SMÄRTSAMT. “I en källare skriver hon den berättelse som är romanen och jag läser och tappar andan. Rima sätter ord på det värsta utan att förstå men det är kanske just det som gör att orden träffar rakt in i hjärtat”, skriver Carolina Thelin om Samar Yazbeks protagonist Rima.
Hon som vandrar av Samar Yazbek
Ordfront (2017)
Översättning: Marie Anell
Den syriska exilförfattaren och journalisten Samar Yazbek har bland annat uppmärksammats för sitt krigsreportage Resa in i tomheten (2015) där hon skildrar krigets fasor inifrån. När hon i en intervju i tidningen Expo från i våras får frågan om det fortfarande finns något hopp kvar säger hon att det visst finns de som vägrar ge upp hoppet i Syrien, annars skulle de inte orka kämpa, skriva, rädda liv. Och själv försöker hon förmedla hopp genom sin kamp och sitt skrivande. Men, tillägger Yazbek bittert, finns det verkligen hopp? Nej, inte egentligen.
I Hon som vandrar beskriver Yazbek också kriget men här från en ung kvinnas perspektiv. Romanjaget Rima växer upp i Damaskus med sin mor och bror. Rima är inte som andra flickor. Hon uppfattas av omgivningen som galen eftersom hon vägrar att tala och för att hennes ben ständigt vill vandra iväg. Därför binder hennes mor ett rep kring hennes handled som fästs vid väggen i deras enrummare, eller runt egen handled när de vid enstaka tillfällen gör korta utflykter i staden. Rimas isolering är dock inte total eftersom bibliotekarien (i skolbiblioteket där hennes mor städar) lär henne läsa och på så sätt ger henne nyckeln till böckernas och fantasins värld.
Rima skapar sitt eget underbara universum där Alice i Underlandet och Lille Prinsen blir hennes förebilder och där uppslagsverk och ordböcker tillfredsställer hennes behov av att röra sig fritt. Men kriget kommer närmare och under en bussresa blir modern dödad och Rima så skadad att hon förlorar medvetandet. Hon vaknar upp på ett fängelsesjukhus och blir med ens utkastad i en skoningslös verklighet. Brodern och därefter hans vän (som hon med en vacker kärleksförklaring kallar Den gode Hassan) försöker att skydda henne från bomber och granatsplitter men vad en liten människa förmår i en värld av terror är inte mycket.
Hon har inte kunskapen om vad konflikten handlar om men lyckas hantera det som drabbar henne genom sin förmåga att forma sina egna bilder. I en källare skriver hon den berättelse som är romanen och jag läser och tappar andan. Rima sätter ord på det värsta utan att förstå men det är kanske just det som gör att orden träffar rakt in i hjärtat. Hennes perspektiv ger mig möjlighet att fatta något av krigets grymheter, hur det söndrar och skövlar. Genom Rima får kriget, till skillnad från titeln i Svetlana Aleksijevitj dokumentärbok, ett kvinnligt ansikte.
Till en början har jag svårt för Yazbeks stilistiska grepp, hur hon hoppar fram och tillbaka i handlingen, att samma ord och händelser ständigt återkommer. Men ganska snart förstår jag att Rima måste göra så för att bringa sin historia till existens, för sig själv och för oss som lyssnar. Jag vek massor av hundöron för att det fanns så mycket jag ville citera men gav upp eftersom enstaka meningar skulle förlora sin kraft utan sitt sammanhang. Nästan så att de skulle kunna uppfattas som banala. Och det kan man verkligen inte beskylla Yazbeks smärtsamt vackra historia för att vara.
carolina.thelin@opulens.se
