TRE BÖCKER. Jamaica Kincaid, Emma Cline och Lena Ackebo.
Min mors självbiografi av Jamaica Kincaid
Bokförlaget Tranan (2016)
Översättning: Lena Fagerström
Introduktion: Kristina Sandberg 
Den karibiska författaren Jamaica Kincaid skickades som 16-åring till USA för att arbeta som barnflicka och har bott där sedan dess. Min mors självbiografi gavs ut 1996 och finns nu äntligen i svensk översättning.
Kincaid skriver om hur det är att vara kvinna, färgad, emigrant och fattig. Hon skriver om att bli övergiven och utsatt i en värld där slavhandeln och kolonialismens härjningar bestämt att somliga är underordnade andra.
I den här världen, på den karibiska ön Dominica, växer Xuela upp. Hennes mor (svart) dör i barnsäng och hennes far (vit) lämnar bort henne till sin tvätterska. Xuela lever sina första år hos tvätterskan där hon, trots den stora barnaskaran, blir ett mycket ensamt barn. Det är inte långt hem till fadern men för lilla Xuela är tvätterskans lilla ruckel och den allra närmaste omgivningen – världen.
Vi får följa Xuelas liv och det är den gamla Xuela som berättar. Genom hela berättelsen löper minnet av den förlorade modern vars ansikte förblir osynligt men vars fötter hon ser komma nedför en stege i drömmen.
Fadern tar till slut hem henne och nu börjar ett nytt kapitel i flickans liv. Xuela ges möjlighet att studera och materiellt får hon det lite bättre. Hon måste dock lära sig hantera faderns maktfullkomlighet och hans nya fru som är fylld av hat mot henne.
Det intressanta är att Xuela utvecklar en så stark självkänsla att hon inte bryr sig det minsta om vad folk tycker om henne. Hon älskar sin kropp och blir uppfylld av sin egen sexualitet. Utan någon som helst skamkänsla utforskar hon sina egna kroppsvätskor och njuter av vad hon kan göra med sig själv. Här lyckas Kincaid vända på det koloniala perspektivet. Den vita manliga kroppen är perifer, den svarta kvinnliga kroppen är allt.
Flickorna av Emma Cline
Natur Kultur Allmänlitteratur (2016)
Översättning: Erik MacQueen 
“… men dagens lugna rytm rubbades av tjejerna som skar en stig genom den vanliga världen. Glatta och lättsinniga, hajar som bryter vattenytan.”
Det är sommaren 1969. När den uttråkade och frihetstörstande fjortonåriga Evie Boyd möter flickorna med trasiga klänningar och flower-powerlånga hår börjar hennes struliga tonårshjärta längta. Längta efter något annat än det begränsade flickliv som hittills verkat vara det enda att få.
Och så får läsaren ta del av hur Evie dras in i en kaotisk värld som både förskräcker och förtjusar. Dels genom att lyssna på tonåringen Evie och dels på Evie i medelåldern som ser tillbaka och försöker förstå.
Boken bygger löst på den sektliknande “Mansonfamiljen” där seriemördaren Charles Manson manipulerade unga gruppmedlemmar att utföra mord för hans räkning. Men Emma Cline skriver sin egen historia i berättarjaget Evie Boyds gestalt. Och hon får historien att stå på egna ben utan att egentligen behöva hjälp från verklighetens skräckversion.
Här heter den karismatiske och psykopatiske sektledaren Russel. Han styr kollektivet med järnhand samtidigt som han rapar ur sig klyschor om ett bättre liv fyllt av kärlek (läs sexuellt utnyttjande), fritt från kapitalismens och kärnfamiljens tvångströjor.
De unga flickorna slukar de dimmiga budskapen genom hjärnor grumlade av vin, cannabis och amfetamin. Evie förtrollas även hon och blundar för stanken från det överfulla utedasset, de lortiga lakanen och hippiebarnens tunga blöjor och av vitaminbrist spruckna läppar.
När Russel äntligen hälsar på henne är det en kompakt liksom “sammanpressad” man hon möter vars hår “bildar en gloria runt huvudet, förhärdat av olja och smuts till en sumpig massa”. Hon accepterar och tar emot: “Min glappiga tonårshjärna törstade efter orsakssammanhang, efter konspirationer som fick varje ord, varje gest, att laddas med mening. Jag ville att Russel skulle vara ett geni”.
Trots att Flickorna skildrar utsattheten och utnyttjandet av unga kvinnor skildrar den samtidigt motståndskraften, råheten och styrkan hos samma kvinnor. Flickorna visar fingret åt borgerliga värderingar om hur flickor ska bete sig. De beter sig inte.
Världens vackraste man av Lena Ackebo
Natur Kultur Allmänlitteratur (2016) 
Lena Ackebos romandebut har nog inte undgått många. Jag var, ska erkännas, något skeptisk. Mest för att jag inbillade mig att den skulle vara något av en skojfrisk feelgoodroman om äldre kvinnors desperata och komiska jakt efter kärlek. Men så fel jag hade. Världens vackraste man är snarare en allvarlig, vacker och rolig relationsroman där ålderdom skildras med respekt.
Den handlar om storasyster Mona: en resignerad och pensionerad lärare med mörka minnen av barndomen och lillasyster Barbro: en glättig och stoisk hemmafru med ljusa bilder av densamma. När de träffas med sina respektive (Barbros upptagne läkare till man och deras barn och Monas modelltågsbyggande make) resulterar de ansträngda släktsammankomsterna oftast i missuppfattningar och upprörda gräl.
I julklapp får dock Mona en charterresa av Barbro. Mona har inte alls lust att tillbringa en vecka med sin präktiga syster men följer motvilligt med.
Resan börjar lika eländigt som Mona förutspått men så plötsligt vänder det. På en krog möter hon Världens Vackraste Man och blir hejdlöst förälskad. När Barbro ligger sjuk i lägenhetshotellet får Mona uppleva sitt livs äventyr med en inte bara snygg utan också en mycket trevlig man.
Långsamt närmar sig systrarna varandra. De börjar nysta i sitt förflutna och öppnar upp för ärliga samtal om sina stagnerade förhållanden.
Innan boomen med kvinnliga serietecknare var Lena Ackebo för mig den enda kvinna som skapade satiriska vuxenserier. Under nittiotalet skrattade jag mig igenom hennes hejdlösa berättelser som slog åt höger och vänster. Men med sin roman visar Ackebo en ny sida. Här finns inget av det där gisslandet som har varit hennes kännetecken. Och det är bra!
carolina.thelin@opulens.se
