VÄLFÄRDSSTATEN. Carsten Palmer Schale konstaterar att ”Konsten att avveckla en välfärdsstat” är en gedigen bok som alla bör läsa: ”Välfärdens ekonomiska och sociala urholkning blir begriplig. Den nyliberala politik som är motsatsen till solidaritet ställs mot väggen. Argumenten är knivskarpa.”
Konsten att avveckla en välfärdsstat
En granskning av det åtstramningspolitiska kretsloppet.
av Niklas Altermark och Åsa Plesner
Verbal förlag
Den aktuella boken ”Konsten att avveckla en välfärdsstat”, av Niklas Altermark och Åsa Plesner, är föredömligt pedagogisk, och skriven på ett stilistiskt elegant sätt. Perioden som avhandlas är 1980 till dags dato, 2024 (även om tonvikten ligger på de senaste 30 åren).
Budskapet är i sammanfattning detta: På statlig nivå skär politiker ner i socialförsäkringarna, framför allt i system där risken att skuldbeläggas är liten.
Borgerliga regeringar motiverar i regel dessa nedskärningar med att folk som lever på bidrag behöver en spark i baken, medan socialdemokratiska regeringar hänvisar till statsfinanserna. Men resultatet går i samma riktning oavsett regim.
Sjuka människor tvingas allt oftare bära konsekvenserna av sin sviktande hälsa. Kostnaderna förflyttas från staten till kommunerna.
Denna tendens förstärks av att staten håller hårt i statsbidragen. På den kommunala nivån skär man framför allt ner genom att ägna sig åt dolda besparingar.
Den kommunala kärnverksamheten – som den regionala – tenderar därmed att urholkas kraftigt, vilket förflyttar kostnader vidare till välfärdsarbeterare som förutsätts arbeta hårdare.
När de här grupperna sedan blir sjukskrivna flyttar kostnaderna tillbaka till staten i form av utgifter för socialförsäkringssystemen.
Resultatet blir etablerandet av ett åtstramningspolitiskt kretslopp.
I löptexten utvecklas detta mer i detalj, även om samma argument återkommer som en sorts refräng.
Erodering av välfärdsstaten
En mycket viktig utgångspunkt – och slutsats – är följande:
Det finns inget stöd bland allmänheten för en minskad offentlig sektor. Privatiseringar är generellt sett impopulära.
Ändå har välfärden eroderats de senaste tre-fyra decennierna. Gradvis och i smyg. Med tal om ”nödvändighet” snarare än önskvärdhet (något som ses som orealistiskt).
Det mesta förefaller alltså omöjligt. I praktiken råder numera även en blocköverskridande konsensus.
De tre senaste decennierna har de offentliga utgifternas andel av BNP minskat med cirka 15 procent. Detta har främst drabbat socialförsäkringarna och arbetsvillkoren i allmänhet.
Kraven inom äldreomsorgen har skärpts.
Hemtjänsten har blivit mindre tillgänglig.
Skolan har försämrat sina resultat och klasserna har blivit större.
Varslen inom sjukvården duggar tätt.
Stödet till de mest socialt utsatta minskar.
Administrationen sväller.
Men inget av detta nämns i partiledartalen eller i valmanifesten.
När det skärs ner i välfärden måste någon annan betala. Besparingar och kostnader cirkulerar och genererar nya besparingar och kostnadsförflyttningar.
Varför? ”Sverige har inte råd. Sverige är fattigt.” Så brukar det låta.
Det tycks otänkbart att låna eller investera mer än vad skatteintäkterna medger. Eller att höja skatterna. Eller att omfördela mellan inkomstskikten.
Nyliberalismen – en religion
Nyliberalismen har blivit religion (Spara offentligt, gynna de privata investerarna). Överge (därför) den klassiska expansionspolitiken och kräv alltid mer besparingar. Man kan inte reformera. Ty var skall pengarna komma ifrån?
Bristen på pengar är enligt författarna högst artificiell – och satsningarna på att undvika underskott till varje pris är ett credo.
Det finanspolitiska ramverket
De budgetpolitiska målen, som ofta benämns som det finanspolitiska ramverket, består idag av i huvudsak fyra mål: ett överskottsmål för hela den offentliga sektorn, ett skuldankare för offentlig sektor, ett utgiftstak för staten samt ett krav på kommuner och regioner att ha en god ekonomisk hushållning och balans i budgeten.
Skuldtak, utgiftstak, överskottsmål och regler för kommunernas och regionernas ekonomi är således ledord och styrmedel.
Eftersom det finanspolitiska ramverket innebär att statens utgifter måste finansieras ‘krona för krona’ betyder även detta mindre resurser till välfärd och annan offentlig verksamhet.
Vad är ett skuldankare?
Sedan 2019 kompletteras nämligen överskottsmålet sålunda med ett så kallat skuldankare. Innebörden av skuldankaret är att den offentliga skuldsättningen (Maastrichtskulden) bör uppgå till 35 procent av BNP på medellång sikt.
