EXISTENTIELLT. Boken This Life av Martin Hägglund handlar om att vi måste vårda insikten om att vi bara lever ett liv där allt står på spel. Boken är en undersökning av relationen mellan kritik av religionen och kritik av kapitalismen. Läsaren får sina ögon öppnade på ett överraskande och unikt sätt, menar Lars Borghem.
This Life – Secular Faith and Spiritual Freedom
Av Martin Hägglund
Pantheon books
Martin Hägglund är professor i Jämförande litteratur och humaniora vid Yale University. Han är född i Norrland och hann skriva en bok på svenska innan hans karriär tog fart i USA. Boken har väckt stort intresse över hela världen. På författarens webbsida och på Youtube kan man följa bokens segertåg i USA och UK. Nu i december har Hägglund varit på turné i Australien. Hans böcker har redan översatts till tio språk. Martin Hägglund intervjuades för Filosofiska rummet i Sveriges radio den 10 november i år. Men ingen av de många intervjuer som finns tillgängliga gör riktig rättvisa åt boken (den här i DN har ändå väckt intresse) som har tankar och ett språk så klara som kristall.
Jag har tillbringat de senaste veckorna i sällskap med boken This Life och det har varit en stor upplevelse. Hur skulle det vara om allt annat jag läst och allt annat jag sett på film och TV under den tiden känts slappt och feltänkt? Ja, hur skulle det vara?
Boken är en undersökning av relationen mellan kritik av religionen och kritik av kapitalismen. Utgångspunkten är att ingen är fri förrän alla är fria. Befrielsen från religionen måste gå hand i hand med befrielsen från kapitalismen. Uppgiften som ligger framför oss är att omforma våra sociala villkor från att ha en religiös tro där det finns förhoppningar om oändlighet, till att inse att allt beror på vad vi gör med våra ändliga liv tillsammans. Det är insikten om vår dödlighet som kan göra oss fria.
Boken börjar med religion och slutar med politik eftersom religion och politik är de dominerande former i vilka vi uttrycker vår förståelse av vad vi kämpar för, vad vi drömmer om och vad vi längtar efter.
Det börjar med ett citat från Svindlande höjder av Emily Brontë. Catherine berättar för Nelly hur hon vaknar efter att ha drömt att hon var i Himlen. Himlen var inte rätt plats för mig, säger hon och berättar att hon grät av glädje över att vara tillbaka på jorden.
Vem jag blir och hur mitt liv kan utvecklas är beroende av evolutionen och den sociala historien för dem som kom före mig. Mitt liv är beroende av tidigare generationer och av dem som tog hand om mig under uppväxten. Men min framtid är inte given. Och både mitt liv och de projekt jag deltar i är ändliga. De har ett slut.
Det betyder två saker: jag är beroende av andra och jag lever i relation till min död. Jag kan inte leva mitt liv på egen hand och jag kommer att dö.
Jag vill inte dö men å andra sidan vill jag inte heller leva i evighet. Att leva i evighet skulle innebära att de omsorger och passioner som nu styr mitt liv skulle elimineras. Det här problemet finns i alla religioner. Hur ser livet i Paradiset, Himlen eller Evigheten ut? Livet skulle bli meningslöst eftersom mina handlingar inte skulle ha något syfte. Det skulle inte finnas något behov att fråga hur jag borde leva mitt liv. Tiden skulle upphöra att existera. Det skulle inte finnas något före eller efter.
Känslan att livet är ändligt och skört för alla vi bryr oss om på jorden, är kärnan i vad Hägglund kallar sekulär tro. Att ha sekulär tro är att vara hängiven planer i livet som är tidsbundna och som kan misslyckas eller falla samman.
Hinduismen, buddhismen, judendomen, islam och kristendomen, hävdar att existensens högsta form tillhör evigheten snarare än jordelivet. Det liv vi lever på jorden blir ett andra rangens liv. Många människor, även bland de icke religiösa, menar att de som saknar tron på ett evigt liv är att beklaga. Deras saknad skapar ett tomrum i detta livet. Det finns ingen religion som sätter vårt liv på jorden eller vad vi bör göra här som ett mål i sig. Till och med den ekologiska krisen kan bara tas på största allvar utifrån den sekulära tron. När Dalai Lama fick frågan om han oroade sig för klimatfrågan svarade han att för en buddhist spelar det ingen roll. Målet för en buddhist är inte att leva vidare, inte ens för jorden att leva vidare, utan målet är nirvana där ingenting betyder något.
Den sekulära tron å andra sidan vill skjuta upp döden och vill förbättra villkoren här på jorden. Målet är att vi ska leva längre och leva bättre. Genom att praktisera den sekulära tron binder vi oss till våra samhällen och våra institutioner och till deras utveckling.
Vi lever under hotet att själva planeten som vi bor på också kan förstöras. Allt levande skulle dö och alla minnen av våra liv skulle utplånas. Men för den religiösa tron vore inte allt förlorat. Många själar vore redan räddade till evigheten. Och för många religiösa vore det inte ens en tragedi. Vårt slut i en världsomfattande katastrof ses av många tvärtom som en möjlighet till frälsning.
