VÄLFÄRDSFÖRLORARNA. “En svidande kritik mot ett samhälle som sviker och en vacker kärleksförklaring till en kvinna som gav så mycket men fick så lite tillbaka”, skriver Carolina Thelin om Patrik Lundbergs nya bok Fjärilsvägen.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Albert Bonnier förlag
För ett par dagar sedan skrev Linda Bönström en krönika i Opulens om att vi måste snacka om medelklassens kappvänderi som hon menar grundar sig i en rädsla för att rasa i hierarkin. För hur lätt är det inte att det som byggs upp faller ihop som ett korthus när du skiljer dig, förlorar jobbet, går in i väggen och blir sjukskriven? Journalisten och författaren Patrik Lundberg är inte en ängslig klassresenär. Rak i ryggen återvänder han ständigt till sin arbetarklassbakgrund och landsbygdens förlorare.
I Fjärilsvägen berättar han om sin mamma Birgitta. Om hur hennes föräldrar, som växte upp i ett Fattigsverige med stampade jordgolv, sedan fick uppleva en välfärdsrevolution utan dess like. Patriks far Nils-Gunnar kom också från fattiga förhållanden men tillsammans kunde de, trots det och utan högre studier, köpa villa i Sölvesborg och åka på utlandssemester. Birgitta fick jobb på Försäkringskassan, Nils-Gunnar som ambulansförare. Båda var hängivna socialdemokrater, Nils-Gunnar fackligt aktiv och ombudsman i ett LO-förbund.
Efter att gett upp försöken att få biologiska barn adopterar de två barn från Korea – först en liten pojke som får heta Patrik, strax därefter en flicka som döps till Paula. De är en lycklig kärnfamilj ett tag. De lever visserligen sparsamt men kan samtidigt sätta in pengar på sparkonton till barnen. De klättrar på samhällsstegen och står där sen, någonstans i mitten på stegens sköra pinnar, som medelklassens nya representanter.
Birgitta understryker människors lika värde för sina barn men det blir för dem i unga år tydligt att det finns de som är mindre värda, även i välfärdsstaten Sverige. För när föräldrarna skiljs slås benen undan för den deltidsarbetande, lågavlönade och nu ensamstående modern. Hon sliter hårt för att få vardagen att gå ihop och skippar jobblunchen för att ha råd med fotbollsskor till Patrik.
Stöd Opulens - Prenumerera!
I Nette Wermeld Enströms recension igår av Nina Björks nya bok tar hon upp liberalismens paradox: att företräda friheten framför allt men samtidigt försvara det kapitalistiska systemet. “Det sägs att vi alla är lika mycket värda, men som jämlikar behandlas vi inte. Det sägs att vi är fria individer, men våra möjligheter är inte de samma. Och det sägs att vi är vår egen lyckas smed, men varför är det så många av oss som far illa och går under?” Efter finanskrisen i början av 90-talet och det nyliberala segertåget blir många ur den nedre medelklassen, som Birgitta ingick i, chanslösa.
Men Patrik studerar vidare, blir kändiskrönikör och författare. Paula gör karriär i restaurangbranschen och tjänar massor med pengar. Birgitta är den stoltaste mamman i världen men blir själv förtidspensionär, utsliten och illa behandlad av både de män hon träffar och sjukvårdssystemet. När Patrik besöker henne hasar hon fram med rollator, hon och huset stinker och det finns ingen mat i kylskåpet. Birgitta som förr älskade att dansa, doftade så gott och alltid såg till att det fanns mat på bordet. Endast 67 år gammal dör hon, ensam och uttjänt på sjukhuset efter en hjärnblödning. Lundberg avslutar sin bok med en aktuell rapport från Statistiska centralbyrån: “Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. I alla andra grupper ökar livslängden”.
För många av oss som för dryga månaden sedan hörde hans sommarprat i radio kan säkert boken upplevas som en återupprepning. Om man ska vara krass kan jag tycka att det hade varit bättre rent marknadsmässigt för Lundberg om boken hade kommit ut före sommarpratet istället för tvärtom. Hur som helst är Fjärilsvägen en svidande kritik mot ett samhälle som sviker och en vacker kärleksförklaring till en kvinna som gav så mycket men fick så lite tillbaka.
info@opulens.se
