LYRIK. Ola Lundqvist har växt till sig som poet och har äntligen hittat fram till ett eget språk och ett eget uttryck, skriver Thomas Almqvist.
Kryptider av Ola Lundqvist
Thot Förlag
Ola Lundqvist (född 1990) är från Norrköping men bor för närvarande i Linköping, där han studerar till behandlingspedagog. Han är också utbildad kulturvetare med litteraturvetenskaplig inriktning. Kryptider är hans tredje diktsamling. Tidigare finns Slänter (2016) och Lee Harris (2018) samt reportageboken Östgötarymder (2016), där Lundqvist skrivit texterna till pappans bilder. Pappan är konstnären Ulf Lundkvist. Reportagen har tidigare varit publicerade i Norrköpings Tidningar.
En kryptid är ett sjöodjur eller sjömonster, det vill säga en mystisk varelse vars existens inte är bekräftad men som enligt myten tros leva i insjöar eller i mindre vattendrag. Världens mest berömda kryptid är Loch Ness-odjuret i Skottland, i folkmun kallad Nessie, och i Sverige är Storsjöodjuret i Jämtland mest bekant. Det finns dock många fler kryptider runt om i världen och även i Sverige.
Lundqvist utgår från en geografiskt bestämd plats redan i den första dikten och med den första raden, ”Torskärs ljusblå trädgårdar”. Torskär är ett sommarstuge- och äldre villaområde vid Bråviken, strax utanför Krokek i Kolmården. Det ligger mycket vackert inklämt mellan Bråvikens vatten och Kolmårdens vilda branter. Platsens utsökta poesi tvingar fram myterna och de fria associationerna hos Lundqvist, vilka avlöser varandra.
För honom har naturen och då särskilt Kolmårdsnaturen varit viktig. Han undersöker miljön omkring sig, dels ovan vattenytan men också under och är mycket noga med de målande beskrivna detaljerna. Han skriver också om tidens obönhörliga gång och då med ett djupt känt vemod. När han skriver om vad det innebär att vara människa och vart vi är på väg får han också med hur vi ska förhålla oss till oss själva, till varandra och till livet runt omkring. Här finns i likhet med i de två andra diktsamlingarna en stillsam melankoli, då dikterna känns opretentiösa, lätt reflekterande och kanske till och med lågmälda.
Här är ett exempel på hans poesi:
rinner vattnet
som en berättelse, en form
genom kastanjeträdets lövverk
kronan –
blommande
brant
sjungande av insekter – bär det skiftande
ljuset från strålkastare, i veck
över den svarta viken, murade grönskan
som över en gräns
grynnor, trösklar
de dricker vin
vid Lomvägens upplysta brink
dämpad musik, och värmelampor
ner mot stranden
från drömmen
om den skeppsbrutna besättningen –
”syskonen i isen” – minns jag särskilt barnet
pojken med pinnen och kopparödlan
lutar mig nu
ut genom fönstret, ser
grynnorna, trösklarna
de långa regnen mellan dygnen
Trots ett ibland dunkelt bildspråk är det här för mig kristallklar, genomskinlig poesi, som när dikterna fungerar som bäst är direkt medryckande, som en följd av den lidelsefulla intensiteten. Här finns också både puls och närvaro i dikterna. Ibland läser jag alldeles för fort men får då läsa om och riktigt smaka på orden och alla djärva bilder. Kryptider kräver fullständig koncentration av mig som läsare, vilket jag gillar. Lundqvist var tidigare en ganska ojämn poet, men inte nu längre. I Kryptider är de lyriska fullträffarna legio. Han har växt till sig som poet och har äntligen hittat fram till ett eget språk och ett eget uttryck. De båda första diktsamlingarna kändes lovande, men den tredje, Kryptider, är den allra bästa.
thomas@opulensforlag.se