Hägglund undersöker religiösa begrepp som den gyllene regeln och redogör för sin läsning av religiösa och filosofiska intellektuella och kommer fram till att mycket kan förenas med den sekulära tron. Hans kritik vilar inte på vetenskapliga argument utan på att föreställningar om Himlen, Paradiset, Evigheten eller andra manifestationer av ett liv efter den biologiska döden här på jorden är utan mening. Där tiden inte finns kan inte heller något meningsfullt liv levas. Där många har menat att det är livet på jorden som saknar mening och livet efter detta som är det högsta, så menar Hägglund tvärtom: livet på jorden är det enda vi har och ett liv efter detta skulle inte ha någon mening.
Han tar också fasta på tankar hos Karl Marx om frihet och demokrati. Marx förknippas ofta med totalitära kommunistregimer, men han såg både kapitalismen och liberalismen som historiska framsteg. Kapitalismen har skapat en möjlighet för människan att bli fri. Det är den sekulära tron som kan göra det möjligt. Alla de demokratiska organisationer och grupper som har bildats under kapitalismen har utvecklat erfarenheter där känslan av andlig frihet har odlats. Insikten att människan är ett subjekt i historien och inte bara ett subjekt för historien, har givit generationer av människor erfarenheter att bygga på.
Ingen som återvänder till Marx ska göra några ursäkter för Stalins eller Maos idéer. Olika frihetsbegrepp har i vår tid odlats av den politiska högern och många tänkare till vänster har övergett eller till och med angripit idéer om frihet. Men varje kritik av kapitalismen måste utgå från ett begrepp om frihet som sätts i relation till det förtryck, den exploatering och den alienation som råder under kapitalismen.
Det är hur ett samhälle organiseras utifrån ekonomin som blir bestämmande för hur vi lever våra liv tillsammans och vad vi kollektivt värderar. Alla människor föds till ett liv som är ändligt och där vi är beroende av vår omgivning som i sin tur är beroende av andras arbete. Som levande varelser måste vi sedan arbeta för att hålla oss vid liv men när detta nödvändiga arbete är utfört, av oss själva eller av andra, har vi också tillgång till fri tid. Vad gäller den fria tiden kan vi fråga oss vad vi bör göra med den. Vi har ett val.
Genom den teknologiska utvecklingen kan den fria tiden göras längre. Det levande arbetet kan delvis ersättas av dött arbete (hushållsmaskiner, robotar, AI) som också kan göra den fria tiden längre. Tiden vi arbetar för lön är ofri eftersom vi inte under den tiden kan uttrycka vilka vi är. Det viktigaste i våra liv är inte vad vi äger utan vår begränsade tid och hur vi lever den tiden. Hur vi lever är beroende av vår omgivning och är en social aktivitet. Både de som arbetar i en fabrik och tillverkar kläder eller datorer och de som använder datorerna och kläderna eller föreläser på universitetet ingår i ett socialt sammanhang som beror på hur vi just då har organiserat våra ekonomiska och sociala resurser. För att kunna bestämma över våra liv måste vi kunna se både vad vi bidrar till samhället med hjälp av vårt arbete och hur vi är beroende av andras arbete. Hur fria vi är bestäms av i vilken utsträckning vi kan bestämma över vår tid. Målet är att minska den tid som är nödvändig att använda till att arbeta för vårt uppehälle och öka den tid vi kan använda till annat.
Hägglund försöker inte på något sätt försöka motbevisa guds existens eller tron på ett evigt liv i någon form. Men han ifrågasätter idén om att ett evigt liv är önskvärt. Och om ett sådant liv inte är önskvärt så finns det inte någon anledning att tro på det heller.
För Marx var kapitalismen ett framsteg jämfört med tidigare samhällsformer därför att den gjorde det möjligt för individen att sälja sin arbetskraft till den som ville köpa den. Den transaktionen gjorde det också möjligt för individen att bestämma över den fria tid som därefter återstod.
Många, både till vänster och höger, har inte förstått Marx. Han säger inte att lönearbetet är den nödvändiga källan till all rikedom och välfärd. Han säger att under kapitalismen finns det en motsättning mellan värdet av den socialt nödvändiga arbetstiden och värdet av den fria tiden.
För att förstå hur du blir exploaterad eller alienerad måste du tro att den tid du lever är värdefull och att din egen tid har tagits ifrån dig. Att odla den sekulära tron blir nödvändigt för att driva en frigörande och progressiv politik. Kritiken av religionen måste förenas med en kritik av hur vi lever våra liv tillsammans. De som lever i fattigdom eller elände kanske behöver tron på Gud för att orka leva, men detta är inte ett skäl till att fördöma tron på Gud utan ett skäl att avskaffa fattigdom och elände.
Vi lever i en epok där den sociala ojämlikheten, klimatförändringarna och de globala orättvisorna är sammanvävda med en ökad tro på religiösa auktoriteter som samtidigt förnekar dessa hot och orättvisor. Hägglund vill med sin bok angripa alla former av politisk gudstro. Han vill att vi ska att stärka vår sekulära tro och att se på detta livet som ett mål i sig självt.
Hägglund försöker inte på något sätt försöka motbevisa guds existens eller tron på ett evigt liv i någon form. Men han ifrågasätter idén om att ett evigt liv är önskvärt. Och om ett sådant liv inte är önskvärt så finns det inte någon anledning att tro på det heller.
