ROMAN. Den svenska motsvarigheten till Édouard Louis lyser med sin frånvaro, konstaterar Michael Larsson, som har läst den svenska översättningen av den franske författarens roman Vem dödade min far.
Vem dödade min far av Édouard Louis
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrands förlag
Det är något skumt med den svenska hajpen för Édouard Louis. När Louis debuterade på svenska 2015 med den råa, självbiografiska Göra sig kvitt Eddy Bellegueule kände entusiasmen på kultursidorna inga gränser. Och visst var den bra, om än väldigt kort och kanske något abrupt avrundad. När Louis är som bäst påminner hans korthuggna, närmast avskalade språk lite om Stig Larsson. Den återhållna vreden, kvardröjandet i den äckliga detaljen och det skenbart enkla språket är alla oerhört effektiva metoder som Louis skickligt använder för att hamra in ett tragiskt innehåll. När han är som sämst påminner han mest om, ja, en helt vanlig dagstidningskrönikör. Lite för ofta känns resonemangen halvfärdiga och väl enkla.
Desto viktigare för mottagandet var nog den värld han skildrade och sättet den skildrades på. Eddy Bellegueule, liksom bokaktuella Vem dödade min far, handlar om en bortglömd arbetarklass som, i den mån den röstar, röstar högerpopulistiskt. Berättaren är den förlorade sonen, en homosexuell pojke som kravlat sig ur sin eländiga situation, tagit sig till Paris och börjat skriva böcker. Romanen följdes upp ett par år senare med Våldets historia, tillsammans med en mängd intervjuer, reportage och debattexter i svensk press. Fenomenet Édouard Louis har sedan dess bara tilltagit i styrka, underblåst av de gula västarnas uppmärksammade protester i Frankrike och högerpopulismens fortsatta framgångar.
Det är inte svårt att se tjusningen med den här typen av inifrån-berättelser. På många sätt har arbetarklassen och det ökade gapet mellan stad och landsbygd blivit något av en ödesfråga, ändå är det väldigt få författare och journalister som på ett trovärdigt vis lyckats skildra människorna som befolkar det motsatta lägret. Man förstår dem helt enkelt inte och är väl inte speciellt intresserad heller, men eftersom de varken syns, hörs eller representeras på ett rättvisande sätt omgärdas de också av fördomar, blir obegripliga och hotfulla. Så när en författare som Édouard Louis kommer ut med en självupplevd berättelse om hatet, okunnigheten och homofobin hos arbetarklassen tas han emot som en hjälte. Här är någon som på ett autentiskt vis kan bekräfta det man redan tror sig veta. Det viktiga i konstruktionen av autenticitet är i detta fall klassresan. Utan den, sägs det, vore inte boken möjlig. Kanske inte perspektivet heller. Gör det Édouard Louis till en liberal ikon?
I Vem dödade min far, Édouard Louis senaste, pamflettliknande bok riktas dock udden inte bara mot trygga måltavlor som socialdemokraterna och arbetarna själva, utan även mot den “jupiteriska” presidenten Emmanuel Macron. Det är en rasande uppgörelse lika mycket med en far som med det samhälle som knäckt honom både fysiskt och psykiskt. Huruvida fadern i ordets rätta bemärkelse är död förblir en öppen fråga, och han glider på så vis ut och blir många, en representant för ett livsöde som delas av långt fler än honom. Desto viktigare blir det att bena ut hur en annan, levande död kan se ut. Louis skildrar fadern som en som tidigt lärt sig av med att drömma om ett annat liv. Eftersom han inte kan råda bot på sina livsbetingelser håller han krampaktigt fast vid en pubertal frihetslängtan i vardagen, ett eländigt och patetiskt substitut för det liv som tidigt förnekats honom.
Bokens första del handlar huvudsakligen om sonens relation till fadern. Det är traumatiska minnen, förnedrande situationer och mycket sprit, men också några ljusglimtar av värme och ömhet. Louis tar hjälp av Peter Handke och filosofer som Sartre och Ruth Gilmore för att försöka förstå varför vissa personer blir som de blir. Varför blev till exempel pappan så skamsen och förtvivlad när den lilla pojken Louis uppförde ett dansnummer framför hans vänner vid middagsbordet? Var det för att han var klädd som en kvinna? Faderns relation till sin manlighet är kluven. Det är en trygg identitet för honom att vila på när allt annat i livet tycks bortom kontroll, men det är också för Louis en påminnelse om att fadern en gång var formbar och nyfiken. När allt hopp förångats är den rigida manligheten allt som återstår. För Louis är den ett fängelse. Fadern vägrar gråta och klaga, hoppar tidigt av de “feminina” studierna, och även om han som vuxen gråter till opera och lyssnar på Celine Dion i bilen sker det under största sekretess.
I bokens lysande andra del återges en avgörande händelse i Louis barndom med en dramatisk finess som närmast för tankarna till Fröken Julie och det naturalistiska dramat. Utan att gå in för mycket på detalj kan man säga att det öppnar upp för ett resonemang om hämndlystnad och missriktad vrede, men det är också ett gripande exempel på hur även de som står varandra allra närmast kan vända sig mot varandra. Det är dock med bokens tredje och avslutande del som Vem dödade min far verkligen knyter an till samtiden och delar ut sin hämnd där den hör hemma: i den politiska sfären. Flera mer eller mindre namnkunniga figurer hamnar i skottgluggen. För deras synder vill Louis, något deklamatoriskt, “att de ska bli kända nu och för alltid, överallt, i Laos, i Sibirien och i Kina, i Amerika, tvärs över alla hav, på alla kontinenter, bortom alla gränser”. Ja, jag misstänker att det låter bättre för franska öron.
Hos oss i Sverige är den politiska utvecklingen närapå identisk med den i Frankrike, med krympande sociala skyddsnät, utförsäkringar, försvagad arbetsrätt och en socialdemokrati i fritt fall. Ändå lyser den svenska motsvarigheten till Édouard Louis med sin frånvaro. En sådan hade nog behövts, för eftersom Louis skildrar en värld som för oss känns bekant och samtidigt är avlägsen så blir det lättare att skjuta ifrån sig problematiken och läsa in i honom lite vad man vill. Kanske är avståndet också det som gör att vissa tidningsliberaler inte riktigt vet hur de ska handskas med honom nu när han uttalat sitt stöd för de gula västarna och så att säga fallit ur det narrativ som definierat honom. Ett narrativ som går ut på att en god klassresenär är lojal mot sin nya klass och inte mot den gamla.
michael.larsson@opulens.se
