LYRIK. Lis Lovén har läst Kristofer Folkhammars diktsamling ”Måla” och konstaterar att det är en riktigt stark bok om livet i ett litet samhälle.
Måla av Kristofer Folkhammar
Dikter
Lejd
Vad det nu än är som jag har läst i Kristofer Folkhammars aktuella diktsamling ”Måla” så konstaterar jag att dikterna håller ihop. Ett verk måste ju stå på egna ben, vilket alltså Folkhammars texter i ”Måla” gör.
Jag tycker att han är djupt originell. Samtidigt finner jag det svårt att riktigt sätta fingret på vad som gör att texterna fungerar. Det känns svårt att sticka in en kil någonstans för att hitta den bärande punkten.
Om man nu kan tala om just det som bär eller brister, om det sker vid en viss punkt.
Kristofer Folkhammar kan verkligen skriva. Och skriva riktigt bra. Jag ska citera lite:
Solen följde människorna genom samhället. Över
karossernas metaller och kundvagnarnas skakande
sång. Micke höll hårt om Ann-Katrins jeansjacke-
ärmar när han kysste henne. Hon skakade ur sitt
hår innanför servicehusets klickande port. Claes
köpte arraksbollar och hans röst var närapå gäll
vid konditoriets glashala glasdisk. Lena var älska-
rinna åt en playboy i Blomstermåla som lät såga
till valnötsfaner. Med framgångar kom krav på
väl hängt kött i mataffären. Fönsterbord och en
av landets första inomhuspooler. Inredningen fick
bytas ut på grund av fukten. Hela tiden detta att
ta i för mycket. De hastiga kyssarna var tydligen
som lätta sommarregn. En som hittar kryphål.
De stora hittar små. Hans blick lyste i en skarp
dramaturgisk kurva. Spelade högt och dog ensam.
Utblottad och sjuk. Någon helt annanstans.
Vad är då det övergripande i texterna undrar jag. Jag undrar över ordet måla. Då slår det mig att Folkhammar vuxit upp i småländska Blomstermåla. På sydsvenska betyder måla utmätt jordlott.
Ja, något i hans dikter är just utmätta små lotter som försvinner in i författarens större intentioner. Jag tänker att det måste kännas kusligt att växa upp i ett litet samhälle på ungefär 2 000 invånare och samtidigt som konstnär vilja nå bortom den lilla världen.
Det är just som om Folkhammar skriver in det lilla samhällets ingrodda konventioner och – hur det utsöndras sekret ur intima körtlar. Ja, han skriver faktiskt om körtlar. Det är som om något kroppsligt i dikterna längtar efter förlösning och upplösning i det större, var nu än det där stora med frigörelsen befinner sig.
Jag tror nog att i ett litet samhälle så har individen ständigt blickar på sig och det är svårt att sticka ut från mängden. Kanske skaver maktstrukturerna på en liten ort mer nära inpå. Det är ju svårt att fly. Jag som själv vuxit upp i Småland (Växjö) kan utläsa någon form av småländsk anda. I det lilla, i det ingrodda i dikterna finns en förunderlig underliggande sprängverkan.
Något måste uttryckas, något djupare måste komma fram. Det är som det ligger och pyr någonstans. Ja, ändå är det som om den inre glöden finns där i sin egen rätt, som om stämningarna i Folkhammars gamla hemort speglar en liten del av världen. En värld som måste räknas med även om än den är inskränkt. Folkhammar förmår verkligen gestalta det lilla samhällets anda. Men det framstår också som att han försöker skriva sig ut ur den.
info@opulens.se