Första halvan av boken är en noggrann redogörelse för läsning av Bibeln, buddhistisk filosofi, grekiska och romerska stoiker, Augustinus, Martin Luther, Dante Alighieri, Meister Eckhart, Baruch Spinoza, Søren Kierkegaard, Paul Tillich, C S Lewis, och Charles Taylor. Eftersom alla dessa försöker överskrida den sekulära tron har dessa religiösa skribenter en skarp blick när det gäller sambandet mellan det religiösa livet på jorden och det föreställda livet i evigheten. Genom att redogöra för några livskriser hos ett par av dessa författare vill Hägglund visa att även för dem som har en religiös tro, så är det den sekulära tron som kommer i förgrunden vid förlusten av en älskad hustru eller ett barn.
Genom olika historiska epoker visar Hägglund hur sorgen och förlusten av den älskade blir oförenlig med tron på ett evigt liv. Bara en sekulär tro kan göra rättvisa åt människors erfarenhet av att älska en annan människa och sedan överraskande och smärtsamt förlora henne i döden.
Hägglund gör också en närläsning av Min Kamp av Karl Ove Knausgård. Han ser Knausgård som en nutida motsvarighet till Augustinus. I likhet med Augustinus undersöker Knausgård den omsorg som binder honom samman med andra människor men här är det det ändliga livet som betyder allt. Medvetenheten om döden öppnar upp möjligheten till ett liv fyllt av hängivenhet och meningsfullt engagemang.
I den andra delen av boken undersöker Hägglund den sekulära trons frigörande krafter. Han utvecklar begreppet andlig frihet (spiritual freedom).
Hur vi organiserar ekonomin är ett uttryck för vad vi prioriterar i samhället och vad vi använder resurser till och vad som är värt att göra. I kapitalismen kommer vinsten i första hand och det är den som håller oss vid liv antingen vi arbetar eller lever på andras arbete. Utan att kapitalet växer finns det inget att fördela. All social välfärd är beroende av detta. Men med prioriteringen av vinsten följer också exploateringen av vår tid, alieneringen från arbetet, att varan sätts i centrum av våra liv, nödvändigheten av en viss arbetslöshet och de återkommande ekonomiska kriserna.
För Marx innebar överskridandet av kapitalismen att vi kan organisera samhället demokratiskt. Som det är nu ligger besluten om vad som ska produceras bortom demokratisk kontroll. Vi kan fatta beslut om hur den sociala välfärd som skapas ska fördelas men besluten om vad som ska produceras för vinst är redan tagna. Om vi tar demokratin på allvar så är det inte bara hur fördelningen ska göras utan också vad som ska produceras som måste ske demokratiskt.
Hägglund undersöker sedan argumenten för en allmän basinkomst och för olika typer av politiska rörelser som bygger på att det sociala välfärdssamhället utvecklas. Han är inte motståndare till detta men han konstaterar att både den allmänna basinkomsten och socialdemokratiska och andra försök att utnyttja kapitalismen eller att tämja den och påverka fördelningen av resultatet, inte förändrar de grundläggande villkoren.
För detta krävs en demokratisk socialism. De viktigaste kritikerna av en demokratisk socialism är liberaler som John Stuart Mill, John Rawls, John Maynard Keynes och F A Hayek.
I ett långt kapitel diskuterar Hägglund vad det innebär att vara andligt fri det vill säga att jag har ett val och att jag kan ställa mig frågan vad jag ska använda min tid till i mitt ändliga liv. Hur jag kommer att leva mitt liv är inte förutbestämt. Men min död är säker och det ger en angelägenhet att fatta beslut i livet eftersom döden kommer förr eller senare.
Noggrant och med många exempel analyserar han vad det innebär att vara människa, leva ett ändligt liv och att ständigt leva med den moraliska frågan vad jag bör göra för att fullfölja mina möjligheter i samverkan med mina medmänniskor.
Kapitlet blir en mäktig demonstration av hur absurt det blir att tänka sig samma känslomässiga frihet föreligga i paradiset eller himlen där jag ska leva antingen utanför tiden eller i evig tid. Om jag lever utanför tiden finns inget för mig att göra och inget att sträva efter. Om jag lever i evig tid finns inte döden vid horisonten för mig och därför blir alla val meningslösa.
Idéer om att människan efter döden kan leva ett liv utanför tiden eller i evig tid blir argument för att här på jorden inte ta livet på högsta allvar. Men den här motsättningen mellan ett liv på jorden och ett liv utanför tiden eller i evig tid kan också leda till att människor som tror på ett oändligt liv lever ut motsättningen på olika sätt. Några hittar trots allt sätt att leva passionerat här på jorden. Men ett religiöst ideal om frälsning är ändå oförenligt med ett sekulärt ideal om frihet.
För Karl Marx innebar livet i ett kapitalistiskt samhälle att en del av den för individen tillgängliga tiden måste användas för att säkra överlevnaden men att det också skapas ett överskott på tid som kan användas fritt. Tiden som vi arbetar för vår överlevnad kan vi betrakta som ett medel för att kunna leva ett fritt och känslomässigt liv. Och frågan om vad vi ska göra av den tiden blir aldrig slutgiltigt avgjord. Med arbete (”labour”) menar Marx alla former av aktivitet som har ett uttalat syfte. Marx är kritisk mot alla former av tvångsarbete antingen det gäller slaveri, träldom eller lönearbete men målet är inte att bli fri att slippa arbeta utan att bli fri att arbeta för ett mål som är viktigt för oss.
