OMSTÄLLNING. “Utställningen som det reklamerades för hade inte ställts i ordning, arrangerats, hängts upp eller ombesörjts, nej – den hade KURATERATS. En människa som fixar sådant kallas inte längre en utställningskommissarie”, skriver Ivo Holmqvist.
Främmande ord anpassar sig inte alltid lätt och enkelt till svenska språket. Tape blev för all del ganska bra som tejp (jag minns när företeelsen var alldeles ny för snart sjuttio år sedan, det var 1950. Då fick jag en bit remsa i plast av min far som demonstrerade att man eftersom den var kladdig på ena sidan kunde klistra fast den men lika lätt ta bort den, många gånger om – så olikt den breda bruna klisterremsan som smakade illa när man vätte den med tungan, och som sedan var orubblig). Men med baby var det inte lika lätt: bejbi har såvitt jag vet ingen föreslagit, däremot bäbi som i bestämd form flertal blir bäbisar. Lindebarn går ju inte längre att använda när de inte lindas, och att kalla dem spenabarn går väl inte längre an?
Denna ingress för att jag just upptäckt ett alldeles nytt frejdigt ord på en affisch från något konstmuseum, ett verb som någon kanske tyckte lät riktigt flott och trendigt. Utställningen som det reklamerades för hade inte ställts i ordning, arrangerats, hängts upp eller ombesörjts, nej – den hade KURATERATS. En människa som fixar sådant kallas inte längre en utställningskommissarie (det ger associationer till det forna Sovjetväldet – genast dyker i mitt huvud upp inledningskapitlet till Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen) utan en kurator, en term där man bara bytt ut ett c mot ett k för att få yrkesbeteckningen att passera som ren svenska.
Och vad gör då en kurator? Kurar skymning? Kurerar? Ser till att skaffa fram curare? Det indianska växtgiftet på dödliga pilspetsar i Sydamerika kommer till användning i Conan Doyles De fyras tecken om jag minns rätt; Sherlock Holmes är ju en erfaren kemist och Doktor Watson är läkare, så de löser snabbt mysteriet. Men den som förgiftades avled i fruktansvärda plågor, med förvridet ansikte, som i den riktigt genomläbbiga scenen i Ingmar Bergmans Ormens ägg där en cynisk läkare på en klinik i Berlin (är det väl) utsätter patienter för något slags nervgift och filmar deras ohyggliga plågor när de blir galna.
Och så ännu en bock i kanten: Dagens eko har erfarna radioröster som, skulle man tro, efter många år i gamet/gejmet vet hur svensk grammatik fungerar, inräknat bruket av prepositioner. Den isländske statsministern har en far som visat välvilja mot en man som inte alls förtjänade det, han har tydligen våldfört sig på minderåriga. På grund av detta seglar en regeringskris upp i den nordatlantiska nationen. Var då? Jo, sägs det i radio, I ISLAND. Icke sa Nicke: på Island, på Grönland, på Irland, på Madagaskar, på Nya Zeeland (men i England fast ö-nationen är mycket mindre till ytan än Grönland, och i Australien som är en stor kontinent). Den äldre generationen tidningsläsare, radiolyssnare och tv-tittare i det här landet är eller blir allteftersom gnälliga språkpoliser, så tjatigt. Fast snart faller våra öron av.
ivo.holmqvist@opulens.se