Redan år 2000 understeg den svenska skuldsättningen 60 procent och är idag nere på cirka 31 procent. Detta gör Sverige till ett av de minst offentligt skuldsatta länderna i EU.
Det andra kravet, att budgetunderskottet för ett enskilt år inte får vara större än tre procent, har även det visat sig svårt att leva upp till. Under 2023 så klarade drygt hälften av länderna det här målet. Störst underskott hade Italien vars underskott motsvarade en andel på hela 8 procent. Snittet för EU var även det högt och den genomsnittliga andelen var 7,4 procent. Sverige hade ett underskott som motsvarade cirka 0,6 procent vilket var sjätte bäst i hela EU.
Staten har sålunda skurit ner på exempelvis sjukförsäkringen och LSS. Välfärden minskar alltså, och välfärdsarbetarnas villkor försämras.
Skattesänkningar i stället för reformer
Men om arbetslösheten sjunker och fler betalar skatt uppstår ju ett utrymme att öka statens kostnader genom att genomföra reformer? Under de senaste decennierna har emellertid ökade intäkter ofta använts till att sänka skatter eller att betala av på statsskulden.
Från Alliansregeringens prat om bidragsfusk och latmaskar (2006-14) till S-regeringens likartade (men retoriskt annorlunda uttryckta) politik – med exempelvis bibehållna jobbskatteavdrag och striktare FK-bedömningar (2014-22) löper en blåröd tråd.
Mellan 1990 och i år (2024) har de direkta socialförsäkringskostnaderna mer än halverats (från drygt 9 procent till knappt 4 procent). Efter ”invandringsåret” 2015 har det – med undantag för pandemiepoken fortsatt.
De mest utsatta drabbas
Men att skära ner på ersättningar som täcker väldigt breda lager av befolkningen är riskabelt. Det är därför vi inte ser några stora åtstramningar av barnbidraget eller föräldrapenningen.
Det är de mest utsatta (sjuka, omsorgstagare, aktivitetssysselsatta, LSS etcetera) – och ofta tysta och medialt frånvarande – som får stå för fiolerna. Lidandet koncentreras och klyftorna växer. Välfärden måste bantas för att kunna räddas.
Besparingspolitik har blivit axiom
Statsbidragen stramas åt. Produktivitetsavdraget reduceras årligen för alla myndigheter (vilket innebär nedskärningar).
Bidragen till kommuner och landsting indexregleras inte i takt med inflationen. NPM har skapat ett tryck på kommuner och landsting att inte låta sig ”förslappas”.
Besparingspolitiken har blivit ett axiom. Kostnaderna för socialpolitiken flyttas från staten till främst kommunerna.
Men kommunerna skär också ner. Frivilligt eller av tvång. Budgetdisciplinen är a och o – vilket drabbar bland andra förskolorna, skolorna, äldreomsorgen och funktionshinderverksamheten.
Den försvagade kommunala ekonomin beror på många saker: demografin, minskade skatteintäkter, minskade statsbidrag, höjda krav på skola och omsorg. Tillfälliga projekt och en svällande administration. Totalutgifterna kan därmed bli de samma samtidigt som välfärden urholkas.
Dolda nedskärningar
Hur hanteras då detta? Jo, man satsar på dolda nedskärningar.
I synnerhet beroende på att såväl nedskärningar som skattehöjningar – som är uppenbara – är impopulära bland väljarna. Och även kommunalpolitikerna – som riksdagspolitikerna – vill ju påfallande ofta bli omvalda.
Dolda nedskärningar kan se ut på olika sätt. Man kan ålägga en välfärdsnämnd ett effektiviseringskrav utan att specificera hur implementationen ska ske.
Man kan låta bli att räkna upp anslagen med kostnadsökningarna. Man kan låta en verksamhet hämta hem tidigare års underskott.
Välfärdsarbetarna drabbas
Sammantaget drabbar detta välfärdsarbetarna på golvet, liksom välfärdens mest utsatta patienter och klienter. Allt detta tenderar sedan i ett andra led att ”bukta ut” någon annanstans.
Samtidigt ökar kraven på de alltmer slitna medarbetarna. NPM kan dessutom bara mäta kvantitet – inte kvalitet. Och: eftersom det är de kortsiktiga kostnaderna som räknas, och det är för dessa vi har byggt institutioner och ramverk för att hålla nere, så får de långsiktiga vinsterna stryka på foten. Givet denna beskrivning förflyttar kommunala besparingar kostnaderna till välfärdsarbetarna. När dessa sedan blir sjuka återuppstår kostnaden som en utgift för den statliga sjukförsäkringen, vilket resulterar i ytterligare besparingskrav. Det samma gäller inom den regionala vården.
Efter dessa resonemang sammanfattar författarna hur cirkulationen av besparingar och kostnader i det svenska välfärdssystemet fungerar.
Det påstås att pengar saknas som i realiteten inte saknas. Vår institutionella finanspolitik skapar incitament för ständigt fler nedskärningar.