Kristendomen betraktar individens värde som oändligt bara i ljuset av att individen har en odödlig själ som är föremål för Guds kärlek. Tanken att livet är ändligt och ändå oändligt värdefullt är främmande för kristendomen. Men liberalismens engagemang för vårt liv här på jorden är inte beroende av tankar på evigheten. Det engagemanget med tron på likhet inför lagen och på allas konstitutionella rättigheter, kan ses som en särskild form av den sekulära tron. Dit hör också den del av liberalismen som tror på att alla medborgare har en rätt till en skälig del av det välstånd som skapats i samhället.
Idén om frihet för alla innebär att den sociala formen lönearbete måste överges. Lönearbetet innebär ett löfte om att individen kan skapa medel som kan användas under den fria tiden men ett fullt ut demokratiskt samhälle är inte möjligt under kapitalismen.
Marx menade att liberala teorier kan argumentera för vissa restriktioner och begränsningar av kapitalismen men den sociala organisation som kapitalismen innebär ifrågasätts aldrig. Att en del av individernas tid ägnas åt lönearbete under kapitalismen är nödvändigt för att skapa en social välfärd. Fattiga och arbetslösa kan försörjas med välgörenhet eller garanterad basinkomst och välfärden kan fördelas på olika sätt men så länge systemet regelbundet drabbas av överproduktion och ekonomiska kriser så genererar systemet bara nya versioner av sig självt.
Att lönearbetet under kapitalismen skapar ofrihet är för Marx det viktigaste argumentet mot det. Att vårt sociala och ekonomiska liv inte kan tänkas utan lönearbete är egentligen samma argument som användes när det gällde slavarbete. Att vad som då beskrevs som det fria samhället skulle falla samman utan slavarbete var ett argument som användes så sent som för 150 år sedan.
Idén om frihet för alla innebär att den sociala formen lönearbete måste överges. Lönearbetet innebär ett löfte om att individen kan skapa medel som kan användas under den fria tiden men ett fullt ut demokratiskt samhälle är inte möjligt under kapitalismen.
Samtidigt är kapitalismen den historiska samhällsform som kan möjliggöra ett samhälle byggt på frihet och jämlikhet. De liberala idéerna om frihet och jämlikhet uppstår under kapitalismen men de kan bara förverkligas bortom den.
I princip är vi alla lika under kapitalismen men samtidigt uppstår hierarkier av makt baserade på relationen mellan köpare och säljare av arbetskraft, mellan kapitalist och lönearbetare. Lönearbetaren är fri att sälja sin arbetskraft till vem som helst men det är denne ”vem som helst” som bestämmer vad som ska produceras och tiden som transaktionen pågår är ofri tid. Du är formellt fri att arbeta för vem som helst men du är tvingad att arbeta för någon annans vinst. Tiden du lönearbetar är värdefull för dig eftersom du inte kan få den tillbaka och eftersom livet är ändligt. Samtidigt skapar du genom lönearbetet medel att använda för din fria tid.
Genom allas lönearbete under kapitalismen skapas ett överskottsvärde (surplus value) i ekonomin. Detta överskottsvärde kan öka under kapitalismen och detta är skälet till att de som försvarar systemet tycker att det är det bästa av alla möjliga system. Men de utgår felaktigt från att vad som skapar denna värdeökning är försäljningen av de producerade varorna när det i stället är allas lönearbete. En del av överskottsvärdet omvandlas till kapital som i sin tur behöver nya lönearbetare som skapar nytt överskottsvärde.
Genom lagstiftning kan förhållandena för lönearbetarna förbättras och den arbetade tiden minskas. Genom teknologiska förbättringar kan arbetet effektiviseras. Varorna som produceras görs med kortare och kortare arbetad tid. Men de kriser som regelbundet uppträder kan inte undvikas.
Kapitalismen är den historiska samhällsform där lönearbetet är grunden till all social välfärd. Det värde som produceras beror på den arbetade tiden. En del av det värdet omvandlas till vinst som gör att kapitalet kan växa.
Här gör många som läst Marx, såväl kritiker som anhängare, ett misstag. Föregångare till Marx som Adam Smith och David Ricardo menade att arbetet alltid hade varit och alltid skulle vara källan till social rikedom. Men i dag anser ledande ekonomer, och detta är vad som lärs ut på universiteten, att värdeökningen som kan mätas i ekonomin beror på köp och försäljning av varor. Men i stället för att motbevisa Marx så bekräftar denna teori bara vad Marx hävdar, nämligen att priset på en vara kan variera beroende på tillgång och efterfrågan men att värdet av varan ändå beror på den socialt nödvändiga tid som behövts för att tillverka den.
Av moderna kritiker av Marx är det särskilt Friedrich Hayek som nagelfars.
Medan vi lever våra liv producerar vi mer än som behövs för att endast hålla oss vid liv. Om det inte var så skulle det inte löna sig att anställa någon för lönearbete. För att det mervärde som vi producerar ska kunna omvandlas till vinst måste också varan som produceras säljas för en större summa än vad det kostade att tillverka den. Detta är orsaken till att kapitalet kan växa.
