FILOSOFI. I dag, den 17 september, är det 30 år sedan filosofen Karl Popper dog. Jesper Nordström tecknar ett porträtt av en kärv men antiauktoritär tänkare.
Karl Popper var en synnerligen torr, kärv och distinkt filosof. Han skrev stackatoartat, sakligt och begripligt. Närmast får han ses som en absolut motsats till den snåriga kontinentala traditionen med namn som Gilles Deleuze.
Som österrikiskfödd jude hade han verkligen ett ärende med sitt tänkande, långt bortom de navelskådande filosoferna i de akademiska elfenbenstornen.
Hans samhällsfilosofi och vetenskapsteori var två sidor av samma mynt. Popper vände sig mot totalitarismen och den i stora drag hegelianska historiedeterminismen. I hans tänkande stod däruti ett samband att finna.
”Det öppna samhället och dess fiender” (engelsk originaltitel: ”The Open Society and Its Enemies”) är en torr bok i två volymer, och i mina ögon försedd med lite väl många parenteser och utvikningar, men det vägs upp av det mycket djärva perspektivet, nämligen idén att såväl nazismen som marxismen har det gemensamt med så kallade primitiva stamsamhällen att dessa riktningar blandar ihop begreppen när det gäller lagbundenhet. Ett naturfolk ser det vi skulle kalla sociologiskt betingade konventioner, exempelvis ritualer, olika roller mellan kvinnor och män som lika lagbundna som solens gång och vädrets växlingar.
Så går Popper in på Aristoteles Form-Materia begrepp, Hegels historicism och även den så kallade Humes Lag som han just utvecklar till en idé om skillnad på fakta och det värderingsbaserade, det kontingenta.
Den skillnaden verkar också landa i skillnaden mellan en politik inriktad på social ingenjörskonst som fokuserar på det objektiva (semester, hyresreglering, a-kassa) och den mer totalitära inriktning som ser vissa värderingar som fel, som vore det fråga om en naturlag.
Som Socialdemokratin ställd mot 68-vänstern, kan man säga, eller som när Olof Palme blev kritiserad inifrån sitt eget parti.
Boken bör egentligen ses som en parallell till hans vetenskapsteoretiska arbete och här ligger parallellen i att vi inte kan se naturvetenskapligt på historien. Vi kan alltså inte ställa upp en lag för samhällets utveckling i samma mening som vi vet att ”all metall smälter vid en viss temperatur”.
Senare uttolkare, pedagoger och föreläsare som tagit sig an Poppers filosofi har ofta använt sig av exemplet att vi inte kunde förutse uppfinnandet av atombomben och vad denna uppfinning sedan skulle leda till rent utvecklingsmässigt i samhället.
Poppers två böcker utgivna 1934, ”Logik der Forschung” (Forskningens logik) och 1945, ”Det öppna samhället och dess fiender”, innebär sammantaget dels en kärv definition av vad som är vetenskap, dels en kritik mot alla former av totalitarism, Poppers två verk framstår tillsammans som en fyrbåk mot den pseudovetenskap som florerade inom tredje riket.
Rent läsupplevelsemässigt är ”Det öppna samhället och dess fiender” som bäst när han citerar Schopenhauers bredsida mot Hegel; formuleringar som får Sven Stolpe att framstå som en riktig ”mjukis”.
Popper driver också tesen att Hegel var en populist som skrev sig in i den preussiska statsapparaten, att hans suggestiva dunkla ödesfilosofi mest var en förtäckt jobbansökan som statlig teoretiker hos Fredrik Vilhelm III.
Vad Popper sammanfattningsvis hävdar är att vi inte kan se historiens lagar på det sättet att vi betraktar historien som ett urverk eller en maskin som om hundra år kommer att ha lett fram till en viss punkt.
Hitler, Stalin och Pol Pot kan ur hans synvinkel ses som ledare som i falsk anda framställde sig som ett slags historiens ödmjuka tjänare, som bara röjer vägen för det som ändå komma skall.
Det kan vi i modern tid lätt genomskåda som propagandistisk retorik, men Poppers mer teoretisk-filosofiska kärnpunkt är att via rätt abstrakt vetenskapsteori göra en absolut skillnad på naturvetenskaplig lag och samhällsvetenskaplig dito.
Kort sagt kommer inte proletariatets diktatur att uppstå med samma lagbundenhet som att snön kommer smälta i vårens ökande temperatur.
En fundering är ju om det då också enligt honom är omöjligt att se historiska lagar i backspegeln.
Nog har vi ändå en känsla för ett visst samband mellan ekonomisk nedgång, etniska motsättningar och framväxten av högerpopulism exempelvis. Att vi kan lära oss av historien, så att säga i efterhand vaska fram dess principer.
Tolkar jag Popper rätt handlar det ändå om att stävja ett scenario som innebär att vi får politiska ledare som säger saker i stil med: ”Vi undertrycker oppositionen nu för att föda fram den lagbundna framtiden”.
Den ödesmättade känslan i en propagandaaffisch med män som blickar mot framtiden ställs mot den liberala idén att vi har möjlighet att rösta bort politiker vi inte är nöjda med. Det sistnämnda kan jämföras med att vi har en teori, prövar den i ett laboratorium och sedan ser vad resultatet blev.
jesper.nordstrom@opulens.se
