Charlotte Perkins Gilman behandlar kvinnors fångenskap i äktenskapet och moderskapet, längtan efter att skriva och det vansinne som kan bli resultatet när den egna verklighetsuppfattningen ständigt bortförklaras och sjukförklaras. Anna Remmets om nyutgivningen av Den gula tapeten.
Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman
Översättning Ingrid Ingemark
Modernista 2018
När man läser den amerikanska författaren Charlotte Perkins Gilmans (1860–1935) korta berättelse Den gula tapeten, som nu kommit i nyutgåva, är det lite svårt att tro att den är skriven 1892. Tematiken känns nämligen så modern att man lika gärna skulle kunna tänka att det handlar om en nutida, kärleksfull pastisch på en äldre gotisk roman av det slag som till exempel Joyce Carol Oates har skrivit.
I Den gula tapeten renodlas de i den gotiska litteraturen så ofta förekommande underströmmarna av kvinnors skräck inför den instängdhet som livet i patriarkatet har inneburit: ett liv i ett fängelse som historiskt sett slutgiltigt förseglats med barnafödande och moderskap. Huvudpersonen i Perkins Gilmans novell är fånge i just en sådan tillvaro. Efter första barnets födelse tycks hon ha drabbats av fysiska och framför allt psykiska men, som gjort att hon blivit sängliggande i ett rum med en gul tapet. Där blir hon alltmer passiv. Hon försöker skriva, men hennes make som är läkare förbjuder det, ett förbud som hon dock trotsar genom att skriva ner det ”vittnesmål” som novellen ska läsas som. I brist på sysselsättning stirrar hon på den gula tapeten, som hon av någon anledning finner både motbjudande och fascinerande. Snart börjar hon se en kvinna röra sig bakom den, en kvinna som vill komma ut.
Huvudpersonens make, om vilken hon upprepade gånger säger att han älskar henne så mycket, kontrollerar hennes tillvaro med jovialisk, nedlåtande despoti. Han ogiltigförklarar också med klassiska härskartekniker hennes upplevelser och får henne att tvivla på sitt eget förstånd. Redan på första sidan står att läsa: ”John tycker förstås att jag är löjlig, men det är sånt man får räkna med i ett äktenskap.” Med denna till synes humoristiska anmärkning riktas en sällsynt vass udd mot det traditionella äktenskapet, som åtminstone på Perkins Gilmans tid helt och hållet byggde på kvinnans underkastelse, även när det handlade om att beskriva och tolka den egna tillvaron.
Kvinnan bakom tapeten försvinner dock inte. Snart ser huvudpersonen henne även krypande i trädgården utanför fönstret. I stället är det de andra som försvinner mer och mer. Maken, svägerskan och till och med den relativt nyfödda babyn (som förblir namnlös) bleknar till skuggor när alltmer av huvudpersonens tid går åt till att fundera på hur hon ska befria kvinnan bakom den gula tapeten, kvinnan som kanske är hon själv. Hon börjar riva ner tapeten bit för bit till makens och svägerskans fasa och förtret.
Det är inte konstigt att Den gula tapeten kallas en feministisk klassiker. På dessa inte ens femtio sidor behandlas kvinnors fångenskap i äktenskapet och moderskapet, längtan efter att skriva och det vansinne som kan bli resultatet när kreativiteten inte får utlopp och den egna verklighetsuppfattningen ständigt bortförklaras och sjukförklaras.
I texter om Charlotte Perkins Gilman och hennes verk görs nästan alltid på ett ganska tröttsamt sätt en poäng av författarens egen förlossningspsykos. Känslan av alienering inför moderskapet hos huvudpersonen är visserligen framträdande, men en dylik läsning av Den gula tapeten riskerar att missa att Perkins Gilmans kritik av patriarkatet är betydligt mer omfattande än så, även om den patriarkala kontrollen av kvinnors kroppar förvisso når nya höjder i och med graviditet, förlossning och moderskap. Huvudpersonens handlingar är på många sätt rimliga, om än extrema, reaktioner på en tillvaro där hon är maktlös och kontrollerad. Därmed inte sagt att berättelsen bara har ett betydelselager. Huvudpersonen är (eller blir) onekligen psykotisk, även om skildringen av hennes psykos är en kommentar till ett samhälle som gör kvinnor sjuka.
Faktum är att Den gula tapetens moderna tema och klassikerstatus nästan ligger den i fatet när man som läsare möter den mer än hundra år efter dess tillkomst. Just på grund av tematikens aktualitet känns den ibland så välbekant att den blir förutsägbar. Men även om tiden kanske kommit ifatt denna feministiska klassiker, har den ingalunda sprungit ifrån den. Förutom att boken beskriver en infernaliskt klaustrofobisk tillvaro som varit och är verklighet för många kvinnor, är den stundtals också genuint läskig. Vuxna människor som kryper utan förklaring är nämligen något av det obehagligaste som finns.
anna.remmets@opulens.se