Det är endast genom att anställa lönearbetare, som både producerar och konsumerar varor, som kapitalet i ekonomin kan växa. Hayek bortser helt från lönearbetets del i processen och han kan följaktligen heller inte förklara den ekonomiska tillväxten.
Men inte heller Marx lyckas förklara alla kapitalismens motsägelser. Den djupaste motsägelsen gäller hur värdet mäts. Värdet i kapitalismen mäts i socialt nödvändig arbetstid. Teknologiska förbättringar kan inte i sig skapa värde. I stället för att skapa fri tid för alla används förbättringarna till att exploatera ännu mer arbetskraft, även när sådan arbetskraft inte är nödvändig. Lönearbetet som skulle vara ett medel blir under kapitalismen ett mål.
Stöd Opulens - Prenumerera!
För att visa på hur synen på arbete förvrängs under kapitalismen jämför Hägglund med hur vi mäter socialt välstånd i familjen eller i en liten grupp av vänner. Om gruppen eller familjen köper in en diskmaskin, en tvättmaskin och en dammsugare, så blir det mera tid över att använda till att utbilda sig, umgås med andra, syssla med sport eller dans, observera naturen, läsa eller måla, lära sig nya färdigheter och överhuvudtaget fundera över vad jag bör göra med min tid. Vi får också tid till att reflektera över hur vi ska fördela de arbetsuppgifter som är nödvändiga för gruppen eller familjen.
Problemet med kapitalismen är inte att den skapar större värde och socialt välstånd åt vissa. Problemet är att den förvränger betydelsen av värde och socialt välstånd. Vårt välstånd beror på vilka resurser och vilken tid vi har till förfogande för att ställa oss frågan vad vi ska använda den fria tiden till. Vad vi bör använda våra liv till beror på hur mycket socialt tillgänglig fri tid vi har. Att vara rik innebär att kunna ställa sig frågan en måndag morgon vad jag ska göra i dag snarare än att tvingas gå till ett lönearbete för att kunna leva. Att vara fri innebär att vara fri att engagera sig.
I Grundrisse från 1848 utvecklar Marx tanken att värdet i kapitalismen mäts i den socialt nödvändiga arbetstiden. Men vetenskapens alla metoder kan utvecklas för att reducera den socialt nödvändiga arbetstiden. Denna utveckling har accelererat sedan Marx levde. Detta skulle i sig kunna frigöra tid att användas fritt. Men hur utvecklad än kapitalismen än blir, kan vi ändå inte använda vår frihet eftersom det inte finns något annat sätt att mäta socialt värde annat än den vinst som dragits från det mervärde som skapats av lönearbetet. Den teknologiska utvecklingen ökar i stället exploateringen av den som lönearbetar antingen genom att skapa arbetslöshet, eller sämre arbetsvillkor eller genom att de som arbetar blir en del av den armé av arbetare som håller nere lönerna.
Ju mer produktionen blir automatiserad, desto tydligare blir det att den arbetade tiden inte längre lämpar sig att mäta den sociala välfärden.
Men för att överskrida kapitalismen måste vi mäta värdet i vad Hägglund kallar socialt tillgänglig fri tid. Under kapitalismen arbetar vi för att reducera den nödvändiga arbetstiden för att skapa ett mervärde. Efter kapitalismen kan vi i stället öka den socialt tillgängliga tiden. Det är den som tillåter individernas fria utveckling.
Kapitalismen är nödvändig för att skapa socialt tillgänglig tid och reducera den arbetade tiden i hela samhället till ett försvinnande minimum, och sålunda skapa tid för individen att arbeta på sin egen utveckling.
Nyckelmeningen hos Marx finns i Grundrisse: Så snart arbetet i sin direkta form upphör att vara källan till värde, upphör den arbetade tiden att vara dess mått.
Många gör misstaget att tolka Marx som om han påstod att kapitalismens undergång var oundviklig. Om det vore så skulle ju också hans egen analys av kapitalismen vara onödig. Men under hela tiden individen blir och är en samhällelig varelse måste vi föra fram idén om att leva ett fritt liv som inte är underordnat kapitalet eller religionen.
Från att vi föds så formas våra liv av den stat i vilken vi lever. Men de normer som råder där är inte en gång för alla givna. De har gång på gång utmanats i historien. En fredlig revolution är att föredra. En stat är en historisk form av konkurrerande klassintressen. Om livet efter kapitalismen skall ha en bestämd form måste staten snarare återuppfinnas än försvinna. En stat kommer alltid att vara nödvändig för att säkerställa villkoren för den andliga friheten.
Hägglund väljer att kalla det samhälle som ersätter kapitalismen för demokratisk socialism och inte kommunism för att betona demokratin.
Alla stater har demokratin som sin sanning och därför är de inte demokratier om de bygger på osanning. Eftersom kapitalismen är global måste ytterst kapitalismen övervinnas i en global allians av demokratiska och socialistiska stater.
I Hägglunds analys har proletariatets diktatur ingen plats och tanken att bygga en socialism i ett enskilt land är också borta.
