ROMAN. ”Lucie Ricos ’Kycklingoratoriet’ är en underfundigt lekfull historia, som både fängslar och roar,” skriver Thomas Almqvist. Han konstaterar också att romanen är ”en skarp reflektion över ett konsumtionssamhälle, som hela tiden växer och alla dess paradoxer.”
Kycklingoratoriet av Lucie Rico
Översättning: Anna Mezey
Rámus
När Lucie Rico debuterade med romanen ”Kycklingoratoriet” hyllades hon som en förnyare av den franska berättartraditionen. Rico skriver om Paule som levde i många år som stadsbo och vegetarian, men återvände till landsbygden när mamman dog för att ta över familjegården och uppfylla mammans sista önskan.
Paule ägnar sig åt att föda upp, slakta och sälja kycklingar. Men hon vill bevara deras själar genom att även skriva kycklingarnas biografier, som fästes på de inplastade förpackningarna när de såldes på torget. Det möts av skepsis och ilska av byborna, men en affärsman blir entusiastisk och drar in Paule i ett annorlunda projekt som får oanade konsekvenser.
Snart är även den här verksamheten en del av kapitalismens köttkvarn och ett köttindustrins alibi. ”Kycklingoratoriet” är en modern fabel, som på ett mycket underhållande men egenartat vis skildrar kärlek, sorg och sociala relationer i en tid av osäkerhet och ängslighet. Det är en skarp reflektion över ett konsumtionssamhälle, som hela tiden växer och alla dess paradoxer och hur vi förhåller oss till det.
Lucie Rico är född 1988 i Perpignan, men bor numera i Paris och är verksam som författare och filmregissör. ”Kycklingoratoriet” hyllades för sin absurda humor och för sin cyniska skildring av konsumtionssamhället.
Paule ville ju behandla sina kycklingar med respekt och hon ville att de skulle trivas hos henne. Varje kyckling skildrades som en enskild individ, som fick namn och så småningom även en charmig, ömsint och välformulerad biografi skriven om sig. Dessa biografier blev mer och mer litterärt avancerade. Hon älskade sina kycklingar och ville att de skulle känna sig trygga hos henne. Hon har naturligtvis svårt för att slakta dem, men gör det för mammans skull och för att vidmakthålla traditionen.
Det visar sig att den urbana människan – som är misstänksam mot kycklingindustrin – älskar att köpa kycklingar med biografier. Man vill veta något personligt om det man äter. Folk är roade och vill bara ha mer.
Rico imponerar med sin direkthet i sättet att skriva och för sin inneboende tro på livet. Hon skriver en lättsam och välformulerad prosa, som dessutom är klar och ren och uttrycksfull på ett ganska självklart sätt. Hon söker och finner det fantastiska i vardagen. Lucie Ricos ”Kycklingoratoriet” är en underfundigt lekfull historia, som både fängslar och roar. Här finns ändå ingen överdriven känslosamhet och inga onödiga teatraliska åthävor. Det här är en genomsympatisk och dessutom väldigt rolig bok.
thomas@opulensforlag.se
