Klassiker med igenkänningsfaktor i coronatider

ESSÄ. Ivan Gontjarovs roman Oblomov räknas till klassikerna i rysk litteratur. Ingrid Strömberg berättar idag om upphovet till begreppet oblomoveri. I pandemitider med åtföljande restriktioner är det nog många som kan relatera till hans instängda tillvaro.

I dessa märkliga tider av mer eller mindre påbjuden hemmatillvaro, till följd av det fortsatt gäckande viruset, kanske flera av oss då och då har upplevt en förändrad sinnesstämning och ett slags upplösning av vardagens handlingsliv. Där hemma i morgonrocken, eller annan bekväm klädsel, och avstängda från yttervärlden hotar fördämningarna mot lättjan och slöheten att brista, och i detta overksamhetens stilla lugn förs kanske tankarna till Oblomov.

Ilja Iljitj Oblomov, en av de kända ryska romanfigurerna i världslitteraturen, är en adelsman och godsherre som dragit sig undan från allt aktivt liv för att tillbringa dagarna liggande i sysslolös halvslummer i sin stora våning vid en av de huvudgatorna i S:t Petersburg. Denne Oblomov är inte särskilt gammal, drygt 30 år, men beskrivs som pussig och fet för sin ålder med små fylliga händer. Över hans ansikte vilar en mild sorglöshet som ibland fördystras av trötthet och leda. Rummet där han ligger är på en gång sovrum, arbetsrum och salong. Inredningen är förnäm med dyrbara möbler, mattor och tavlor men det mesta är trasigt och fläckigt och övertäckt av damm och spindelväv.

Något bekymrar Oblomov denna morgon, eller snarare förmiddag, när läsaren möter honom liggande i sängen omsvept i sin nattrock av persiskt tyg med tofsar och vida ärmar. Ett brev från rättaren på hans egendom, godset Oblomovka som han inte besökt på många år, har berättat om missväxt, obetalda arrenden och minskade inkomster. Förvisso har Oblomov en plan som han arbetat på under flera år men som ändock inte är färdig. Fast besluten att nu ta itu med arbetet på denna plan ropar han på Sachar, en vresig gammal man i sliten väst med mässingknappar som betjänat honom sedan barndomen. Och så förflyter förmid­dagen under det att Oblomov skäller på Sachar för att denne inte hittar brevet från rättaren eller någonting annat som försvunnit i röran. Han begär att bli påklädd, för det har han aldrig gjort själv, och försjunker då och då i tankar. Flera vänner och bekanta hinner avlägga besök.

Här möter vi en ung och elegant man som frågar om Oblomov inte ska rida med ut för att fira första maj, vidare tidigare kollegor från verket där Oblomov har haft en tjänst. En bekant vid namn Tarantiev dundrar in och bjuder in sig på middag och tvingar Oblomov att ge honom pengar till både det ena och det andra. Här blottas Oblomovs hjälplöshet inför en fräck skojare, för han tror alla om gott.

Först efter drygt 100 sidor är Oblomov äntligen uppstigen och någorlunda påklädd, men då har vi också lärt känna hans karaktär, vek och obeslutsam men också mild och godmodig och stolt, och hans försoffade liv som mest består i att äta gott, röka en cigarr, vila middag och drömma.

Ivan Gontjarovs roman Oblomov utgavs 1859 och räknas till klassikerna i den ryska litteraturen. Romanen skildrar en brytningstid i den ryska historien mellan det gamla feodala samhället och den nya tiden av industrialism, handel och en öppenhet mot omvärlden. Oblomov blir en representant för en godsägare av den gamla stammen som levde ett sysslolöst liv där allt arbete utfördes av livegna.

Signifikant är att liv­egenskapen upphävdes 1861 i Ryssland, två år efter att romanen utkom. Gontjarov (1812−1891) kom dock själv från en köpmansfamilj och innehade efter sina universitets­studier i bl.a. filosofi en tjänst i finans­ministeriet. Karriären ska dock inte ha varit det centrala utan författarskapet. Arbetet med romanen Oblomov påbörjades 1847 men avbröts för en längre resa, och först tolv år senare var romanen klar. Under tiden hade dock andra verk publicerats. Romanen blev en stor framgång i en tid då realismen som litterär inriktning bröt mot den tidigare romantiken.

Det hinner bli eftermiddag denna overksamma dag i Oblomovs liv innan stämningen plötsligt bryts av en ny besökare. ”Stolz, Stolz!” ropar Oblomov förtjust över att få återse sin käre Andrejev Stolz, en barndomsvän och kamrat under skoltiden på internatskolan där Stolz stränge far med tysk härkomst var sträng lärare. Stolz representerar handling, drivkraft och förnuft genom hela romanen och står som symbol för den nya tiden av djärv framåtanda. Människan danar sig själv, är grundfilosofin hos denne man som själv byggt upp en förmögenhet genom lyckosamma affärer.

Hemkommen från en utlandsresa vill Stolz nu förhöra sig om vännen Oblomovs liv och leverne. Oblomov svarar att han inte alls mår bra och klagar över allehanda kroppsliga besvär vilket Stolz bemöter med ett hjärtligt skratt. Som botemedel föreslår han att Oblomov ska resa ut i världen, något som självfallet avfärdas av Oblomov. Inte reser jag någonstans, förklarar han och fortsätter: ”Varför skall man då bråka med att bygga järnvägar och upprätta ångbåtslinjer överallt, då det idealiska livet ändå består i att sitta stilla på samma ställe?”