Kapitalismen är oförenlig med demokrati. Under kapitalismen representerar de valda representanterna alltid några av de konkurrerande privata intressena snarare än samhället i sin helhet. I ett verkligt demokratiskt samhälle är det ingen motsättning mellan att engagera sig för sin egen utveckling och för samhällets. Men under kapitalismen måste vi alltid arbeta för något privat intresse. Den sociala formen lönearbete måste alltid utföras åt något av de konkurrerande klassintressena. Det är omöjligt att hitta ett lönearbete som görs i hela samhällets intresse.
Även alla demokratiska beslut att fördela den sociala välfärden som skapats av lönearbetet under kapitalismen begränsas av behovet att underlätta ytterligare exploatering av de som arbetar. Kapitalintressena, som är de som har makten att generera välståndet i samhället, väger alltid tyngre än lönearbetarnas intressen även innan de politiska processerna har manipulerats. Lönearbetarnas intressen har till och med formats av kapitalägarna eftersom framtida löner beror på kapitalets tillväxt.
Som sina liberala motståndare menade Marx att lika rösträtt i allmänna val var en nödvändig förutsättning för en verklig demokrati. Men han menade att det inte var tillräckligt. Under kapitalismen är syftet med den ekonomiska produktionen inte föremål för demokratiska beslut. Vad som kan diskuteras demokratiskt är hur resultatet av välståndet ska fördelas men hur mycket som kan bli föremål för dessa beslut bestäms av hur mycket kapitalet växer.
Så länge vi accepterar hur den sociala välfärden mäts under kapitalismen kan inte vad som ska produceras bli föremål för demokratiska beslut. Vi måste då uppmuntra syftet med kapitalets tillväxt eftersom fördelningen av välståndet beror på det. Vi kan begränsa kapitalets tillväxt med olika former av lagstiftning men samtidigt begränsar vi den del av välståndet som kan fördelas.
Kritiken av kapitalismen måste därför inrikta sig på hur det skapade värdet mäts. Under kapitalismen mäts inte vår verkliga välfärd som är den socialt tillgängliga fria tiden. Vi måste i stället hela tiden hitta lönearbeten som kan försörja oss och vilka de är, är beroende av vad som är lönsamt för kapitalägaren på marknaden.
Demokratisk socialism kan aldrig uppnås bara genom att fördela välfärden på ett annat sätt. De flesta politiska projekt som förespråkar någon form av socialism har reducerat frågan till att handla om hur staten ska organiseras och det ekonomiska överskottet ska fördelas. Det hände i Sovjetunionen och i många andra stater som bekänner sig till någon form av marxism, där staten blir en gigantisk kapitalist som tvingar in arbetarna i olika former av tvångsarbete. Dessa stater är varken demokratiska eller socialistiska.
Så länge värdet som skapas beror på den arbetade tiden så kommer exploateringen av lönearbetet vara nödvändigt för tillväxten av välståndet.
Marx hade förstått att det är först den historiska samhällsform som är kapitalismen som gör det möjligt att skapa social frihet för alla. Teknologin är här ett viktigt hjälpmedel. Men kapitalismen kan inte övervinnas genom att produktionen ökar och fördelningen av resultatet görs mera rättvis. När det döda arbetet ökar (robotar, AI, arbetsbesparande verktyg och varor) kan det levande arbetet minska. Men hur mycket det döda arbetet än ökar så är det beroende av lönearbete för planering och bestämning av syftet med produktionen. Och även om maskiner kan komma att göra mycket av arbetet så är det inte säkert att vi vill låta maskiner ta hand om allt arbete med sjuka och med gamla.
Under den demokratiska socialismen kommer andra former av maskiner att tillverkas där syftet med produktionen är annorlunda än under kapitalismen. Men mätningen av värdet kan inte härledas till själva maskinen. Vårt välstånd måste i stället värderas efter de varor och tjänster som produceras och efter den socialt fria tiden.
Hur mycket än liberala tänkare som Mill, Rawls, Keynes och Hayek har bekänt sig till friheten så kunde de aldrig visa att ett samhälle var möjligt som inte utgick från det kapitalistiska sättet att mäta värde. Ändå visar deras arbeten omedvetet att värdet som det mäts under kapitalismen förvrider de värden som de själva bekänner sig till.
Hägglund skiljer på social demokrati och demokratisk socialism. Social demokrati är varje form av socialism eller marxism som begränsar sig till distributionen av välfärden och som inte befattar sig med värdet av produktionen. Hägglund växte själv upp i en en av de mest lyckade välfärdsstaterna som funnits, nämligen ett Sverige som kännetecknades av en ”mjuk” kapitalism med en stark ekonomisk tillväxt efter andra världskriget. Det var kulmen på en utveckling som började på 1800-talet då lönearbetare började att organisera sig i politiska och i fackliga föreningar. När Hägglund växte upp var sjukvård, barntillsyn och utbildning, även universitetsutbildning, helt gratis eller fri. Men en social demokrati är alltid beroende av den kapitalistiska produktionen och begränsar sig till att försöka fördela resultatet. Välfärdsstaten är alltså helt beroende av hur den kapitalistiska ekonomin utvecklas. Däremot är den kapitalistiska ekonomin inte beroende av välfärdsstaten.
