ROMAN. Anna Remmets har läst Christina Hesselholdts Sverigeaktuella roman “Sopa ihop löv mot vinden” och konstaterar att boken rymmer alla ingredienser som får författarskapet att sticka ut. Varsamt allvar kombineras med en stor dos torr humor.
Sopa ihop löv mot vinden
av Christina Hesselholdt
Översättning: Ninni Holmqvist
Natur & Kultur
Danska Christina Hesselholdt (född 1962) är en författare som visserligen har hyllats men som inte riktigt tycks ha fått det kraftfulla genomslag i Sverige som en del av hennes kollegor från samma grannland. Kanske har det något att göra med att hennes prosa är så långsamt verkande. I den mest berömda romansviten Sällskapet, som består av fyra tidigare utgivna kortromaner, får vi möta Camilla, Charles (ja de är ett par), Alma, Kristian, Alwilda och Edward.
De är en grupp en vänner och par (det ena övergår ibland i det andra och nya konstellationer inom gruppen uppstår) som var och en omväxlande för ordet och berättar om sina liv, tankar och relationer (både till varandra, till husdjur och hästar och till levande och döda föräldrar).
Oftast är det som om inre monolog går över i yttre dialog när vännerna tar vid varandras stycken, vilket markerar deras närhet samtidigt som de ofta förhåller sig kritiskt och cyniskt (men nästan alltid kärleksfullt) till varandra.
På många sätt är alltså Sällskapet en ganska typisk skildring av smått krisande kulturmedelklass i medelåldern. Medan jag skriver detta brottas jag med att formulera vad det var som gjorde den till en av 2017 års största läsupplevelser för mig. Åtminstone en del av förklaringen tror jag ligger just i dess långsamma verkan. Det är en till synes lågmäld och anspråkslös berättelse med en lite torr ton. Läsningen är i sig njutbar och lätt, men först när man slagit igen boken inser man hur Hesselholdt så skenbart lekande lätt och genom små nedslag i tillvaron, frammanar hela människoliv med allt vad det innebär av stora sorger och små glädjeämnen och vice versa.
I den nya romanen Sopa ihop löv mot vinden möter vi samma persongalleri, nu ännu lite äldre, förutom Charles som är ute ur bilden. Precis som i fallet med Sällskapet finns det inte någon ”handling” eller intrig som lätt låter sig beskrivas. Om något är döden ännu mera närvarande nu, vilket är logiskt med tanke på huvudpersonernas åldrande.
Camilla ser sina husdjur dö och tänker på sina döda föräldrar. Kristian har börjat späka kroppen i något slags fåfängt försök att hålla den ren och därmed hålla döden stången. Men romanpersonerna brottas också (i olika grad förvisso) med hur vi som människor ska förhålla oss till vår arts dödande av andra djur, och i slutänden av själva jorden.
Sopa ihop löv mot vinden är med andra ord i nästan ännu högre grad än Sällskapet en skildring av alienerade medelklassmänniskor, och det är tur att den hanteras av en författare av Christina Hesselholdts kaliber, en författare som förmår betrakta sina romanpersoner och deras våndor med kärleksfull ironi.
Den nya romanen beskrivs av förlaget som en fristående fortsättning på Sällskapet. Och visst går den att läsa fristående, men eftersom personerna, deras liv och bevekelsegrunder byggs upp så långsamt i de kortromaner som är samlade i Sällskapet riskerar de nog att bli hängande lite löst för den som går direkt på Sopa ihop löv mot vinden.
Å andra sidan känner jag åtminstone för egen del att minnet av läsupplevelsen av föregångaren är till viss nackdel för efterföljaren. Ibland går de förvisso skickliga och karaktäristiska litterära greppen liksom lite på tomgång.
Men samtidigt finns alltså här alla ingredienser som får Hesselholdts författarskap att sticka ut: Relationerna som helt befriade från melodram och med en stor dos torr humor ändå innehåller ett varsamt allvar och där vänskapsrelationerna ges samma dignitet som kärleksrelationerna. Referenser till annan litteratur som aldrig är krystade utan bara får romanens värld att kännas större. Finstämda men inte sentimentala skildringar av sorg efter döda föräldrar, och i denna bok även sorg över världen i stort.
Slutet när en älskad gammal liten hund där är bland det finaste jag läst om död och kärlek på ett bra tag.
anna.remmets@opulens.se