Livet flyter förbi som en lugn flod med de bestämda företeelser som i huvudsak utgörs av måltiderna, högtiderna och årstidernas växlingar.

Men den handlingskraftige Stolz ser till att Oblomov blir ordentligt påklädd och tar honom med sig ut på visiter, middagar och teaterbesök i huvudstaden. Oblomov är dock inte road av dessa möten med affärsmän eller sällskapslivet i salongerna. Bara att gå klädd i stövlar från morgon till kväll, knorrar Oblomov och sveper in sig i sin kära nattrock när han kommer hem. Denna eviga kapplöpning, fortsätter han, dessa tarvliga lidelser och människor som baktalar varandra. Aldrig ett uppriktigt leende, aldrig någon sympati. Så klagar Oblomov för vännen som då ställer frågan hur han egentligen vill leva sitt liv. Oblomov berättar då att han ska fara ut på landet till sitt älskade Oblomovka och stanna där.

Läsaren har tidigare läst det berömda avsnittet i boken som först publicerades separat med titeln Oblomovs dröm. Detta avsnitt i romanen är en idyllisk pastoral över ett lugnt och stilla lantliv hemma på godset, en målande beskrivning av familjen och släktningar, tjänstefolkets ständiga sysslor och den milda naturen, trädgården och fåglarna. Livet flyter förbi som en lugn flod med de bestämda företeelser som i huvudsak utgörs av måltiderna, högtiderna och årstidernas växlingar. Oblomovs dröm är ett ideal format av minnet av den skyddade barndomen på Oblomovka, omgiven av sin kära mor, amma och släktingar.

Men detta, protesterar Stolz, detta är − Oblomoveri! Begreppet har kommit att stå för just den form av passivt förfall, dvala eller lättjefullt leverne som i romanen är så betecknande för Oblomov. Andra har även menat att begreppet syftade på den brist på framåtanda som ansågs vara typisk för denna tid i Rysslands historia. Ansatser har även funnits till psykologiska eller psykoanalytiska tolkningar av Oblomovs skyddade uppväxt och bindningen till sin mor, vilket ska ha gjort honom illa rustad för det verkliga livet.

Nåväl, Stolz ger inte upp utan introducerar Oblomov för en ung dam, Olga, som utan Oblomovs vetskap får instruktioner att underhålla Oblomov och inte låta honom sova middag om dagarna. Olga sjunger Casta Diva för Oblomov, de tar promenader i parken och umgås i salongen under överinseende av den unga flickans tante. En stillsam förälskelse spirar och snart möts de i hemlighet i parken.

Romansen upptar en god del av romanens andra del, och hör väl snarare till genren romantik än realism. Samtidigt ökar förälskelsen pressen på Oblomov att reda upp sina affärer för att förbereda ett liv ute på godset tillsammans med sin månne blivande hustru. Oblomov reagerar här som förväntat och efter några fåfänga försök tar han sin tillflykt till Viborgska förstaden, där Tarantiev lurat på honom ett hyreskontrakt hos änkan Psjenitsin. Där ute i den lantliga friden återfaller han i sitt omblomoveri. Romansen med Olga ebbar stillsamt ut och i stället vilar Oblomov på sängen, stilla och lugnt betraktande värdinnans vita runda armbågar när hon arbetar ute i köket intill hans rum. Kycklingarna piper ute på gården, en bandhund skäller, humlor surrar och i huset leker änkans barn som Oblomov då och då undervisar i matematik eller franska. Här blir Oblomov kvar, trots Stolz protester, tills ett slaganfall gör slut på hans liv.

Många av oss kan säkert känna igen sig i motviljan inför att stiga upp och ta itu med dagens uppgifter.

Till romanens styrkor hör inte den spännande berättelsen eller de rafflande intrigerna. I själva verket händer ytterst lite under de drygt 500 sidorna. Många skulle snart tröttna på den slöe och oföretagsamme Oblomov om han inte skildrades med en så inkännande sympati och avväpnande humor. Ett milt roat leende tycks vila över skildringarna av de husliga kalamiteterna hemma hos Oblomov och Sachar eller av skojare som Tarantiev och hans kumpaner. De rika och fylliga personteckningarna och miljöbeskrivningarna som förflyttar läsaren till en annan tid hör till de styrkor som gjort romanen till en klassiker.

Vad har då Oblomov gemensamt med oss människor i dag? Många av oss kan säkert känna igen sig i motviljan inför att stiga upp och ta itu med dagens uppgifter, inte minst i dessa tider där de yttre ramarna och betingelserna ibland tycks upplösta. Likaså i frestelsen att skjuta upp saker som känns besvärliga till morgondagen. Denna sida hos Oblomov är ju djupt mänsklig. Man kan också tolka Oblomov och romanen som en mild protest mot en allt hetsigare samtid, som ett ifrågasättande av idén om en ständig utveckling och framsteg och en karriärhetshets som sprider sig även till sällskapslivet. Med andra ord, företeelser som har relevans också i vår samtid när prestationer på alla plan, ständig uppkoppling och högintensiv träning får många att tappa kontakten med själva livet och meningen i tillvaron. Ändå andas vi ut när Stolz dyker upp hemma hos Oblomov och energiskt rycker upp honom ur hans flegma. Som en frisk vind som blåser in genom spetsgardinen mot trädgården.