Så när ekonomiska kriser uppträder kan den nyliberala strategin att avreglera arbetsmarknaden och privatisera offentlig sektor få ett politiskt stöd den inte kunde få som när den kapitalistiska ekonomin utvecklades under efterkrigstiden. Men välfärdsstatens tillbakagång beror inte bara på att den liberala ideologin nått framgångar utan också på att man har litat på att kapitalismen skulle generera tillväxt. Både olika former av social demokrati och liberalism är beroende av det kapitalistiska produktionssättet och de motsättningar det för med sig när det gäller att mäta värdet av produktionen.
Hägglund är naturligtvis inte motståndare till en allmän basinkomst eller att man försöker förbättra villkoren i det kapitalistiska samhället och skapa en välfärdsstat. Han påpekar bara att det inte löser frågan om tvånget att lönearbeta för mål som någon annan bestämmer eller att vara beroende av inkomster skapade av andra. Beroendet av andras lönearbete ökar snarare med en allmän basinkomst. Och alla visioner av ett samhälle som har fördelat de skapade rikedomarna på ett rättvisare sätt undviker också att diskutera frågan hur värdet produceras under kapitalismen.
Ju mer vi utnyttjar välfärdsstatens fördelar utan att lönearbeta, eller deltar i projekt som inte har vinsten som mål, eller uppbär allmän basinkomst, desto mindre blir det över till att finansiera välfärdsstaten eller den allmänna basinkomsten. Denna motsättning är oundviklig så länge vi mäter värdet utifrån den socialt nödvändiga arbetade tiden snarare än den socialt tillgängliga fria tiden. Ju mer vi försöker befria oss själva från att utnyttjas som lönearbetare desto mindre välfärd blir det över att understödja vår frihet.
När Hägglund tar itu med Kapitalet i det tjugonde århundradet av Thomas Piketty gör han det för att visa att också en socialdemokratisk kritik av nyliberalismen koncentrerar sig på fördelningen av skapade värden och inte på själva värdet. Pikettys målsättning är att skapa en rättvisare fördelning av de rikedomar kapitalismen skapar.
Pikettys analys visar övertygande att dynamiken i kapitalismen gör att rikedomarna samlas i allt färre händer samtidigt som familjedynastier och oligarker i många länder kan manipulera befolkningarna och politiken efter sina intressen. Anledningarna till att ojämlikheten i världen ökar är att avkastningen på kapitalet är större än tillväxten i ekonomin som helhet. De som måste lönearbeta blir hela tiden relativt sett fattigare.
Men Piketty anser att den onda spiralen kan förändras med skattereformer och arbeten skapade av staten. Han förordar även en allmän sjukförsäkring och fri utbildning. Men Piketty har varken förstått Marx eller insett vilka motsättningar som driver kapitalismen, säger Hägglund. Piketty sätter sin lit till de teknologiska framstegen och det gör också Marx men medan Marx menar att kapitalets syften är att producera för en vinst snarare än för konsumtionen och att det är denna tendens som orsakar återkommande kriser och perioder av massarbetslöshet, inser inte Piketty att det är dessa kriser som driver fram de ekonomiska klyftorna.
Piketty och många andra har inte förstått att Marx analys, när det gäller orsakerna till att klyftorna i ett kapitalistiskt samhälle ökar, är korrekt. Men Marx förutsatte aldrig att systemet skulle braka samman av sig självt. Han menade aldrig att kapitalismen av nödvändighet måste ersättas av ett annat system. Han förutsåg att kapitalägarna skulle ha maktmedel att förändra systemet så att det kunde överleva även stora kriser. Och de stora kriserna var nödvändiga för att få en ökad acceptans för det system som orsakade kriserna!
De teknologiska förbättringar som Piketty sätter sin lit till orsakar också den överproduktion som även kan lösas genom att delar av kapitalet förstörs i krig eller på andra sätt. När det döda kapitalet förstörs ökar behovet av det levande kapitalet och det blir en ökad efterfrågan på lönearbetare igen. Dessa återkommande kriser innebär inte döden för kapitalismen utan de är nödvändiga för att den ska kunna överleva.
Den ökade teknologiska produktiviteten skulle kunna innebära att vi fick mera fri tid att ägna åt personlig utveckling. Men så länge produktionen sker för att berika fåtalet kan inte den socialt nödvändiga arbetstiden minska därför att logiken kräver att lönearbetet måste skapa nya värden och detta leder i sin tur till arbetslöshet och nya kriser.
Hägglund tar sig sedan an den kraftfullaste och mest sofistikerade kritiken av socialismen som föreligger, nämligen den av den österrikiske ekonomen och filosofen Friedrich Hayek.
Hayeks huvudkritik går ut på att alla former av socialism kräver en statlig planering som måste styras uppifrån och som inte kan vara demokratisk. I socialismen måste därför en form av politisk demokrati vara skild från den ekonomiska. Ekonomin måste dikteras centralt medan det övriga livet skulle kunna levas mera fritt.
Hayek har här ett viktigt argument nämligen att den som kontrollerar ekonomin också kontrollerar andra aspekter av livet. Hayek menar att den som kontrollerar de ekonomiska medlen också kontrollerar målen och vilka värden som värderas högre och vilka värden som värderas lägre, kort sagt vad människor ska tro på och sträva efter. Socialismen måste samla kontrollen av ekonomin till en central planering och det är därför som kapitalismen är bättre eftersom där kontrolleras ekonomin av flera.
