estetiska spelet gör magin ännu mer imponerade.

Bland mina favoriter i boken är novellsamlingen Brodies rapport. När den kommer 1970 har Borges hunnits översättas till en rad språk och blivit berömd långt utanför Argentina. Han har dessutom tappat synen och blivit till den ”blinde bard” som eftervärlden kommer ihåg honom som.

Denna identitet, som han ömsom omfamnar och ömsom förkastar, kommenterar han själv i texter som Till skuggans lov och Borges och jag. I Brodies rapport försöker han sig på ett nytt grepp. Mysticismen och antiken får ta ett steg tillbaka när han istället fokuserar på det hårda och råa Sydamerika. Här kretsar istället berättelserna om den romantiserande gauchon, slätterna, banditerna och knivduellerna. Trots det kan Borges inte undgå att lägga sitt invanda filter över berättelserna. Som i Mötet, där tingen själv får agens och historien upprepar sig i en oändlig kedja. Eller som i Markusevangeliet, som förmodligen har den bästa twisten i en bok överfylld av häpnadsväckande vändningar.

Under många år var Borges chef för Argentinas nationalbibliotek, vilket återspeglas i hans fäbless för att citera obskyra böcker och ge utförliga bibliografiska hänvisningar. Många berättelser förses av författaren med fotnoter, som i denna upplaga kompletteras med gedigna slutnoter från redaktörerna. Men det innebär inte att Borges ser något egenvärde i den typen av exakthet; hans lojalitet är istället med berättelsen som sådan. Därför iklär han sig mer än gärna rollen av litterär falskmyntare genom att referera till böcker som inte existerar, som i Museum. Eller genom att hejdlöst blanda faktiska och fiktiva personer, som i berättelsen Juan Muraña. I den möter berättaren, Borges själv, både sin tidigare klasskamrat Roberto Godel och den (förmodligen) uppdiktade Emilio Trápani. Helst blandar han fiktionen och verkligheten på ett sätt som gör det svårt att urskilja vad som är vad, kanske för att illustrera hur nära de egentligen ligger varandra. För Borges handlar allt om att förvränga och föra in det otroliga, det fantastiska, i vår läsupplevelse.

Jag har tidigare nämnt att man inte slarvigt bör inordna Borges i den magiska realismen, eller för den delen i den latinamerikanska strömning som kallas ”El Boom”. Han är en föregångare till dessa rörelser, och till Nobelpristagare så som Mario Vargas Llosa och Gabriel Garcia Marquez, men hans litteratur är av ett annat slag. Det är en lovsång till möjligheten och ett prov på att fiktionen har förmågan att säga osanningar utan att ljuga. Tvärt om har den förmågan att hitta sanningar vi inte kommer åt på andra sätt.