Utvecklingen blir självförstärkande. Konflikter mellan politikernas kortsiktiga intressen av att vinna val och samhällets behov av kloka – och långsiktigt hållbara – beslut skapas.
Marknadsekonomin har gradvis alltmer kommit att få ersätta politikernas roll. Den artificiella bristen på pengar blockerar satsningar på en moraliskt motiverad omfördelningspolitik. Klassklyftorna växer. Särskilt utsatta, och ofta nedtystade, grupper får bära allt yngre bördor. Mandatvis sockras medel- och överklassen med skattesänkningar.
Välfärsstaten avvecklas på falska grunder
Sverige avvecklar sålunda välfärden på falska grunder.
I det sjunde och sista kapitlet ställer författarna så frågan om vad som går att göra åt allt detta bedrövliga tillstånd. Här konstateras bland annat att, som vi sett, det nya och tysta systemskiftet inte skett slumpartat. Det bygger på falska premisser och ramverk som gynnar de redan rika och stegvis alltmer utarmar de utsatta.
Resursstarka grupper använder privata välfärdslösningar för att komplettera de offentliga. Ekonomiskt kapital skapar utrymme för att spara vid sidan om inför pensionen.
Socialt och kulturellt kapital behövs därutöver för att sätta barnen i kö till friskolan.
De privata systemen är dessutom utformade så, att de tär på de offentliga resurserna ännu mer, vilket återigen ökar besparingstrycket och i förlängningen motiven för att komplettera med ytterligare doser av privat välfärd.
Högern gynnas
Ovanpå detta gagnas högern av ett politiskt klimat som nedtonar vikten av ekonomisk omfördelning, jämlikhet och social trygghet.
Det största hotet påstås dessutom vara invandringen. I Sverige hittar vi sorgligt nog stödet för (SD) bland de grupper som först och främst drabbades av Alliansregeringens urholkningar av trygghetssystemen. Begripligt, så som debatten låter, men på sikt helt förödande för samhällsgemenskapen. Och förbättringar för de många ses alltså per definition som omöjliga – eftersom de ligger utanför budget. Vi måste därför bestraffa dem som anses skyldiga till förfallet.
Den finanspolitiska ramverket – en fälla
Men hur skall vi då handla? Författarna förespråkar att vi vrider perspektivet 180 grader och gör det smärtsamt och skamligt att skära ner.
En starkare välfärd kräver alltså att vi höjer de politiska kostnaderna för politiker på alla nivåer, som inte ger tillräckliga resurser till välfärden. Ett sätt att göra detta, är att öka transparensen, så att exempelvis de dolda besparingarna görs synliga.
Ansvarsutkrävandet skull därmed underlättas. Den massmediala granskningen skulle behöva vässas. Kort sagt, heter det i boken, skulle anhängare av åtstramningspolitiken tvingas argumentera för varför den är motiverad.
Vidare. Det är i relation till överskottsmål, skuldankare och reglerna om hur kommuner får använda sina resurser som besluten fattas. Detta finanspolitiska ramverk har dock blivit en fälla. (För den som är intresserad av ett än vidare perspektiv än det som här presenteras hänvisar jag till Ali Esbatis utmärkta textsamling, som utkommer i dagarna. Där skärskådas bland annat marknadsfundamentalismens betydelse för människosynen, rasismen och ultraindividualismen.)
Vi borde satsa mer på välfärden
Ett land blir inte rikare för att de låter bli att investera i välfärd. Och snarare än en statsskuld borde vi tala om en ”investeringsskuld”, som består av alla de resurser vi låtit bli att använda för att bygga samhället starkare.
Vi vet ju dessutom att Sverige har en mycket låg utlandsskuld (31 procent av BNP just nu) och låg budgetskuld (0,6 procent av BNP just nu). Vi är alltså nästan sämst i klassen när det kommer till att bedriva expansiv politik!
Nu tycks (de flesta) politikerna – från höger till vänster – vara överens om att satsa så lite som möjligt på välfärden – eftersom vi ju inte har råd.
Tvärtom borde vi satsa mycket mer – och för alla medborgares skull. Särskilt bör vi satsa på de mest utsatta och mest marginaliserade. Därför att detta är det enda moraliskt försvarbara – och för att vi har mer än råd.
Knivskarpa argument
Vi har inte råd med en politik som låter de mest gynnade snylta på vår gemensamma välfärd. För övrigt är gränsen mellan att klara sig och att befinna sig i svår ekonomisk utsatthet porös och oförutsägbar. ”Alla kan halka på en isfläck”, som Altermark och Plesner så fyndigt uttrycker det.
”Konsten att avveckla en välfärdsstat” är en gedigen bok som alla bör läsa. Välfärdens ekonomiska och sociala urholkning blir begriplig. Den nyliberala politik som är motsatsen till solidaritet ställs mot väggen. Argumenten är knivskarpa.
info@opulens.se