Hayek ser hela frågan om ekonomisk styrning som ett tekniskt problem att samordna individuella behov (efterfrågan) med tillgängliga resurser på marknaden (utbudet). Det är marknadens spontana efterfrågan som bestämmer resursernas aktuella omfördelning.
Men Hayek frågar sig aldrig hur värden skapas i en kapitalistisk marknadsekonomi. Även han betraktar det hela som ett distributionsproblem där det gäller att fördela varor och resurser. Han inser aldrig att den individuelle kapitalisten aldrig är intresserad av hur hans resurser bäst ska användas för det allmänna bästa utan det är vinsten som för honom alltid blir det viktigaste.
Kapitalisterna som grupp är aldrig bekymrade över hur de samlade resurserna på bästa sätt ska användas för konsumtion utan de måste i första rummet använda lönearbetare för att skapa mervärde som kan användas för att låta kapitalet växa.
Att försvara kapitalismen innebär att försvara vinsten snarare än konsumtionen. Det är ingen slump att tillgång och efterfrågan kommer i obalans både genom överproduktion av varor vi inte behöver till underproduktion av varor vi skulle behöva men inte kan köpa. Det är ökningen av mervärdet och vinsten som måste prioriteras före produktionen av varor för ett behov och för individernas fria utveckling.
Slutsatsen blir att den kritik som Hayek riktar mot ett centralstyrt socialistiskt samhälle också kan riktas mot den kapitalistiska marknadsekonomin. I båda fallen är det den ekonomiska kontrollen som också bestämmer över individernas hela liv.
Hayek bortser från den odemokratiska kontrollen av ekonomin under kapitalismen. Ekonomin har ett försteg på så sätt att den tvingar oss att arbeta för en lön för något som vi inte kan påverka och som går ut på att skapa vinst åt några få samtidigt som vår fria tid i livet begränsas. Definitionen på social välfärd är inbyggd i det kapitalistiska systemet.
Hayek förväxlar frihet med liberalism. Han menar att vi är fria så länge vi inte direkt tvingas att göra något. Han förväxlar beslut med att kunna välja. Så länge vi kan välja mellan olika alternativ är vi fria.
Men besluten som andra fattar åt oss när det gäller ekonomin begränsar oss alla och det demokratiska deltagandet i dessa beslut är inte något som Hayek befattar sig med. Vi tvingas hur som helst att leva våra liv som lönearbetare där någon annans vinst är målet för våra aktiviteter. Marknaden bestämmer vad vi ska göra och också vilka varor vi ska köpa för att tillfredsställa våra behov. Hägglunds kritik riktar in sig på att denna process står utanför demokratisk kontroll. Utmaningen för den demokratiska socialismen är att skapa ett sådant demokratiskt deltagande. Det kommer att bli en ständigt pågående process som vägleds av idéer om frihet som vi redan omfattar för att försvara den liberala demokratin och kapitalismen. Både en central planering och en produktion för enskildas vinst måste avvisas.
Liberalismen hävdar att den liberala demokratin ger oss möjligheter att leva fria liv medan den sociala välfärden hela tiden ökar. Men Hägglund visar att detta är omöjligt under kapitalismen.
Demokratisk socialism å andra sidan innebär en fundamental och praktisk omvärdering av hur värdet av produktionen mäts. Genom att mäta välståndet i termer av socialt tillgänglig fri tid blir vi engagerade i att minska den socialt nödvändiga arbetstiden genom teknologiska framsteg. Produktionsmedlen blir gemensamt ägda och kan inte användas för personlig vinst. Både vad som produceras och hur det produceras blir föremål för demokratiska beslut. Detta möjliggör också att teknologiska landvinningar kan styras så att mera socialt tillgänglig fri tid skapas. Målet för den demokratiska socialismen är inte bara att vi ska leva våra liv för att få våra behov tillfredsställda utan också att vi ska få möjlighet att odla våra färdigheter och talanger. I båda fallen kommer friheten att öka.
Hägglund avslutar sin bok med en genomgång av Martin Luther Kings politiska filosofi och politiska aktivism. Han visar hur det var engagemanget för frihet som ledde till att King, innan han mördades, hade nått fram till en radikal kritik av kapitalismen. King förespråkade en omfördelning av de rikedomar som skapas under kapitalismen men han hade på slutet av sitt liv kommit fram till att det fanns ett djupare problem som var förknippat med vad som anses viktigt under kapitalismen. Genom att följa Kings utveckling kommer Hägglund fram till att den sekulära tron och den andliga friheten måste samverka i en omvärdering i vad som produceras för vinst, i en rörelse mot demokratisk socialism.
Boken This Life handlar om att vi måste vårda insikten om att vi bara lever ett liv där allt står på spel. Vad vi ska göra med vår återstående tid handlar inte om att skapa en ny utopi eller ett nytt Jerusalem.
Att boken tagits emot med så stor entusiasm i många länder beror på att den väcker förhoppningar. Läsaren tar i anspråk alla sina personliga erfarenheter och alla sina insikter om världens affärer och får sina ögon öppnade på ett överraskande och unikt sätt.
info@opulens.se
