TANKEVÄCKANDE. “Sidmässigt är det egentligen snudd på kortroman, men de tankar Bart Moeyaerts väcker hos läsaren är lika många som en så kallad tegelsten skulle väcka.” Erik Löfvendahl har läst Graz.
Graz av Bart Moeyaert
Översättning: Per Holmer
Rámus förlag
Den belgiske författaren Bart Moeyaert är en litterär mångsysslare med bland annat sångtexter, Tv-manus och poesi på sitt samvete, men han är mest känd för barn- och ungdomsböcker; 2019 erhöll han Almapriset. Romanen Graz är författarens första vuxenbok.
Berättelsen utspelar sig i Österrikes näst största stad med just namnet Graz. Men staden som sådan utgör bara en spelplats för den märkliga historien om apotekaren Hermann Eichler som övertagit apoteket, med det smått ironiska namnet ”Den gode herden”, efter sin far och farfar.
Romanen gör en rivstart med en vådlig incident på gatan nedanför Hermanns fönster en vinterdag. En ”flicka” har störtat med huvudet före från sin cykel, kanske skrämd av en spårvagn, och Hermann tycker att det ser ut som om ”hon” brutit nacken. Ambulansen kommer ilsnabbt till platsen, någon annan har uppenbarligen anmält händelsen, och likaledes har någon under denna korta stund lyckats placera ett fång rosor på ”flickans” kropp.
Av och till, redan under inledningen, undrar man som läsare om man befinner sig i den realistiska romanens räjonger. Men det är en jag-berättelse och apotekaren Hermanns iakttagelser och slutsatser får man förmodligen ta med en nypa salt.
Hermann bor ensam i en lägenhet strax intill sitt apotek. Föräldrarna är döda. I en lång tillbakablick befinner sig Hermann tillsammans med sin pappa för att fira dennes 60-årsdag på en restaurang. Relationen mellan far och son är mycket intressant. Sonens sökande efter sin egen identitet, och vilsenheten inför fadern och dennes dominerande attityd, gör att berättelsen förmedlar något som påminner om kvävningskänslor.
Efter en rundtur i kvarteret i romanens nutid finner Hermann något som står lutat mot husväggen intill den plats där ”flickan” föll. Det är en plånbok som innehåller diverse, såsom konsertbiljetter och foton. Hermann inser plötsligt att ”flickan” är en pojke, en mycket söt pojke som helt klart påminner om en flicka. Det finns ett foto som föreställer tre unga människor och den olycksdrabbade befinner sig mitt emellan en ung man och en ung kvinna. Hermann noterar att de tre personerna tycks stå i ett mycket varmt och glädjefullt förhållande till varandra. Så småningom ska han associera till fotot när han tänker på en lägenhet där man väntar på att den unge mannen från cykelolyckan ska komma hem och fylla tomrummet mellan de båda andra i soffan.
Tillbakablicken som handlar om fadern och sonen på restaurangen får en tydligare relief av plånbokens innehåll; köns- och identitetsförvirringen tycks karakterisera hela Hermanns tillvaro. Faderns skugga följer honom överallt och slår in över hans tankevärld. Om det inte vore för pappan, vem skulle han vara då? Lever han i själva verket faderns liv, vem är han själv, vem skulle han vara utanför arvslotten, apoteket?
Medan Hermann funderar över hur han ska lämna tillbaka plånboken till den rättmätige ägaren, ser han en dag spegelbilden av sig själv i ett vitrinskåp i apotekets beredningsrum (där apotekare framställer medikamenter). Av någon outgrundlig anledning står han där i kalsonger och reflekterar över att ingen annan människa någonsin har skärskådat denne 28-årings kropp som han själv gör. Det är en tragikomisk nyckelscen som ger läsaren en hint om berättarens sexuella oskuld och vilsenhet.
Jag tänker mig att författaren haft för avsikt att skapa ett porträtt av en människa som fram till ett visst ögonblick, en viss händelse (den i gatan nedstörtade och kanske nackbrutne), existerat i ett sorts känslomässigt ingenmansland. Denne jagberättare registerar omvärlden som ny. Det är som om den inte funnits förut.
Allting har bestått av apoteket, möten med kunder, och därutöver en väntan på förlösning ur en livslång kramp eller förstening. Författaren Bart Moeyaert lyckas väl i sina föresatser, det finns gott om ensamma, isolerade karaktärer i världslitteraturen, och Hermann Eichler är ännu en. Ibland kan de vara riktigt otäcka bakom en skenbart prydlig fasad som jagberättaren i Doktor Glas av Hjalmar Söderberg eller förvirrade som Raskolnikov i Dostojevskijs Brott och straff eller känslomässigt utvecklingshämmade som den indifferente mördaren Meursault i Camus Främlingen. De nämnda romanerna innehåller olika sorters mördare, Hermann Eichler är ingen mördare, men på något sätt har han under faderns regim mördat sig själv, händelseutvecklingen i berättelsen erbjuder återuppståndelse. Inför den dominerande fadern har Hermann utplånat sin egenart. Och fadern utövar en stark påverkan på sonen också efter sin död.
Det är romanens i grunden tragiska ämne. Men författaren är skicklig på att låta det absurda strömma in i berättelsen och det komiska. Som läsare känner man en stark oro medan jagberättaren helt lugnt, och märkbart känslolöst, redogör för olika skeenden.
Den skadade eller omkomne pojken (som först tas för en flicka) öppnar en dörr på glänt till Hermann Eichlers liv eller identitet. Genom dörren strömmar världen in och ingenting är längre som det har varit.
Det är en fin översättning eller tolkning från nederländskan Per Holmer har gjort, såvitt jag kan bedöma saken. Språket är rikt varierat, ändå stramt bitvis. Berättaren kan plötsligt, nästan oväntat avge nycklar till sin karaktär: ”Ibland fattade jag att jag inte levde mitt eget liv. Ibland tyckte jag mig leva om min pappas liv. Ibland fattade jag att jag stod stilla.”
Sidmässigt är det egentligen snudd på kortroman, men de tankar Graz väcker hos läsaren är lika många som en så kallad tegelsten skulle väcka. Hermann Eichler förblir efter läsningen en gåta, och det är väl det bästa betyg man kan ge.
info@opulens.se
