LITTERATUR. Marguerite Duras ger oss den unika möjligheten att kliva in i ett vanligen förborgat och djupt personligt tillstånd, skriver Catrin Villaume Fägerstrand som läst Anteckningar från kriget vilken nu kommit ut på svenska.
Anteckningar från kriget av Marguerite Duras
Översättning: Else Marie Güdel, Suzanne Skeppström, Magdalena Sørensen och Marianne Tufvesson.
Modernista förlag
Kort före Marguerite Duras bortgång 1996 hittade man ett kuvert där Duras lagt fyra häften med anteckningar och utkast skrivna under och kort efter kriget, bland dem de omtalade anteckningarna från de blå skåpen. Kuvertets innehåll berör centrala händelser i hennes liv och utgör själva kärnan i Duras hela författarskap. Hon har själv löpande hänvisat till dessa anteckningar, men omvärlden har inte alltid trott på deras existens. Hon mötte misstro bland de franska kritikerna som ifrågasatte hennes förmåga att redan i så unga år ha kunnat skriva i den speciella intensiva och lediga stil som rimligen borde ha tagit decennier av ett författarskap att utveckla.
Nu finns de alltså att läsa i svensk översättning, de återfunna dagböckerna från en smärtsam barndomstid i Indokina, relationen till den kinesiske älskaren, den våldsamma dekonstruktionen av familjebanden, tiden i Frankrike, motståndsrörelsen, väntan på en man som tagits som krigsfånge och återvänder från ett koncentrationsläger, första barnets död, broderns död och sonen Jeans födelse.
Alltsammans har skildrats i olika skepnader genom hennes romaner. Duras har varierat och repeterat med den för Duras så typiskt tvångsmässiga, ja maniska förkärleken till upprepningar. Varje del av det självbiografiska stoffet speglas och återspeglas som genom ett prisma där varje fasett ger ytterligare en ny bild av ett känt scenario.
Duras författarskap innefattar även en central politisk dimension; motståndet, Hegels herre och slav-dialektik, människan som medel för andra och människan som värdefull i sig, om motståndet och underkastelsen gentemot makten. I hennes mest kända roman Älskaren blandar hon minnen från barndomen i Indokina med ungdomsåren i krigets Frankrike liksom i dessa anteckningsböcker. För Duras hade barndomen och kriget det gemensamt att båda tvingade till underkastelse och revolt med skrivandet som medel. I Älskaren skriver hon: “Jag minns kriget i samma färger som min barndom“. I utkasten till samma roman har hon antecknat: “Barndomen färgar av sig på kriget. Kriget är ett skeende som man måste genomlida ända till slutet. På samma sätt är det med barndomen, som är ett tillstånd att genomlida.”
Kärleken är döden. Duras romankaraktärer är ofta döende eller har återvänt från dödens väntrum.
Vi som älskar att läsa Duras – varför gör vi det? Varför lockas vi av detta nattsvarta mörker som omsveper hennes förbjudna kärlek, inte sällan destruktiv sådan? Vi plöjer ner oss i hennes utanförskap, lierar oss med hennes galenskap och den onämnbara kärleken. Herregud, människan ligger ju slagen till marken i underkastelse bortom anständighetens gräns. Kärleken är döden. Duras romankaraktärer är ofta döende eller har återvänt från dödens väntrum. Alla flyter de samman med henne själv och de självbiografiska anteckningarna som upprepas om och om igen i hennes böcker. Hur kan det komma sig att hyfsat lyckliga, friska och starka kvinnor och män så oerhört gärna vill låta sig uppslukas av Duras repetitiva och dystopiska sfärer?
Stöd Opulens - Prenumerera!
Kanske därför att hon förmår klä det djupt allvarliga i en sådan exakt språkdräkt. Duras upphöjer det låga och fula till skönhet. Hon författar en tomhetens poesi. Spåren pekar i viss mån bakåt till Charles Baudelaires Les Fleurs du mal. Här ekar också en av den franska antirealismens främsta företrädare, Maurice Blanchot, med sitt undflyende narrativ, ett textrum inom vilket läsaren stiger in och därefter ständigt pendlar mellan det meningsladdade och det tomma. Läsningen av Duras kan svårligen handla om någon identifikation. Hon kan aldrig läsas förlösande för den som har det svårt. Hon blir aldrig terapeutisk, läker inte några sår hos någon. Nej, hon ger oss bara den unika möjligheten att kliva in i ett vanligen förborgat och djupt personligt tillstånd. Genom denna knapphetens poesi klistrar sig Duras själ utmed läsaren och förblir där.
info@opulens.se
